Blott ett minne

Vinden är frisk vid klipporna. Ensam jag står och blickar ut över det oändliga havet. Vid denna plats passionens möte ägde rum. Två hjärtan som slog som ett. Förenades med en kyss. Hur din varma blick möte min, lågan som fanns. Hur ditt hår dansade i vinden och omfamnade oss när våra läppar mötes. Dina läppar så mjuka. Hur en behaglig värme spred sig i min kropp. Hand i hand bevittnade vi hur solnedgången satte eld på havets blanka yta.
Allt är passerat och de vi hade dog lik löven vid höstens kalla natt. Du försvann ur min värld men mitt hjärta suckar än efter din närvaro. Mina ord faller tondöva i vinden som smeker min hud. Varsamt jag torkar bort de tårar som flödar då din frånvaro river ett djupt sår i min själ. Tankarna är förseglade i en tid då det var vi.
Avskedet var av en plåga då kärlekens låga brann ut. Vi var ett älskande par, nu endast ett minne frusen i en förgången tid. I min hand hålls de poesi som skrevs enbart för dig att höra. Nu sprider jag dem med vinden som omfamnar mig likt en varm filt. Jag bevittnar hur vinden lyfter iväg de ord som var utav kärlek, bort ifrån klipporna och ut över havet. De dansar med vindens varsamma beröring. Din bortgång giver mig dagligen tårar då mitt hjärta älskar dig än. Hur mitt sinne saknar din lena hud om nätterna och din mjuka hand emot min kind.
Vid nätterna kan jag se din skugga, leda mig till vår plats av kärlek. Jag blundar och minns dagen då jag hörde för sista gången kärlekens röst. Sorgens tyngd väger tungt på mitt sinne. Mitt hjärta redo att brista.
I mina drömmar dansar vi än, jag hör ditt skratt och jag njuter hjärtligt av att känna din doft. Hur våra kyssar är varma och hur du finns i min famn. Dina ögon glänser och jag fastnar i deras djup. Du berör min själ till djupet. Natten tar aldrig slut och det är för evigt vi två, omfamnar varandra. Då jag vaknar väger sorgen tungt över att inte längre ha dig sovandes vid min sida. Sängen känns evigt kall utan dig. Med tunga fötter ställer jag mig i duschen och hoppas innerligt att sorgen kan sköljas bort med vattnet som täcker min kropp. Värmen ifrån duschen skapar imma på spegeln där ditt meddelande än är kvar. Jag vill vid-röra spegeln men är rädd för att förstöra det sista jag har ifrån dig. Mitt sinne är förlorat. Dagarna har blivit evigt grå sen du försvann ur min värld. Verkligheten tom på glädje.
Jag står här vid klipporna och bekänner mig sorg för vinden och nattens sväljande mörker. Jag sätter mig ned. Klippan är kall. Jag blickar ner i vattnet. Jag tar sats och hoppar i. Vattnets köld förlamar min kropp. Jag strider inte heller för att hålla huvudet över ytan. Istället sjunker jag. Med blunda ögon ser jag för sista gången ditt ansikte framför mig. Du är så vacker. Jag greppar din utsträckta hand, sorgen begravd...

Osynlig skönhet

Det är i tystnad lövet faller vaggande till marken. Ett i mängden likt så många andra, ändå osynlig för att vara unik. Ljudlös visar den upp sin sista färd, ner till marken som glittrar likt tusentals diamanter. Färden är kortvarig och förblir osedd. Med rak-vassa klor greppar kylan tag i det förfallna lövet. Dagens sista solstrålar färgar himlen medan ett himmel-täckande moln sveper in ifrån horisonten. Snöns dagar är komna. I fina små flingor faller snön ner mot marken och sprider sin vita renhet i världen. Alla beundrar den fallande snön. Det förlorade lövet begravs i snö och is. Bortglömd av världen som den under en period berikade med skönhet. Begravd i renhetens vita täcke. I tystnad blir det förgångna passerat in i glömska. Dagarna blir till åter då den unika skönheten blir dold av massan. Existerande och samtidigt helt osynlig.

The Deepest Cut

What you were to me

as a perfect meadow

You became nothing more

than lies and fake alibis

Left me by the roadside

with bleeding wrists

The deepest cut you gave

one that never will mend

The beauty stained in blood

and the beast fall to the ground

All remains as a puzzle

unless it does not fit

Like sand through my fingers

my life slips away

A silent smile I hold

for the past we shared

The deepest cut

the one which will never mend

The deepest cut

you became to me

In the hall of Shadows

Välkommen, ta ett djupt andetag. Så ja, slappna av. Lugna andetag, känn hur dina muskler släpper spänningarna. Du känner dig avkopplad, lite trött. Luta huvudet tillbaka. Fokusera på andningen. 3 du känner en skön spridande värme genom kroppen. 2. Dina ögon blir tunga, så blunda gärna. 1. Du känner dig helt avkopplad, flytande mellan dröm och verklighet...

Framför dig ser du en korridor, färgerna är av svart, grått och vitt. Det är små avlånga fönster nära taket som släpper in lite solljus, vilket inte sträcker sig ner till golvet. Korridoren är av skuggor. Mörk och kramande. Vid andra sidan ser du en yngre version av dig själv. Stående med blicken på dig. Utsträckt hand. Du vill närma dig själv. Korridoren är av skuggor, detaljer av det förgångna och slitna.

Allt verkar bli större ju längre fram du kommer. Världen återfår sin storhet, perspektivet av ett barn. Väl framme ser en spegel, det är en reflektion av dig själv. Du är ett barn igen. Kläderna på din kropp är förstora. Du vänder dig om, ser korridoren som är täckt av skuggor. Vid änden du anlände ifrån står en person, en individ. Det är du som vuxen, håller ut en hjälpande hand. Du springer för att möta dig själv. Ljudet av dina fotsteg ekar i korridoren av skuggor. Du känner solens värmande strålar träffar ditt ansikte vid varje fönster. Du springer snabbare, så snabbt du förmår men avståndet blir inte mindre. Du stannar upp och avståndet är likvärdigt som innan. Du tar ett försiktigt steg fram. Avståndet minskade. Sakta går du emot dig själv.

I korridoren av skuggor pendlar du mellan nu och då. Vuxen som barn. Reflekterar ditt liv.

I korridoren av skuggor får kan du förstå dig själv.

Despair

Att vakna, liggandes i sängen. Ögonen öppnas till tystheten som är. Liggandes stilla på rygg med armarna vilande bredvid bröstet som höjer och sänker sig i takt med andningen. Så tyst och ens blick är fäst i taket, sakta söker den sig till mer intressanta objekt men finner dock inga. Är jag vaken? Fötterna svingar sig över kanten på sängen, vid-rör golvet. Här blir jag stående, tankarna är oändliga, högljuda och pressande. Allt annat är så tyst. Så stilla. Min blick finner fäste på ett objekt utanför fönstret, ett fordon och en person. Okända men existerande i tiden. Allt är så tyst. Tid är inte i mitt rum. Jag går in i badrummet, studerar spegeln och individen som reflekterar sig i dess ljus. I personens ögon kan jag se hur likt en bro av erfarenhet och personliga skildringar är under konstruktion. Totalt kaos. Oerfarna byggare.
Jag kliver in i duschen och låter vattnet fall mot min kropp. Ljud är det första jag uppfattar. Tystnaden är bruten. Vattnet är ödmjukt och täcker min kropp. Jag sätter mig ner i duschen, njuter av att känna varje vattendroppe falla på min hud. Mitt ansikte vänder jag uppåt medan jag blundar. Jag kan känna hur vattnet sköljer bort mina tankar, en efter en. Tystnad inom mig själv. Plötsligt sänker jag huvudet och blicken stirrar ut i det tomma. Fasa över de kvarstående tankarna i mitt huvud. Den nagelrivande tanken i mitt huvud. Min kropp svettas. Fasa och renhet blandas. Tid är inte existerande länge. Blicken är i det oändliga, ifrågasätter tillvaron.
Mina händer fattar tag om huvudet och trycker som om det skulle hjälpa att dämpa tankarna som får min kropp att skaka. Vattnet byter temperatur oftare än mina hjärtslag. Av trötthet lämnar jag duschen. Återvänder till tystnaden som äger rummet. Jag står bredvid min säng och funderar över varför jag lämna den ifrån första början. En anledning jag inte finner. Den övervakande tystnaden härskar än. Ägande tillsammans med ensamheten gör dom mig till dess slav. Slickar fötterna som tillhör verkligheten. Utan rädsla vågar jag. Personligheten är suddig och bit för bit raderas det bort, lämnar ett skelett av hat men ärlig. Orden är utan glädje i ens röst. Allt uppfångat av tystnaden. För varje pusselbit jag finner förstör jag en annan. Livets ironi på full skala. Ratad av ens egna hjärta och ett sinne förstört av alla tankar som river sönder en till galenskap. Jag har mitt pussel på golvet. Bitarna är oändliga, drygt 3 miljarder styck. Jag letar efter EN enda liten bit, vars betydelse är så otroligt viktig. Dess färger är likt så många andra, men den måste även ha det speciella mönstret för att kunna passa in. Jag fann en liknande bit av den jag letade efter, jubel var konstant. Tills i en besvikelse som träffat mig många gånger om, var det fel bit. Lurad. All glädje faller ifrån mig snabbare än vattnet i duschen. Kunde jag köpa den rätta för biten med pengar skulle jag spara varenda öre, sälja allt onödigt och icke relevant. Besvikelsens är åter, då detta pussel är inte till salu för pengar, dess värde är inte materialistiskt. Vore jag evig skulle pusslet inte längre hålla sin betydelse längre, dock har jag inte heller oändligt med tid.
I ögonvrån ser jag sängen, lockande att lägga sig igen, lämna allt. Fastna i tankarnas värld, då det är den enda jag kan styra över. I drömmar får jag belöning, hopp och lycka. Ändlös kärlek riktat mot mig.
Snabbt registrerar jag flykt, ett försvinnande. Lögner och svek. Jag sitter hellre på knä, tårar i ögonen och letar efter pusselbiten. Min anledning för att lämna sängen finns trotts allt. Kan anses hopplös för många men det är det enda jag har kvar. I regn, snö, orkan, stekande hetta och döende kommer jag hålla vid min pusselbit, om jag bara så finner den.

Walk with me
And change the world we see
We'll cease to be
Just people passing by
Home is where we all get by

Vid Rosornas Grav

När jag dansar vid rosornas grav, säger sinnet att mitt liv på jorden är förbi. Barfota jag dansar över ängar av törne. I hemlighet jag döljer sorgens glöd som brinner i mitt hjärta. Då jag dansar vid rosornas grav. Ömhetens hand rör min kind och hoppet tänds lik en stjärna på skuggornas himmel. Tigande om kärleken som fanns och värmde min själ. Tårar som faller till ödets grav giver liv till de rosor som behöver stöd av gravstenen och försöker nå den förfallna himlen. Växa sig till något större, något vackrare. Här vid rosornas grav.

