I am facing reality

Silent tears in the dark void which has become my reality. Det som har varit väl, har börjat försämras. Pain together with fear creates silent tear´s. Beslut blir huggna i sten och jag finner mig själv stående vid dessa stenar, ömt smekandes dess ruggade yta som i ett täcken på desperat ångest. I remember every single step I took, believing I was right. Pride got the better of me and now I am falling quickly down to a forgotten abyss. Lyckans stjärna har bleknat eftersom jag har gett upp hoppet på mig själv. Endless standing in the rain, hoping for the shame to was away, never the less it gets. Varje morgon jag vaknar upp slår en tanke mig som undrar seriöst varför jag är vaken och varför jag lever. Hoppet sjunker med varje andetag. Historia kolliderar med framtid framför mina ögon vilket gör mig nästan blind. Jag dras med av ödet som sker utan att jag kan styra dess skada ifrån mig. Jag springer. Jag springer så snabbt jag kan. Rädslan och skammen tynger mig ner på knän nästan som knappt orkar hålla upp en bruten kropp. Gömma och gärna glömma vore de bättre för en knäckt tanke. Istället måste jag möta min rädsla. Jag tar upp svärd och sköld för att besegra en fiende som är mig själv, det största hindret. Undanröja den misslyckade tölpen som fått mig att lida under så lång tid. Kampen är kommen. Första steget. Det lilla steg emot fienden. Bravery rises up within me. Jag känner hur världen höjer sig i ett raskt tempo, mina knän klarar inte av att ta striden stående. Besegrad innan striden ens börjat. Det är inte sorg som fyller mitt sinne utan snarare ilska för en sådan patetisk kropp som enbart skall svika en gång efter gång. Steg efter steg. Jag förblir en bruten krigare som inte kan kan ta upp till strid. Skammen