Viljestyrkan att lämna hennes grav är inte med mig. Då sorgen förankrar mig till hennes sida. Tystnaden äger närvaron hos mina tankar. Stillhetens vind bär icke iväg min sorg för henne och regnet sköljer icke bort mina tårar, då de faller tätare än regnet. Förtvivlan får mig att greppa den färska jorden som täcker hennes viloplats. För rosornas grav bevarar minnet av henne, för kärleken jag stannar. För det vi var. Jag sover vid rosornas grav.

To wake up

It could fall again

Leaving remorse by my side

The cracked hourglass

Time slipping through

Sand passing my hands

Could I fight for more

I would smile for you

Fury in my veins

Paint the walls with emotions

Air from my lungs creates a scream

I don't who I shall trust

To far away to grasp

A broken window and mirror

Another scream from my soul

Everything ignores me

Time flows away on the rug

I can't prevent what's happening

A heart full of pain

A head full of stress

Hands holds only anger

Time turns to ashes

If I only could fight another day

Now it all is gone

To be alone

For the sorrow I hold

What time told

Believed a lie

Covered up with a smile

Paint the walls

Emotions blends as paint

I laugh as tears fall

Time is no more

The hourglass is empty

So are my words

The complete silence

Perfected emotion

I open my eyes

Lying in my bed

The hourglass is on the nightstand

Waiting to be turned

If I only could change a day I would

Nightmares rips apart my mind

Time to wake up

Time to deal with another day

Time is all

Time

does not forget

Time

is always there

Time

creates my memories

Time

responds to my pain

Time

made me love you

Time

had me waiting

Time

destroyed and seperated us

Time

have no emotions

Time

passes around us

Time

can not be tamed

Time

will show me the truth

Time

is all we are

Subliner in rhyme

If I could rely on a pray, I couldn't live another day

Trying hard to keep this life without the support of a cane
Each road bump could make me insane

Feeling very pain for I have no dope
Sorrow is stealing my hope

Those eyes stole my heart with just one gaze
My heart and mind erupts with emotions, creating a maze

The wallet lives without money
Still I want to buy it all for the bunny

Frightened by a single shot
Desperate, I want her caught

In silence my heart form a small pray
To bring colour to a world which is grey

Lonely days comes once and twice
Hanging on a feeling like a pair in dice

Opened my heart for a single time
Enabling me to create this rhyme

Förlorad - part II

En dröm passerade mitt sinne. Jag befinner mig på stadens gator. Mitt i körbanan. Himlen är grå. Luften är stilla. Tomt på folk. Tystnad. Spöklikt. Jag har på mig slitna kläder. Jag vet inte vart jag går. Hur jag hamna här förblir okänt. Vilse. Jag ser en rondell. Gräs i mitten av den. Det enda i denna värld som har behållit sin färg. Allt annat är grått. Inga fordon finns. Allt så öde. Långsamma steg. Närmare jag kommer till rondellen. Fyra vägar. Fyra sinnen. Regnet faller. Jag sträcker ut min hand i luften. Dropparna träffar min hud. De rinner av mig. Jag drar tillbaka min hand, vänder på den och stirrar på min handflata. Ömtålig. Skör.
Jag ser en person komma gående i den norra riktningen. Hon närmar sig. Ett litet avstånd mellan oss kvarstår. Jag ser på henne. Hon på mig. Ordlöst. Jag försöker tala. Besviken. Min röst ej längre äger rum. Hon vänder sig om. Går ifrån mig. Jag vill skrika stanna till henne. Inget ljud lämnar mina läppar. Stum. Sorg väller upp i min själ. Förkrossad. Förlorad.
Jag står kvar vid rondellen. Tiden har upphört. Inget perspektiv. Evig.
Från söder kommer hon igen. Hon närmar sig. Avståndet är lite närmare denna gång. Jag kan nå hennes kind med min arm. Jag smeker ömt hennes kind. Förvånad har jag ingen känsel. Jag drar tillbaka min hand. Stirrar på min handflata. Ingen känsel. Hon tar ett steg närmare. Kysser mig. Ingen känsel. Jag kan inte besvara hennes kyss. Ingen känsel. Hon blir ledsen och vänder sig om. Går ifrån mig. Jag försöker springa efter henne. Ingen känsel. Fast. Sorgen smärtar mitt hjärta. Krossad. Skärvor. Förlorad.
Jag förblir stående här i en evighet. Tiden är ur funktion.
Ifrån väst ser jag henne igen. Glädje stiger inom mig. Denna gången kan inget illa ske. Hon närmar sig mig. Hon ser glad ut. Kärleksfull ut. Mitt leende växer. Hon säger någonting. Jag hör inte. Förvåningen stiger inom mig. Rädsla. Jag hör henne inte. Allt är tyst. Ingen vind. Inget. Jag försöker tyda hennes läppar. Hon förklarar sin kärlek till mig. Jag hör inte. Jag håller för mina öron. Skriker. Faller ner på knä. Tårar strömmar fram. Jag hör henne inte! Sorgen river sönder min själ. Jag gråter så hårt att det är blod som strömmar ner på mina kinder. Sorgen består. Förlorad.
Jag rätar på mig, blir stående. Jag fördömer tiden. Fast i en värld utan tid.
I från öst jag ser henne. Suddigt. Ingen skärpa. Hon springer till mig med öppna armar. Hon gråter av glädje. Hon är så vacker. Det är suddigt. Jag förstår inte. Min syn sviker mig. Min värld fängslas i mörker. Jag ser henne inte! Borta. Var är hon? Tårar av sorg strömmar ner längs mina kinder. Evig sorg. Jag verkar gå i cirklar. Jag ser henne inte. Förlorad. Jag faller ner. Blind. Känner gräset i mina händer. Rondellen. Jag lägger mig på rygg. Världen är mörk. Svart.
Fyra gånger jag förlorade henne. Min sorg förvandlas till ilska. Till hat emot mig själv. Förtvivlad försöker jag kämpa motgångar. Mörkret sveper in mig i sin stora filt. Själ min närvaro ifrån dig. Jag har återgått till fallet. Kylan återkommer. Mitt hjärta blöder av sorg. Kunde jag dö för att slippa smärtan skulle jag. Ingen utväg. Lidande. Känslan för dig består i mitt hjärta. Mitt sinne sviker inte minnet av dig. Bestående. Jag är inte längre säker i en dröm. Tiden är tillbaka. I mitt fall. Jag ser hur små partiklar lämnar min kropp. Jag vittrar sönder. Långsamt. Varje del som lämnar mig, smärtar mig djupt. Likt små droppar faller ifrån mig. Jag faller än. Mitt hjärta slår än. Förblödande och döende. Det slår än. Minnet av dig får mig att le. Tiden är flytande. Mitt hjärta består. Mörkret är den enda närvaro jag numera känner till. Förlorad.

Förlorad

Ett ljud hörs genom mörkret. Den kyla som äger i detta rum är själsgripande. Det är svart, oändligt svart. Vingslag hörs i närheten. I blindo försöker jag nå detta mystiska ting som lever inuti detta rum. Slutet. Inga fönster. Något nockar till mig. Fallet är evigt. Jag ser ett ansikte. Hon är vacker. Änglalik. Gudomlig. Vingarna är hennes.
Fallet är evigt långsamt, hon närmar sig i mitt fall. Hon ger mig en öm och kärleksfull kyss. Hennes ansikte försvinner i mörkret. Jag faller bakåt än. Var är golvet? Viktlös jag har blivit. Kylan förhindrar mina rörelser. Svag jag har blivit. Fallet fortsätter. Evigt.
Hon dyker upp igen. Hon ger mig en ifrågasättande blick. Jag känner hur farten i fallet ökar. Jag blundar och känner hur mitt hjärta kämpar för varje slag. Öppnar ögonen. Hon ger mig en öm och kärleksfull kyss. Mina läppar utstrålar ett leende. Kylan är evig likasom fallet. Mina fingrar kan ej längre röras. Frusna. Jag blundar och låter tankarna flöda fritt. Jag känner hur hon kysser mig ömt och kärleksfyllt på nytt. Jag försöker öppna ögonen. Fastfrusna. Hon kramar om mig. Mina läppar vill le av lycka men blivit frusna. Hon viskar i mitt öra. Mitt hjärta får extra energi av hennes ord. Med kraft jag slår upp ögonen. Ser henne framför mig. Hon försvinner in i mörkret och lämnar min sida. Ensam jag nu faller genom mörkret. Kylan sakta stjäl min själ.
Vrede av mörkrets evighet glöder inom mig. Värmer min kropp. Isens grepp avtar. Hat växer. Fingrarna knyter sig till nävar. Hatet bubblar i mig som svart trögflytande vätska. Hon dyker upp på nytt och ger mig en öm och kärleksfull kyss. Plötsligt försvinner allt hat. Mörkret sväljer hennes ansikte. Sorg kvarstår. Tårar fälls. Fryser till is på mina kinder. Bestående tårar. Kylan är evig och allsmäktig. Var är min ängel? Jag når henne inte längre.

Suicide by justice

Free yourself from the pain - use a handgun. Here, borrow mine after I am done.

Ett steg kan bli ens fall, högmod slår till och man hamnar i graven utan syre i en evighet, odödlig av den skam och smärta som lindar in en samvete i mörker.
Jag söker i varje låda jag äger, efter medlet som gör det möjligt att undgå denna smärta som greppar mitt sinne hårdare än colaburk, dess väggar står ej pall för trycket och krossar det som är min själ.
Förkasta mitt liv i ett yttrande av det som är ett ord. Såga av halsen med en kam då ingen återvändo existerar längre.
I will paint the wall with my brain, just wait and see! I only need to find the right tool.
Jag sätter mig ner i ett hörn, blodet från min näsa flyter fram som vatten i en bäck, mitt sinne dunkar av smärta och den inbucklade burken är mitt hjärta, döende långsamt i ett falskt hopp om vad som var. Om smärtan är en påminnelse att vi lever, är inte min smärta tillräckligt stor eller så har den ett såpass övertag att mitt liv inte längre är något äkta. Ett slag från okänd hand är min egen rättvisa då tyngden av smärtan är för mycket för mina knän. Jag har på nytt förargat det som bör hållas kärt och som en nära vän och kanske mer. Blodet som rinner ner för min kropp är ett klart bevis på min olydnad av vad som skett. Ytterligare ett slag emot mitt ansikte, deformerat, illa blodat av de slag som rättvist träffar mig. Jag gråter inte av det som sker, de är av rättvisa det sker. Ge mig smärtan då mitt liv inte längre är av dess rätta spegel. Ett slag träffar mitt öga, synen blir suddig och smärtan höjs gradvis på nytt.
Forgive the word I spoke.
Rättvisans hand och spark träffar dom rätta ställen för att få mig att förstå mitt agerande. Mitt sinne blir allt mer i dimma då kroppens fysik inte längre kan bibehålla ett försvar, ett försvar det aldrig hade rätt till att äga. I överlevnadens desperata försök, kryper min kropp undan från rättvisan. Mitt sinne äger ingen talan längre, mitt hjärta bultar utav rädsla. Smärta existerar enbart, det förblir mitt liv. Jag drog min lott, av det jag fick så får jag nöja med ett liv i smärta och kaos så länge ett inbucklat hjärta slår.

I am facing reality

Silent tears in the dark void which has become my reality. Det som har varit väl, har börjat försämras. Pain together with fear creates silent tear´s. Beslut blir huggna i sten och jag finner mig själv stående vid dessa stenar, ömt smekandes dess ruggade yta som i ett täcken på desperat ångest. I remember every single step I took, believing I was right. Pride got the better of me and now I am falling quickly down to a forgotten abyss. Lyckans stjärna har bleknat eftersom jag har gett upp hoppet på mig själv. Endless standing in the rain, hoping for the shame to was away, never the less it gets. Varje morgon jag vaknar upp slår en tanke mig som undrar seriöst varför jag är vaken och varför jag lever. Hoppet sjunker med varje andetag. Historia kolliderar med framtid framför mina ögon vilket gör mig nästan blind. Jag dras med av ödet som sker utan att jag kan styra dess skada ifrån mig. Jag springer. Jag springer så snabbt jag kan. Rädslan och skammen tynger mig ner på knän nästan som knappt orkar hålla upp en bruten kropp. Gömma och gärna glömma vore de bättre för en knäckt tanke. Istället måste jag möta min rädsla. Jag tar upp svärd och sköld för att besegra en fiende som är mig själv, det största hindret. Undanröja den misslyckade tölpen som fått mig att lida under så lång tid. Kampen är kommen. Första steget. Det lilla steg emot fienden. Bravery rises up within me. Jag känner hur världen höjer sig i ett raskt tempo, mina knän klarar inte av att ta striden stående. Besegrad innan striden ens börjat. Det är inte sorg som fyller mitt sinne utan snarare ilska för en sådan patetisk kropp som enbart skall svika en gång efter gång. Steg efter steg. Jag förblir en bruten krigare som inte kan kan ta upp till strid. Skammen växer sig starkare och knäcker min själ i flera bitar. Jag vet inte vem jag längre är, allt förblir en dimma inför mina ögon. Jag är en mindre betydlig person bland mer lyckade människor. If I only could return to those stones, make the right choices and keep me glad. Jag blir sittande på knä bönande till förändring åt det bättre. Ändlöst regn faller på mig men skammen sköljs inte bort. Ljuset som gav mig värme försvann och lämnade mig i mörkret. It is like walking on broken glass each and every day, never a rest from the pain. Jag lever som en usel replika av ett bättre jag. Inget är som det borde vara, jag ser hur en skapad värld faller sönder bit för bit. Endast spökliknande ruiner överlever. Stjärnorna lyser på mig i ett hånande skratt som resten av världen. Over 16 years has passed, nothing has changed. The pain is still there and it will for the rest of my life. Jag drog det korta strået i ett val som inte var mitt. Jag står med öppna ögon och möter min verklighet inför vad den är och med tidens gång kommer ljuset göra mig blind.

Shreds of the old

Hur går man tillbaka till det som var förr? Plocka upp de lösa trådarna från det förgångna. Det ligger som ett oändligt garnnystan i väntan på att bli sorterat och uppdelat. Att dra i en tråd gör att ett nät av problem väller över dig, omfamnar dig till syrebrist.
Vägen är lång och mödosam, att känna smärta är att känna att man lever, varje andetag man tar. Ett steg från klippans kant får en att falla djup ner i avgrunden av de som är. Väl botten nådd kan man endast ta sig uppåt om man inte känner för att börja gräva en ny utgång. Life so incomplete.
I drömmarnas värld förblir man lycklig och vaknar till besvikelsen som är den sanna verkligheten. Hur löser man allt som är så illa? Tanken är nog att man ska genomlida var enda steg man tar emot framtiden som gömmer sig bakom horisontens kant. Väl framme ska man se ljuset, skörda frukten av ens arbete. Vara lycklig. Varje tår man fäller på vägen emot sitt mål samlar sig till små floder som alla rinner ner till havet som är framför dig i slutet. Sista biten blir att segla över det okända och vidsträckta havet som är ens sorg. Steget man tar ner i båten är av ett avgörande beslut, då ingen återvändo finns tillgänglig för dig. Vinden förblir ens hopp och vilja att ta sig vidare. Ensam får man beskåda natthimlen vars stjärnor giver dig en liten tröst på det öppna havet. Alla vänners ansikten faller förbi mig i en dusch av stjärnfall. Ett värmande leende breder ut sig på mina läppar, därefter sorg när de har passerat. Ensamheten består. Isande kyla fyller mitt rike och bäddar in mig i en tätt dimma. Vilse är det ord som beskriver tillvaron. Båten är stilla och havet lugnt som om att tiden har upphört.
Ett rop mina lungor knappt klarar, ett rop på hjälp i den tjocka dimman som omfamnat min värld. Inte ett eko kan höras. Vilse. I sista kamp emot sömn tänder jag en fackla ifall någon skulle upptäcka mig på det vida havet. Sömnen tar mig med värmande vingar. Paradiset väntar.

Barefoot

On bended knee is no way to be free, lifting up an empty cup I ask silently that all my destinations will accept the one that's me - so I can breath.

En dal fylld med grönska, tystnaden som ror här, är fullständigt obeskrivlig. Barfota jag passerar genom dess skogar, inga problem kan synas ändå värms de i det dolda. En ändlös flamma av hopp består i mitt hjärta. Smärtan i mina fötter är i mån litet till de som tynger insidan av min slitna kropp. Jag bröt mig fri från omvärlden, isolerade mig i dalen av evig grönska. Friden som är här - total.
Livets små problem sväljer folk hela, allt för att följa samhällets regler till punkt. Jag bryter mig fri från detta, håller mitt huvud torrt i vinden. Svalkar mina problem i sjön och dränker de till tystnad.
Många av livets väger följer samma destination, mot horisonten. Jag skutta av vägen och slog mig ner här i dalen av evig vila. De döda dansar jag med varje kväll, som en gravplats som är fylld av folk, men alla förblir tysta. Socialiserad bland de döda.
Jag nekade livets piska som får alla att gå med böjd rygg och kanske till och med på knä, för ett liv de inte vill ha - bara mer över de normala.
Jag lämnar det normala, jag vill ha mindre, enbart friden i dalen. Här är jag den ensamma härskaren över inget och har ingen att härska över förutom mitt egna liv. Enbart jag.
Also the tree of life rots and dies.
Kärleken blommar för dem, den växer och ibland dör den innan ens de första knopparna har vuxit sig stora. Vänner står med skuggade ryggar och med falskt leende nickar ändlöst emot dig. Blotta skuggar är vad de förblir. Här i dalen bär jag på alla frukter som någonsin existerat, jag skördar med lätthet allt det som kan tänkas mätta mig. Enkelt och problemfritt - frid.
Vid nattens skymning sitter jag på en hög klippa och beskådar den solnedgång som sker, solens sista värmande strålar träffar mig i ansiktet, jag njuter av den avskildheten från samhället - från problemen. Jag behöver inte höra orden av att jag är älskad då jag älskar mig själv såpass mycket att jag inte behöver höra det från någon annans läppar för att styrka min egen självkänsla och mod.
Här i dalen kommer vinter och våren går, detta kretslopp är konstant och inte ens min närvaro kan bryta dess kedja. Jag är enbart en del av det hela, spelar ut min pjäs - all alone.
Du är inte välkommen till min dal, du blir beroende av mig. Mitt härskarvälde och mitt liv, låt det vara i fred. Du kan varken förbättra eller förenkla det för mig, då du är du.
Mitt liv är i frid, här i dalens skyddande miljö. Långt bort ifrån ert förpestade samhälle och problem. Jag har min frid.

Alone I walk barefoot, the grass feels so good between my toes. I am true to myself - I am alive.

En fika med Döden

Jag hälsar dig, vid min dörr till livet. Önskad - ratad - välsignad - förbannad.

Din hand är kall min vän, du har vandrat länge. Varför på min ödsliga trappa befinner du dig?

Din ankomst är väntad men ändå förblir den alltid oönskad. Du har lyft upp mig ur livets diken flertal gånger, än tröttar du icke.

Dina saliga portar till drömmarna står på glänt.

Varför är du ledsen min vän?

Vilka vägar har tagit en felvändning?

Kliv in, kliv in i mitt liv som är en dömande sanning. Tyvärr kan jag inte bjuda mer än den ödsliga, ökenfyllda tomheten som finns här. Slå dig ner, slå dig ner vid min själ.

Får de smaka med en kopp tårar?

Min vän är förbluffad, han förväntar sig att jag ska rygga till åt hans utseende och syfte. Hänförd av den sorg som besitter oss båda lämnar oss till tystnaden. Så lika i olikheten att de ej går att fatta med ord. Speglade i sorg och förtvivlan vår vänskap möts och består. Drömmar som är delade men samtidigt enade i den trovärdighet som knappt existerar hos människorna av denna värld.

Min vän tar en kaka som är mitt förtvivlade sinne. Smaken verkar finna sig väl hos honom, då jag inte förstår varför. En flamma av förundran till dess skapelse, får min vän att betvivla dess kreation.

Jag studerar min vän i hopp om att greppa hans besök denna trevliga och underbart vackra tidsperiod som härjar i min existens. Ett glädjande leende sprider sig hos min vän som om han i vetskap känner till mina lömska tankar.

Han erbjuder mig en cigarett, av vänlighet accepterar jag hans berömda gåva som så många andra har innan mig. Timglaset som är mitt liv påskyndas. Ett skratt från min vän säger att jag inte bör oroa mig, tiden kommer och tiden går, men inte än.

Min vän erbjuder sig att berätta ett skämt, road jag är av att funnit en ny sida av honom själv, lyssnar jag. Efter hans roade lilla skämt, skrattar han i vågor. Själv sitter jag fastfrusen av fasa och av mardrömmar utav dess like. Galen av hans historia, vill jag hämnas, då jag berättar ett litet skämt om livet. Min vän gråter av rädsla. Vi möts i mitten av sorg och skratt, nickande till varandra i en god gest av välskapad teater.

Han dricker ut koppen som är ändlöst fylld med tårar, mina tårar. Här i mitt trevliga hem som jag under åren har beklätt med olika epoker av händelser ser min vän sig om, imponerad av samlingen. Han ser ett ting som gör honom som besatt. Ett bud anläggs. Inget bud är dugligt nog.

Ledsamt kollar han på mig, tårar av silver faller från vad man skulle kunna nämna som ögon. Jag har nekat honom drömmen. En ursäkt lämnar mina läppar och lovar han i trohet att han skall få den sak han suktar efter i mitt testamente. Påkommen av mina ord, skrattar vi båda. Ironi på hög nivå.

Vår konversation ändrar riktning emot religion, min vän spyr ur sig all avsky och alla lögner som vandrar på jorden.

Fängslad av hans visdom om ämnet frågar jag honom vad man bör göra och följa. Svaret mina öron får höra är bedövande, chockad av den ultimata sanningen faller jag av stolen om är min lever. Han skrattar gott åt min förvåning. Så lätt och så genomförbar. Alla har svaret, tydligen.

Tiden passerar till ökändhet. Våra konversationer handlar om allt som kan tänka sig, från ungdom till onykterhetens dagar hos oss båda. Tillslut beklagar min vän sig att det tidens timme är slagen.

Fylld med fasa höjer jag ögonbrynen till max och munnen kunde fylla ett helt äpple. Han sträcker fram sin hand i hopp av ett handslag, onekligen accepterar jag.

Han tackar för sig och lämnar mitt hem som är min själ. Förvånad över det som har passerad somnar jag en djup sömn som är berikad av liv och död. Min vän kommer snart göra återbesök.

Jag saknar honom redan.
Han drack aldrig upp koppen med tårar men kakor kunde han verkligen äta.

The Realm

A sinister world of thoughts

A thought
A thought
Found my mind
A thought
I have in my mind
A thought
A thought
I am bounded
A thought
Insanity is near
A thought
A thought
I cannot believe
A thought
A simple thought

A sinister thought is created

Nameless tree

The tree of tomorrow
of today
of life
of death
of a ghost
of a history

Vinden härjar här. Vintern är förbi. Blixtar målar himlen denna afton. Vilt bevuxen, härdad av tidens alla årstider och stormar, men även av lugnet stilla flamma. Horisonten i fjärran och himmelen ovan, elden under och trädet existerar här. Vinden smekandes genom löven som dansar till dess bris. Stammen står fast i den mark var tusen krigare har givit jorden en mättad känsla på blod likt en vampyr som har tillgång till hundratals människor. Folk har hängt från dess grenar, befläckar trädet med död, ensamhet och fasa. Trädet blommar, skänker liv och skönhet till landskapet. Tidens gång, människors undergång.
Trädet var ung en gång i tidens begynnelse, skapad av viljan. Ge den enstaka lilla frihet till landskapen som berikar dess plats. Vargarna dansar runt dess position likt en lägereld, ylandes till månen som giver ljus för närvaron. Tiden passerar, växer sig äldre. Trädet består.
Forgiven to existence, to life, to death and calm in the hour of storms.
Vargarna håller sig till platsen som druider till deras hemliga glänta. Här finner de frid bland världens äckligheter. Trädet växer sig starkare, i ensamhet men sällskap av vargar. Vintern passerar om och om igen. Kyler ner allt till is. Grenarna växer än, berikar världen med löv och skönhet utav dess like. Världen växer. Vargarna blir färre. Döden passerar med mödosamma steg platsen i hopp om frid och harmoni. Människor av olika slag fäster rep kring trädets kraftiga grenar för att dö i dess snara, med en sista blick över det underbart vackra landskapet. Döden har blivit en nära vän till trädet genom åren som passerat. Nya krig fyller ängarna i dess närhet, soldater och djur stupar i en ändlös svärm, blodet bevattnar jord och träd. Öde och den gravlika tystnaden existerar endast. Ruiner av utrusning från tidens krigare skräpar på marken för den tid dess existens klarar av. De få vargar som är kvar äter av de kadaver som blir kvar på jordens yta. Trädet står ensamt kvar på den lilla kulle, speglande en uråldrig vikingagrav.
Ålderdom inträffar och trädet är trött på människors envisa drama som härjar framför dess blick. Grenarna är än starka och har fört tusentals själar till dödens handslag. Livet är ett parti schack, allt har sin moteffekt.
A mournful shadow lights up at the dawn
Jag fann trädet för en tid tillbaka, stående i ett landskap av sagolika proportioner, de gränslösa ängarna, de höga bergen och den fantastiska skog som förgyller platsen runtom till isolation. Vargarna visade inget intresse av vad som skulle vara hunger. Jag är accepterad av dem som en av dem själva. Ensam är jag sittande emot stammen med ryggen. Vinden passerar mig och trädet, lugnet är bestående. Månen gömmer sig bakom molnen som en liten flicka bakom kjolen hos sin moder vid främmande människor.
Löven faller och en suck från trädet kan nästan höras. Vargarna ylar för full hals. Grå vit och fuktig dimma omfamnar platsen. I den tjocka, nästan snövita dimman ser jag människor, tusentals och åter tusentals. De vandrar emot trädet jag befinner mig vid. Grå illusioner av vad som en gång var krigare marscherar med tunga steg och deras klagan ekar i mina öron. De är spöken av en annan tid, historia återspeglar sig. Jag beskådar hur krig sätt på repeat, en film som har setts för många gånger.
Insanity has bloomed on the meadow.
Jag blir galen av synen, hur de tusentals människorna dör i gråt, sorg och i förtvivlan. I jakt på ingenting. Trädet bakom min rygg knakar i avsky. Jag lider, likt trädet av synen. En stark vindpust passerar och sväljer dimman med dess passerande. Allt är över. Mitt sinne är inte längre detsamma. Plågad av alla tusen själar och trädets lidande genom årtusenden.
Endless cries of a friend.
Han är närvarande, väntande och stressad. Fullbokad. Hans hand jag känner på min ena axel. Kyliga benknotor kramar hårt. Jag är medveten vem som står vid min sida. En vän av ett gammalt förflutet liv. Han slår sig ner vid min sida, tyst, ensam och trött. Utan ord ekar hans sorg för de som har varit. Hans enda vän var trädet, nu även jag. Han gråter, tårar av silver och blod strömmar från intet.
En av de få kvarlevande vargarna sätter sig vid min andra sida, personlig som en hund, tryggheten av en sann vän. Tillsammans blickar vi ut över en äng av historia, av blod och av sorg. Döden gråter än. Jag ler och vargen ylar en tyst klagoton. Vintern kommer och vi sitter än vid trädet som har dött. Döden gråter. Jag ler och vargen sover. Tiden har passerat.

I cry for a world of trubbels
I laugh for a world of sorrow
I pass away before dawn

Death greeted me
Death shared with me
Death helped me

The wolves are here
The wolves are alone
The wolves are gone

The tree
The wonderful tree
Sees it all
Feels it all
Dissolves for it all

The banguet of lovers and sinners

It is a banquet
For lovers
For sinners

En bankett av grandiosa proportioner, musik, dans och folkets leende av högre societet. Musiken som vaggar salen till stämning är av ett klassiskt känt stycke, välbetänkt och helt underbar. Jag förs med musiken. Jag beskådar hur folket är uppklädda i de mest perfekta kläderna, hur klänningarna är lika vackra som kvinnorna som bär dem, som levande målningar som valsar runt till musiken.
Så vackert.
Skratt fyller salen och leendena från folks läppar verkar inte försvinna denna afton. Likt ett spöke kan jag vandra genom dansgolvet, ingen lägger märke till mig eller betungar sina fina blickar på en sådan som mig. Även jag är en av de svarta klädas hav, förblir jag dock osynlig till de levande tavlorna. Denna bankett är tilldelad alla de älskade och önskvärda, för kärlek och för syndare. Man kan se i deras ögon var de finner intresset, likt de väljer maträtt, vad som passar dem för stunden, vad som mättar lusten. Äcklad av dess högfärdighet och tanken på att man väljs ut som en bit kött hos slaktaren gör att jag tar avstånd.
Musiken väller upp i salen på nytt och dansandet tilltar på nytt, de byter partner och de byter partner igen, ingen håller sig kvar hos den de dansa först med. Plötsligt ser jag ett par som vägrar byta partner på mitten av dansgolvet, herrarna av de svarta haven nästan försöker slita iväg den stackars mannen som tappert kämpar emot utan att verka ansträngd i ögonen på sin väldigt vackra, dansande tavla. Herrarna vill ha det om inte kan ta, de andra dansande tavlorna nästan stannar upp i förakt mot den enda tavlan som alla kämpar för. Mitt leende sprids allt mer, den högre societeten bråkar den med, som vildsinta hundar som slåss för ett stycke kött.
Jag dansar inte, jag äter inte och jag verkar stå här som ett spöke som inte ens spegeln vill erkänna. Det passerar ögonblick då jag blir bemött av blickar från de kringdansande tavlorna, men försvinner lika snabbt som bemött. Nyfikenheten växer sig allt starkare hos dem, i undran vad en dans med mig kan ge deras hunger.
På andra sidan de gigantiska dansgolvet som är allt för likt en saga, befinner sig en vacker tavla, ensam. Likt en spegel reflekterar vi varandra. Ögonkontakten vi får förblir kort, men vi båda känner att vi inte vill dansa med någon annan än varandra. I jakt på en lyckans dans, slänger jag mig fram och igenom det svarta havet av herrar och sagolika dansande tavlor. De nästan förhindrar min passage emot den okända tavlan, nästan som om de vet att äkta känslor är förbjudna i en dans. Jag kämpar mig fram, jag är inget spöke länge. Jag kan känna deras hånande blickar runt om mig, omsluter mig totalt. Ilskan växer inom mig, jag förtjänar att dansa i glädje jag med. Med tilltagande kraft öppnar jag sakta upp en väg fram till den vackra tavlan jag har sett. Plötsligt öppnar folk upp en dansyta framför mig, vad jag beskådar får mitt leende att lägga sig död i graven. Sant, det är den vackra tavlan, dansande i armarna på en av det svarta havet. Tavlan ser mig med ett ledsamt leende, som om jag inte hann i tid. Min vilja tar inte slut här, jag går fram till herren som dansar med min vackra tavla. Jag kackar honom på axeln, i viljan att ta över dansen. Nekad knackar jag igen. Nekad. Jag sliter tag i honom som desperat försöker hålla kvar vid tavlan. Jag ser hur historia passerar i mitt huvud, jag jagar det jag inte kan få, precis som stormen bland de svarta havet tidigare på kvällen. Jag går ifrån att vara den kära till syndaren. Fångad i skam avlägsnar jag mig, de hånande blickarna skär sig in i mitt sinne och i min själ.
Tanken slår mig om jag skulle lägga mig på buffébordet, invänta de vassa knivarna då folk väl finner sin hunger igen, kanske ett hopp om att se min vackra tavla igen. Jag passerar förbi buffébordet som förblir en lockande tanke. Jag vänder istället ut på den massiva balkongen som är tillhörande slottets danssal. Vår värld är inbäddad i nattens kyliga täcke. Jag ställer mig vid det ödsliga räcket, ensam jag befinner mig på balkongen denna afton. Jag vänder mig om och ser med hatfyllda blickar in emot dansgolvet där dansandet pågår än. Jag ser skymtar av henne med jämna mellanrum, med sorg och glädje på samma gång i sin blick på mig.
Trött på detta eviga spel, jakten som ingen vinner, väljande av kött och de falska leendet som äger rum. Blicken fast emot dansgolvet kliver jag baklänges upp på räcket. En efter en stannar de vackra tavlorna upp, även så herrarna av de svarta haven. Musiken dör ut sakta. Alla blickar är nu på mig, de vill inte missa ögonblicket om jag skulle falla.
Den vackra tavlan jag tidigare under kvällen beskådat, kliver fram ur folkmassan, med utsträckt hand. Bedjande till mig att stiga ner. Mitt leende stålar, när du förlorar något som lustar ögonen kämpar du.
Jag kliver ner från räcket, går emot den vackra tavlan - förbi den vackra tavlan. Jag kunde i en halv sekund se den förvåning som ägde rum i hennes ögon. Det finns andra banketter för mig att närvara. Detta är inte den enda som existerar. Med ett brett leende lämnar jag slotten och den sagolika afton som har ägt rum.


Belinda was mine 'til the time that I found her
Holdin' Jim
And lovin' him
Then Sue came along, loved me strong, that's what I thought
Me and Sue
But that died, too

Don't know that I will but until I can find me
A girl who'll stay and won't play games behind me
I'll be what I am
A solitary man
A solitary man

On the Path of a Banquet

Look up
Look forward
Choose wisely

Det är mörk, jag ser inte mina egna fötter framför mig ens. Stigen är ojämn och jag staplar mig fram genom mörkret som är. Små, av otroligt små ögonblick blir vägen belyst av de stackars ljusstrålarna från månen som når ner till min enstaka stig.
Unknowing I'm wandering in the dark.
Hoppet sinar inom mig för varje steg jag tar i ovetande kunskap om vart stigen leder mig. Jag försöker andas men då återstår enbart de tankar om vad som kunde ske annorlunda. Jag fryser inte under min underliga vandring då jag är beklädd lämpligt för dess vandring, men ändå upplever jag mig naken, blottad inför mörkret som omger mig.
I could fall at any moment.
Jag hör, så många röster ifrån nattens djup, ifrån skogen som har tryckt sig nära inpå den stig jag vandrar på. De försöker ge mig råd om min egen stig och de beslut som ska fattas. Rösterna blir för många och de talar i varandras tungor. Ombedd att invänta ett ögonblick för sanningen, väntan, väntan, ja väntan är det som återstår.
I am waiting dormant for the knowledge that should be given to me.
Hade jag sett stigen framför mig, dess horisont, färgglad och upplyst av de hopp som bor inom mig, kunde jag fattat ett klokt beslut. Jag skrattar, ljudlöst som om jag är rädd för någons åsikt, vilket inte existerar. Fäller tårar som ingen ser, en sorg som ingen hör. Allt blir uppätet av mörkret som omringar mig. Gränslös makt följer med kunskapen om att kunna göra vad som helst bakom skuggan av verkligheten.
How can you know what is the truth?
Mitt leende du inte kommer se, mina känslor är dolda, gömda i hopp på en ny början. Hör du ej sången? Jag sjunger, hör du inte? Jag skrattar för glatta livet, hör du inte?
Ironiskt är det att vandra igenom mörkret utan vetskap vart du hamnar eller vart du befinner dig, när det är så vanligt att du egentligen har kunskap om din stig och dess slutdestination befinner sig.

To wander on unknowing
Slowly eating you from the inside out
Killing your emotions with each and every step
To wander in the darkness
Waiting for the only answer
Somewhere there shall be a banquet for us sinners
On the path of eternal shadow

Chapters

[ The Old ]
I saw an echo
A creative mind
Painless and free
Follow the voices
Fled the field
Frightened
Something unknown
Regretful
The one true sinner

[ The reality ]
Demons conquer
The embracing of them
A new beginning
Drowning in thousands
Pain and remorse
Hollow screams in the night
Tears created by spit

[ The Insane ]
Turning away from a ghost
Lost in the labyrint of pain
Echoed leap of sorrow
The Painting of The Creative
Time stand still in the mind
The Scar of a heart
The conscience are ripping the veins open

[ The Guilt ]
Sadness in echo
Doubt in mind
Forgotten tears
Emotionally free
Thank you pain
A banquet for the sinners
Endless dance
Drink the liquid
Embrace the pain
Scram the vision
Realise The Guilt
Dance like the Insane
Wake up to The Reality
Forget The Old

Inside of the Painting

Jag igenom den ser med bestörtning i mitt hjärta. Jag känner hur ögonen mina är desperata i att försök forma tårar. Ändlös smärta och sorg sväller upp i min hals. I djupet av mitt sinne sipprar ilskan fram och spänner mina käkar. Jag kan inte längre säga att jag befinner mig inom rummet, snarare på en gräskulle, med vida ängar runt om mig och vinden som passerar varsamt genom mitt hår, dansande med varje hårstrå. Världen är av en mörkare ton än jag först uppskatta den. Vidsträckta moln bäddar himlen. Jag hör suset ifrån gräset som ikläder ängarna runt om mig. Bredvid mig på kullen av gräs och evig vind har jag sällskap av ett väldigt gammalmodigt tavelstativ. Den håller upp tavlan, med motivet av mitt rum som anses vara målad i svart och vitt. Jag upplever allt som en oändlig dröm men samtidigt så verkligt det kan skapas. Jag känner hur en regndroppe träffar mig i huvudet, hur vinden tilltar ifrån söder och hur mina tårar är fängslade inom mig. Jag blickar ner i gräset framför mig, där jag ser två fotspår av någon som tidigare stått där väldigt länge. Regnet faller ner allt i större mängder, bevattnar marken som nästintill blir lera. Framför mig så ser jag hur regnet undviker en form eller snarare en kontrast av något eller någon. Det är en person som manifesterar sig framför mig, vit och enkel då inte en enda droppe förstör illusionen av denna gestaltning. Denna person verkar vara en exakt kopia av mig i storlek. Regnet dränker mig och jag fryser av att inte kunna hålla uppe värmen. Min blick bryts ifrån gestaltningen av personen framför mig, i jakt på att finna skydd ifrån regnet som himlen nu häller ur sig. Jag befinner mig på en enorm äng, långt bort i fjärran ser jag skogar cirklar in mig, någon sol finner jag icke. Vart ifrån ljuset i denna värld uppstår förblir okänt även för mig, skaparen. I mitt hjärta känner jag saknaden, som slår till hårt och en längtan jag aldrig innan upplevt. Min värld är inkomplett. Jag kastar min blick åt vad jag tror är de fyra väderstrecken, fasa uppstår inom mig, allt ser identiskt ut åt alla håll. Ingenstans att ta vägen. Min kropp fryser och huttrar något förfärligt vid detta skede.
Nekad till undanflykt i detta rike från dess enväldiga regn som härskar här, tar jag med mödosamma steg mig upp för kullen, tillbaka mot tavelstativet och dess förrädiska motiv de behåller. Sorgen framhäver sig ytligare, men inga tårar rinner ner för min kind. Jag kliver i de fortspår som är framför tavlan och märker utan förvåning att de passar mig perfekt, det ÄR mina fortspår. Jag skyddas från regnet som en skyddsmantel täcker mig. Ilskan av att vara fängslad på denna plats bubblar upp inom mig. Mina käkar spänner sig så hårt att jag hör hur de knäpper. Ilskan får mig att tappa kontrollen, jag river och klöser på tavlan, djupa rivsår skapas på motivet av rummet. Jag ser igenom den med lättnad av att förstöra den, men min lycka passerar som en vindpust då tavlan läker ihop sig. På golvet i rummet ser jag mig själv skräckslagen. Jag ser på mig själv med hat och sorg samtidigt, känslorna verkar inte kunna existera utan varandra. I mitt hjärta känner jag bördan av att se mig själv vara den ensamma och skrämda människan. Jag försöker skrika ut hur jag känner, men inte ett ljud skapas, det finns inget ljud känt för människan hur jag upplever denna känsla. Förtvivlan träffar mitt sinne och sorgen greppar sina iskalla klor runt om mitt hjärta. Regnet upphör och världen ljusnar samt vinden avtar till att bli helt stillastående. På mina kinder faller tårar, jag ser med glädje hur personen i rummet sträcker sig fram till tavelramen. Varma samt iskalla tårar flödar ner för mina kinder. Det är inte av tacksamhet jag fäller mina tårar utan av ren acceptans och respekt för personen framför mig. Hur han vågar efter allt våld och onda bemötanden, vågar sig fram till tavlan han har skapat. Ett varmhjärtat leende träffar båda våra ansikten, som om vi såg varandra och förstod vad som sker. Vilken värld som är den sanna är inte längre tydligt, skilda ifrån varandra av en tavla. Två sidor av en person och sina känslor. Världen är komplett som delad. Kärlek fylld med hat och hat fylld med kärlek.
Han vidrör tavlans nedre hörn och efterlämnar ett handavtryck. Sanningen bakom sanningen av en känsla är då komplett. Fulländad i ett mästerverk, målad med den sanna färgen och med den sanna känslan. Skapandet till en värld av min inre själ.
Jag tar upp från min sida av tavlan, penseln och doppar den i svart för att sedan måla över hela tavlan. För varje penseldrag jag tar så förseglas en bit av den andra världen, långsamt med glädjetårar och med sorg i hjärtat målar jag för sista gången.

Ärret som befinner sig i hörnet har försvunnit. Med ett varmhjärtat leende ser jag hur hela tavlan långsamt bli målad svart. Konstverk som jag håller kär, är på väg att försvinna. För att göra tavlan oskyldigt ren och enkel på nytt, doppar jag penseln i vit färg och målar över det svarta som blivit. Efter att fulländat övermålningen, sätter jag mig ner på golvet och beskådar mitt verk, all dess kraft och känsla som den innehöll. Tårar börjar falla, träffar golvet som gör det blänkande. Kärlek för min tavla är allt jag känner.

Of a world I created
For the love I shared
For the both of me
I am bounded
How I divided emotions
With each stroke of the brush
Dignified I became
To paint the picture of myself
A world of my own
The Painting is nothing more
A proof of my existance
It is what I created
The Painting

The Sad Violin

Jag befinner mig på gatan i staden, leende är inget som träffar mina läppar. Himlen har tagit en paus ifrån att bevattna jorden lik man bevattnar en blomma. Jag är allt annat än torr i kläderna. I min hand håller jag i min fiol, en gammal och välanvänd. Det är med sorg jag sätter fiolens emot min hals och haka. Tonerna som lämnar mitt enda instrument är av det ledsamma styckena. Min kropp känns som den bär på en vikt av enorma proportioner. Det är inte utan hjärta jag spelar på min fiol, utan kopplade till känslan för henne eller kanske det hon var för mig. Stråken förflyttar sig med skicklighet över strängarna. De mörka tonerna spelas upp ofta för att reflektera mitt humör. Uppför gatan ser jag henne gå, ensam. Jag känner hur min kropp förstärks av energi när jag ser henne. Mina trötta ögon följer varenda steg hon tar ner för gatan. Ett litet glädjeleende breder ut sig på mina läppar. Hon närmar sig mig allt mer. De dystra vädret håller ett fast grepp om staden denna afton. Hon passerar mig utan att kasta en enstaka blick på mig, som om jag inte existerade överhuvudtaget. Sorg stiger inom mig på nytt, hoppen krossas som en glasflaska. Leendet på mina läppar försvinner på nytt. Muller hörs från molnen, ett tecken på kraftigt oväder. Jag står kvar och spelar på min fiol. Regnet faller ner på staden, folk flyr dess droppar som om de vore syra. Jag står kvar och spelar på min fiol.
Dagarna går, hon passerar mig nästan varje dag, varken ser eller hör mig. Jag står här i hörnet av gatan och spelar på min fiol. Vädret ändras nästintill med varje dag som passerar. Jag bryr mig inte om de fattiga små ören som förbigående människor skänker som tack för musiken. Det är inte därför jag spelar på min fiol. Hon passerar mig idag igen utan att erkänna min musik. Mina ögon betraktar henne med sorgslig kärlek, ett sista hopp från min själ finns än, då jag står och spelar på min fiol. Hon stannar till längre bort, hos en musiker som spelar på en gitarr, han påminner om något man enbart kunde se ifrån film, en typisk ung kille som råkar ha ett förträffligt utseende och kan spela ett par enstaka noter på gitarren. Jag ser från där jag står och spelar på min fiol, hur hon ler och beundrar killen med gitarren.
Jag ser hur pengarna växer i min fiollåda, för dem skulle jag kunna tusentals rosor, men kärleken är bara en. Så ett överflöd skapas, är mina känslor detsamma som pengarna? Jag orkar inte lägga allt för stor möda på dessa små meningslösa tankar. Jag står här och spelar på min fiol för henne, utan att hon hör mig. Dagar blir till veckor, veckor till månader. Mitt hopp släcks icke på grund av lite motgång. Allt jag gör är att spela på min fiol och för varje gång hon passerar stärks min energi och mitt humör till det betydligt bättre. Jag spelar varje dag och sent in på natten, i regn och kraftiga vindar står jag fast, spelade på min fiol.
Varje ton som lämnar mina strängar är ett bevis på min kärlek till henne, ändlös och konstant.
Min hälsa försämras allt mer, tiden som har passerat sen jag första gången ställde mig i hörnet är inte i mitt minne längre, enbart du. Min kärlek till henne är en fängslad besatthet. Allt jag kan göra är att spela på min fiol.
En dag då jag står och spelar på min fiol, känner jag ett främmande tryck i bröstkorgen, mitt hjärta orkar inte hålla min kropp vid liv något längre. Jag känner hur världen blir en dimma, än spelar jag på min violin. Mina knän skakar av smärtan, jag faller ner på knä, fortfarande spelande på min violin. Med suddiga ögon ser jag hur hon kastar en blick åt mitt håll. Folk runt omkring stannar upp och kastar i frågande sättande blickar på mig. Jag faller ner på magen med huvudet i marken, min hand greppar fortfarande violinen. Jag känner hur någon tar tag i min axel och vrider mig på rygg. I mina sista döende sekunder ser jag att det är hon. Hennes ansikte är i tårar, hon ropar och säger något till mig, men min hörsel är redan borta och så börjar även min syn att bli. Jag spelar inte längre på min fiol, men jag är glad att du äntligen såg mig. I ett sista krafttag ler jag hjärtligt. Hon såg mig.

(En av de många sånger som min violin spelar)

The Barren Wasteland

The desert of ice and cold
Frozen solid and turned to oblivion
A child in a barren wasteland
Realising the oath of solitude

Ett öde landskap, täckt av is. Nordiska, frusna vindar slickar sig lätt intill marken. Öde. Himlen ovanför är förseglad med gråa tjocka moln av oro. Solens strålar kan inte genomtränga den ihärdiga dimman i horisonten, så blek och avlägsen. Bergen runt om är täckta av flera decimeter snö, lik en lång kedja reser sig bergen i en cirkel. Nere i dalens centrum, vars yta är platt och marken begravd av frossa samt snö, befinner sig ett ensamt gammalt träd. Dess grenar är skeva och kvistarna är tomma på löv. Barken på stammen är torr och kulören är av samma gråa färg som himlen, som om den hade blivit torkad av solens heta strålar en gång i tiden. Det är tydligt att botten av dalen har en gång varit en sjö.
Under trädets krona. Ensam och klädd i trasor samt en luva över huvudet som är ifrån en totalt annan tids epok, sitter en pojke. Hans ålder går inte att utskilja. Han varken ler eller gråter. Hans ögon lyser av visdom, något ett barns ögon aldrig besitter.
Jag beskådar honom från avstånd, jag är själv klädd i kläder som är ifrån en annan tids epok. Jag vågar inte närma mig något mer, så jag behåller avståndet från honom. Vinden tilltar i styrka och jag fryser ända in till benen i kroppen. Kylan i detta rike är inte av det normala.
Pojken som sitter under trädet böjer ner sitt huvud och verkar stirra emot marken som om min närvaro var oväsentlig för honom. Jag studerar pojken noggrant och hur han inte verkar påverkas av den extrema kylan som härjar i dalen. Plötsligt ställer pojken sig upp, dock med huvudet framåtböjt och blicken fast i marken framför honom. Hans högra hand sträcks ut emot mig, hans handflata riktande mot den iskalla marken. Hans fingrar böjer och sträcker ut sig tre gånger, vinkande åt mig att jag ska närma mig honom. Pulsen i min kropp stiger. Hjärtat försöker desperat pumpa ut blod i de sammandragna blodkärlen som har blivit på grund av kylan.
Jag tar långsamma steg emot den mystiska pojken, jag kan inte riktigt få det underfund men jag är skräckslagen för pojken. Den ensamma pojkens blick möter icke heller mina ögon. Efter ett par mödosamma steg står jag framför pojken. Han är drygt hälften av min egen längd. Vinden tilltar kraftigt och sliter tag i mina slitna kläder och kylan tränger sig igenom textilen. Jag kan nästan känna hur köldskadorna börjar framhäva.
Pojkens ansikte vilket är dolt av den stora luvan, lyfter upp huvudet och möter sin blick med min. Inom mig känns det som om att själen har tagit till flykt. Pojken vinklar huvudet lite lätt åt vänster och verkar studera mig noggrant. Han knäpper med fingrarna med ena handen och vinden upphör totalt. Det är stilla nu, öde och tystnaden är total. Jag ser med skräckslagna ögon på pojken.
Helt plötsligt ler pojken emot mig, som om han vore glad att se mig. Han välkomnar mig till hans rike, eller snarare mitt rike. Jag frågar vart jag befinner mig någonstans. Svaret som jag får chockerar mig rejält.
Jag befinner mig inom muren av is som är belägen runt mitt eget hjärta. Pojken som är så glad att se mig börjar gråta av lycka då han säger att han har saknat mig under all denna tid som har passerat. Själv har jag inget minne att jag har sett pojken, jag undrar verkligen hur lång tid som har passerat.
Jag känner hur något verkar skölja över mig, jag känner igen vad det är. Känslor. Nästan äcklad av strömmen av dessa känslor som varit inlåsta djup inom mig, hos denna pojke, blir min blick fylld med hat emot pojken. Den lilla pojken verkar skrämd av min övergång. Han sträcker ut armarna i hopp om en kram. Iskall backar jag ett steg. Pojken försöker behålla leendet men inser ganska fort att det är meningslöst. Hans ansikte täcks av sorg, ensamheten är befintlig och han inser detta. Vid kanten av hans ögon ser jag hur tårar börjar flöda.
Ödmjukhet träffar mina tankar och jag klarar inte av att stå och se på medan pojken gråter. Hans händer täcker ansiktet sitt, tårarna strömmar ner för hans kinder. "Jag vill inte vara ensam längre."
Jag ler emot honom, dock ser han inte detta. Mitt leende är inte av ett elakartat sådant utan av medlidande, då jag själv har funnit mig ensam under all denna tid. Jag tar ett steg tillbaka emot honom, går ner på ett knä och kramar om honom med lite kraft. Hans armar försöker omfamna mig men de är för korta.
Jag sätter mig ner på marken, lutande emot det gamla trädet och pojken sätter sig i mitt knä, vilande med huvudet emot min bröstkorg. Jag förklarar för pojken att jag inte kommer lämna honom ensam längre och att jag finns där för att hjälpa honom värma upp landskapet igen, till det normala.
Längst ut på en av de slitna grenarna öppnar sig en knopp. Hoppet har återvänt långsamt till mitt hjärta.

Within my heart I rule my realm
Here in the frozen wasteland I am
A child of loneliness
Trapped by the hate of emotions
The tree of love not blooming
Frozen shut
Within the wall of ice
A hope start to arise
The child is never alone

The Painting has awoken

Tavlan är vad som anses som tom och icke befläckad. Du vet tavlans sanning och dess skapelse. Den befinner sig hängande på den vita, iskalla och oskyldiga väggen i mitt rum. Ljuset är dunkelt och enda ljus som är, förblir månljuset som träffar tavlan och dess osynliga bild. Jag hör en sörjande röst från tavlan, min egna inre röst. Ljudet skrämmer mig då det är främmande för mig. En känsla som blir ljud, kan detta verkligen ske? Värmen i rummet sjunker till minusgrader, jag sitter på golvet i frossa. Tavlans osynliga färg fryser till is. Mitt inre verk på tavlan blir tydligt och bilden som är min dröm sträcker sig ifrån tavelduken. Värmen återvänder till rummet och isen smälter ifrån tavlan, mitt motiv dock kvar. Min tavla gråter av överbelastningen som är mina känslor. Jag förblir sittande på golvet och vätskan från tavlan rinner långsamt emot mig. Jag sitter kvar på golvet med bestämd blick på det okända som närmar sig. Rädsla är inget jag känner, snarare en förbryllande känsla klättrar sig inom mig, når min mun och ljudet som lämnar mina läppar är inte vad jag väntade mig. Som en viskning lämnar ordet min mun; kärlek.
Tavlan har tystnat och lämnat mig förbryllad och känslokall. Ett moln passerar månen och tavlan hamnar i en kort stund i mörkret och avslöjar det mönster som döljer sig bakom det oskyldiga och rena konstverket. Fylld med fasa faller jag bakåt, vätskan på golvet har förhandlats till klister och håller mig fast. Paniken stiger men mina läppar yppar inte ett enda ord. Månljuset återvänder och tavlans normala form återställs, min oro krymper och sjunker djup ner inom mig. Jag sätter mig framför tavlan, sträcker fram handen och vidröra det stora ärret som har skapats under förvandlingen. Mitt hjärta manifisterar sig i tavlans ena hörne, där ärret befinner sig. Kampen att återfå den sanna känslan har börjat.
Within the painting my heart belong maybe forever..

Divided

Hur det känner ensamhetens vindar skär genom dess grenar. En mörk och illavarslande storm närmar sig ifrån horisonten. Utan ögon, blickar den på det kommande. Kunde det vara möjligt att dra upp rötterna som håller den placerad på en plats för att fly undan den värsta stormen så skulle den göra så.
Se hur vackert trädet blommar, se färgen, glädjen och den underbara doften från körsbärsträdet.
Within the eternal garden, I watch as the world turn to darkness.
Dess grenar delade åt alla håll, men samtidigt håller uppe en stolt krona för världen att beskåda. Skönhet, ja det är sann skönhet att beskåda. Så skör medan samtidigt så stark.

Vägen delar sig, den delar sig igen på nytt längre fram, och återigen. Vinden blåser upp damm och grus från vägen och träffar mina ögon. Utan att kunna se måste jag välja en väg att vandra längsmed. I horisonten hör jag hur ekot kallar mig och bakom mig hör jag inget annat än tystnad. Skulle inte min stolthet existera hade jag sprungit åt ett annat håll, dess förankring tvingar mig till att fatta ett beslut.
Within the desert of eternal decision, I watch the world turn to darkness.
Ett val måste ske, vilken väg bör man vandra på? Möjligheten av val gör mig galen. Att vandra med ångest för resten av livet eller att stanna upp och dela ångesten med rädslan samt förtvivelsen?
Att fatta ett beslut utan att se vart det leder mig, då mina ögon har blivit förblindade av vinden. Kan det då fortfarande kallas för ett val?

The Kingdom of Myself

Someone else's in charge
Someone else's choice of path
Someone else's joy to behold

Here I see something more
Here I hear something new
Here I understand nothing

Nowhere to be
Nowhere to belong
Nowhere to go home

Transcended to old habits
Transcended to new emotions
Transcended back to darkness

Within the kingdom of yesterday
Within the kingdom of tomorrow
Within the kingdom of reality

To be forgiven this time around
To sense forgivness of this past
To be forgiven for everything

A shroud of love
A shroud of hate
A shroud of unity

With painted pain
With emotions of scar
With passion fading

Mournful of the way it blossom
Mournful of the way it showed
Mournful of the way it happened

Lost within translation
Lost within the moment
Lost within eternity

Turned away from a path of comfort
Turned away from a smiling face
Turned away from a shadow

Within the kingdom I am petrified
Within the kingdom I am horrified
Within the kingdom I am glorified

Still I pretend
Still I imagined
Still I remained

I am a ghost of a younger me
I am a rebel of a future war
I am a prisoner of a new world

A stanger to myself
A stranger to what is
A stranger to you

This life is for sale
This life is for rent
This life is for free

I am worn down
I am won't return
I am at no castle

The dream have to die
The dream is not real
The dream is only a dream

Welcome to the kingdom of nothingness
Welcome to the kingdom of emptiness
Welcome to the kingdom of lonliness

Return to what seemed well
Return to what world is yours
Return to what is right

Disturb me less
Disturb me no more
Disturb me nevermore

Do not forget
Do not remeber
Do not hold on

Farewell to the kingdom of loss
Farewell to the kingdom of pain
Farewell to the kingdom of soul

I am down here
I am what I am
I am my kingdom

The Painting

I dream of painting a picture, but I find no colour. My brush is guided by wrath. The image starting to appear is nothing like the one I visioned in my dream. Chaos has the over hand. My tears blend together with the paint, making the picture blurry and pale gray. Uncontrolled and complete undignified in my eyes. The picture is nothing of my dream.

Otrolig, ja nästan totalt overkligt i mina ögon. Tavlan som vill bli målad men aldrig blir den någonsin komplett. Mina penseldrag är ojämna och otydliga. Jag sitter på golvet i ett rum vilket är inbäddat med skuggor samt strimmor av solljus och stirrar på en tom tavelduk som är placerad framför mig. Ett konstverk att beskåda, ja en sann vision att beundra.
Tomhetens tavla, enkel och helt sinneslös, känslolös och helt fri från fläckar av olika slag. Den är perfekt i sin enkelhet men samtidigt så otroligt tom på allt, en gnutta färg skulle väl inte skada? Vilken färg får de lov att vara?
I use colour to paint a painting which is completely white.
Jag doppar penseln i en skål av vad som verkar vara vatten men är i sanningens namn inget annat än en skål fylld till kanten med samlade tårar. Försiktigt så jag inte spiller ut något av den känslofyllda vätskan som har varit och är mina tårar. Jag reser mig upp från golvet långsamt, tar ett litet kliv närmare tavelduken som fortfarande är oskyldigt ren och befriad från känslor. Jag placerar med ytterst försiktighet penselns spetts mot duken. Med stadig hand målar jag ett underverk för världen att beskåda, en enastående bild av det sanna jag och hur världen skall beskådas från ett känslosamt perspektiv.
Jag känner mig nöjd med det motiv jag äntligen lyckats skapa på den vita duken. Jag tar ett flertal steg tillbaka för att beundra min konst. En tavla målad av tårar, den enda sanna färgen. Tavlan får mig att le brett då den fortfarande beskådas som helt vit och ren, inte befläckad av någon färg. Som om den vore helt orörd.
Jag ser mitt motiv framför mig, precis som det gjorde i mina drömmar, komplett och helt perfekt. Du må se den som vit, för du har inte sett mig måla tavlan och inte heller har du sett insidan av mitt hjärta.
Tavlan är där, för dig att beundra och för mig att beskåda, dess mästerverk och dess enkelhet.

I painted the picture of my dream, my emotion and of my grief. A wonder of perfection who noone can see nor truely understand.

Signed by Tears

I want to become greater than this

I wanted to be changed by the road.
I so wanted to change the road.
But somehow we both resisted change.
Somehow we were both too strong.
And yet we both winded away, unsure of where we head.
...And it's like we're both confused as to who is who.
As if, late in the night, you can't tell the runner from the road - the walker from the walked.
Maybe I am just the road, dreaming the I walk.


Att vandra vidare, från att öppnat Pandoras ask, verkar nästintill omöjligt. Jag behöver slåss med demoner för att överleva, alternativ nummer två blir att förstöra behållaren. I want to become greater than this!
Jag försöker och jag försöker men känner att det snart inte längre räcker till. Cigg är dyrt och man vill gärna sluta med tanke på träningen, men som det ser ut idag och den närmaste tiden så verkar det väldigt svårt att lyckas med att fimpa ciggen.. Pain from the inside out.

You used my heart
So, you killed me again
Because of you
I'm crawling back to start

En simpel trasig trasdocka är vad som återstår av mig vid nuläget. Inget är värt mödan verkar det som. Vad man än försöker med så verkar det bara gå fel, så det kanske inte är konstigt att man sakta men säkert börjar ge upp allt hopp.

This time I'll try not to get hurt
This time I'll stay untouched with pain and dirt
This time I'll stick to what I've learned
This time I'll fly so low I won't get burned

Maybe it's not enough
Maybe this time it's just too much
Maybe I'm not that tough
Maybe this time the road is just too rough
Walk down, so I sit down, mmh...

I've walked this road so many years
I've worn down all my boots, I've cried all tears
So many crossroads left behind
So many choices burned into my mind

Jag är såå väldigt trött på det som är och inte kommer, jag väntar tålmodigt på ingenting. Jag håller ett frö i min hand i väntan på att de ska gro. Min vilsna tankegång förstår inte längre vad som är verklighet eller vad som är en ren illusion. Purified by rain and stained by dirt. Jag skriker i mitt eget öra i hopp på att vakna upp och förstå vad som verkligen sker runt omkring mig. En fulltäckande beskrivning av ens liv för tillfället är som en ensam utsliten väg i ett öde landskap, där öknen ger en hotfull och sorgsen blick i alla vädersträck. Ensam man vandrar på vägen barfota och värmen bränner vid varje steg från asfalten. Mina kläder är i trasor. Min blick är fäst ett par meter framför mina fötter, horisonten är långt bort. Sakta med varje steg sinar jag bort i hettan. Ingen i närheten som kan ge en hjälpande hand och så verkar det förbli... All I can do is to walk on...

Pain you stow - Joy you show - With both together you will grow

Pain I stow
Joy I show
With both together I will grow

Vart vänder man sig i desperata tider? Till den vise? Till den icke så kloka eller helt enkelt till sig själv? Tänk om man enbart behövde stå i regnet, vilket gjorde att alla problem sköljdes bort och befriade dig totalt? Sanningen till lösningen av ens egna problem är djupare och mycket svårlösta än så, tragiskt nog.
Det är sällan man kanske lyssnar på sitt inre och dess riktiga behov för stunden som är. Vi bär inom oss svaren på alla våra personliga problem, frågan är vill du ta tag i ditt liv?
Det är självklart svårt att bära en säck som är så full och tung, att förflytta den och rensa den tar så enorm tid att du hellre stoppar undan den och "hanterar det senare".
Ibland fastnar vi i mörkrets centrum, var av en utväg verkar som att nå stjärnorna med handen. Personligen kan jag säga att det finns "skuggbilder" av personer då jag befinner mig i det ändlösa mörkret. Deras röster kallar på mig, ibland även skrikande innan man sjunker djupare ner i mörkret. Jag skulle kunna definiera dessa personer som stjärnor i natthimlen, vilket skänker mig lite hopp.

Inuti detta mörker ser jag en avbild av mig själv, med besviken blick fokuserad på mig. Jag försöker ta ett steg fram till min spegelbild, men enbart bemöts av att han blundar och skakar huvudet lätt fram och tillbaka i ren besvikelse. Jag sträcker ut min hand till spegelbilden med bestämd blick och i hopp om att allt skall lösa sig. Virvelvinden som är mörkret tilltar och vinden river tag i mina kläder. Min avbild öppnar ögonen på nytt och det bemötande jag får är en såpass ilsken blick att jag sänker min utsträckta hand, jag tar ett vacklande steg tillbaka, virvelvindens vägg är alldeles bakom mig, klöser upp min tröja på ryggen, och sakta igenom skinnet. Min spegelbild står vid och ser på medan jag plågas. Med tårar i ögonen av smärtan på grund av att bli förrådd av mitt eget jag, är jag nu villig att ge upp totalt och låta virvelvinden förtära mig för evigt. Plötsligt, ser jag hur min avbild spärrar upp ögonen, medveten om situationen och hur jag verkligen behöver honom, rusar emot mig och greppar tag om min hand och drar mig bort från den svarta virvelvinden. Tagen av smärta faller jag mot marken. Min avbild står bredvid mig och studerar mina sår på ryggen. "Jag kan hjälpa dig komma tillbaka". Jag anstränger mig för att ta mig upp från marken och se avbilden rakt i ögonen. Lättnad samtidigt som evigt hat fyller mitt hjärta, är allt jag enbart kan göra, är att nicka i tysthet.

Tusen tårar

I wander thru the meadow
The haze covers my sight
I fill my head with dreams
The cold freeze the water
I see you in the high grass
The snow is falling
You stand alone in the meadow
I came up to you
To protect you from the cold wind
I kneel down in the meadow
Wanting to ask you something
Silence fill the meadow
I pick you up with ease
I have my flower
In the meadow

Forgotten, mainly insane..
Inom mig finns tusen tårar, men inte en enda kan flöda. De är fångade inom mig, samlade i en stor damm. Dess mängd är såpass stor att det långsamt dränker mig. Mina egna känslor vill inte undkomma eller försvinna. Jag hoppas att jag kan tömma allt, låta det rinna ur mig som rent vatten som sköljer bort alla bekymmer samt tankar. How hard can it really be? Jag är utmattad av dess vikt som följer mig varje dag.
Jag hör mitt hjärta slå, hårt inom mig. Ledsamt så är det tyvärr döende, precis som allt annat. Jag förvandlas till ett tomt skal. Fragil och ensam. Vägen är lång och mina val i livet har varit dåliga. Inget val har någonsin känt rätt eller blev rätt och det som väl var rätt varade inte länge nog att förvandlas till goda minnen. En skuld jag bär, till mig själv och denna skuld växer konstant, hur skall jag kunna någonsin betala av den och fatta beslut som gör att jag förblir lycklig?
Den senaste tiden har jag förblivit ensam. På insidan av mig själv härskar enbart mörker och ett leende kan enbart ske genom masker som håller uppe ett socialt perspektiv av hur man mår. "Allt är bra med mig, oroa dig inte". Men ska sanningen fram så drunknar jag, kanske är det för en del men för min del så är det skönt, om det bara kunde gå en aning fortare. Göra den sista resan. God what a fool I am.
Jag behöver behandla mig själv bättre i framtiden, inte acceptera allt som sker och framför allt sluta med att vara dum-snäll till allt och alla. Vem bryr sig ändå?
Why will these thousands of tears not leave me?

Namnlös

Jag står vid gränsen till ängen. Träden bakom mig skänker mig skydd från solens hetta. Svalt och skönt i skuggan där jag befinner mig. Jag hör ett skrik, från en flicka. Hon springer längsmed ängen. Från där jag står kan jag se att tårar fyller hennes ögon. Hon kan inte se mig, då avståndet är för stort. Men jag kan se henne.
Jag rör mig inte utan enbart står och bevittnar hur flickan springer för sitt liv, tårfyllda ögon och med ett sorg i sitt skrik. Plötsligt snubblar hon, och faller till ängens mjuka mark. Jag blickar utöver hela ängen, och finner ingen som kan ha jagat flickan. Med händerna i mina fickor börjar jag med långsamma steg röra emot flickan. Ingen stress. Jag stannar till och kollar på molnen över mig, de är så vackra. Solen värmer mina kläder. En sval bris passerar och jag fyller mina lungor med dess friska luft. Jag återupptar min lilla gång emot flickan som fortfarande ligger på marken gråtandes. Jag varken ler eller ser arg ut i mitt ansiktsuttryck. Snart är jag vid hennes sida. Hon lyfter huvudet från sina snyftningar och vänder sin blick emot mig.
Hennes ögon är av det allra isigaste blå jag någonsin beskådat. Vackra och rent av förtrollande. Mitt ansikte visar dock inga tecken på min förvåning över hennes bedårande ögon. "Vem, vem är du?" Hör jag bland snyftningarna. "Kanske en vän" är allt jag förmår mig att svara. "Du ska väl inte göra mig illa?". Jag ser ner på henne med förvåning, jag ser även tydligt att hon är rädd för mig. "Nej jag är inte här för att göra dig illa, jag undrar dock varför du är här?" Hon ser på mig med uppspärrade ögon, rädsla helt klart. "Jag är ledsen och rädd så jag flyr från där jag har varit". I en hastig iakttagelse lägger jag märke till att hon är väldigt vacker och hennes kläder är trasiga på vissa ställen. "Oroa dig inte, här är du säker, det garanterar jag dig." Hennes blick faller ner mot gräset och tårar börjar åter falla från hennes kinder. Jag ändrar inte mitt ansiktsuttryck, inte heller närmar jag mig flickan något mer. "Hur mår du?" Hör jag mina läppar forma orden utan att min hjärna ville. Orden kom från mitt hjärta. Hon snyftar till återigen och svarar mig "Vad tror du? Se hur jag ser ut!" Jag tiltar mitt huvud lite på sidan med en förvånande och med en ifrågansättande blick. "Förlåt, kläder slits med tiden, det jag undrar över är hur du mår på insidan, då jag ej kan se den". Hon reser upp och vänder sig emot mig. "Varför skulle jag berätta för dig om hur jag mår? Jag känner inte dig." Jag förstår hennes tvekan till att samtala med mig om hur hon egentligen mår. Jag kan inte riktigt begripa det men jag känner inom mig att jag bryr mig om henne allra redan. "Snälla ge det ett försök, jag är sannerligen nyfiken." Säger jag med ett leende. Medan solen rör sig sakna ner i horisonten, får jag höra hur hennes liv är och vart det har fört henne. "Till mig", tänker jag för mig själv. Jag är fast i hennes ögon, de verkar bottenlösa. Jag märker plötsligt hur hon har slutat prata och ler emot mig. Tagen av denna förvåning blir jag lite blyg. "Ser något du gillar?" Frågar hon mig med en vänlig röst. Jag vänder genast blicken bort från henne, jag vill inte verka desperat. Jag vänder sakta tillbaka blicken mot henne som står och håller ihop sina händer och hennes ansikte, de vackra blåa ögonen och det smittande underbara leendet. Förändrar min syn på allt. "Vad heter du?" frågar jag, med påverkan av mitt hjärta. Hennes värmande leende, formar orden och jag är innerligt nyfiken på svaret. "Mitt namn är...."

In the flames I see it all...

I am fool.. For believing in myself..

How to escape this nightmare that is my life? A reset button that cannot be found..
Tyngden väger tungt på mina axlar. Knäcker mina revben. I listen to my own voice, and all I can hear is a silent whisper, howling out a sorrow that is somehow boundless to me.

A fool. A pitiful fool. Is all I shall remain. Jag syr ihop mitt liv med converse snören, i hopp att det skall hålla vikten av livet. Kreativ med en tanke vars grund är funnen som bottenlös. Skrämmande. Jag räds av mig själv. Ihopkrupen i ett hörn varav jag fastnar med blicken som stirrar ut genom fönstret på en levande långa. Mitt hus brinner. Förtvivlan är inte längre närvarande, bara ren acceptans av det faktum att det sker. Lågorna närmar sig allt mer. Underligt nog bränner det inte min kropp. Jag kan passera genom elden som den inte existerade. Skrämmande. Förblindad av mitt psyke, märker jag att mitt kött verkligen står i lågor, smältande. Vilket reflekterar mitt inre. Allt håller på att upphöra. En röst, svag men ändå underbar vaknar inom mig. Ett leende sprids på mina läppar. Sann värme inifrån mig själv. Underbart.

Mina ögon har fått se en bedårande varelse, vars skygghet är såpass stor att jag endast har fått bevittna den en enda gång. Mitt hjärta stannade upp, för att få in hela känslan. Lungorna i ett desperat försök kämpar efter att inta syre för att jag skall fortsätta leva. Skrämmande. Jag faller ner på ett knä, blind av kärlekens kall. Yrsel fyller mitt huvud, det är tungt. Jag tappar tidsuppfattningen runt om mig, klockan verkar inte gå framåt, snarare bakåt. Omöjligt. Tårar befläckar mitt ansikte, som syra fräter det igenom min stolthet och ära. Det sinar. Kraftlös i kroppen reser jag mig upp, tyngden är där, större än någonsin. I fjärran är du, ropande av mitt namn. Skrämmande. Ensamhet som är nu kommer försvinna. Hoppet tvekar och jag ser i syne. Önsketänkande är inte rätt tidpunkt. Mitt hus är i lågor. Jag flyr. Jag springer. Vill undkomma. Undkomma. Panik. PANIK!! Benen förflyttar mig inte mer. Jag är fast. Skrämmande.

Jag vilar, sitter ner på en bänk. Solen värmer min hud. Kärleken växer. Lyckan är nådd. Jag är inte längre rädd. Skrämmande. Inget har jag kvar. Ensamhet fylld med kärlek. Omöjligt? Inget kan längre fängsla mig. Lågan har återvänt till hjärtats inre. Tystnaden är ändå otäck. Jag finner mig vara någorlunda hoppfull om en framtid vars möjligheter verkar vara på något sätt faktiskt möjliga. Leende. Jag ler. Skrattar. Kan inte sluta. Skrattar. Värme inifrån hjärtat och själen. Du väntar på mig. Jag fattar din hand. Passerar igenom verkligheten. Bortom problem och sorg. Placerat bakom mig. Jag har färdats vidare. Jag är komplett med dig. Lurad. Grundlurad. Det var min egen hand jag greppa. Tidlös cirkel av falska förväntningar. Sväljer mig. Avgrunden är mörk. Jag ser lågorna, jag sitter i hörnet av mitt rum. Huset brinner. Skrämmande.

I am what I am
I am you
You are me
I am what I am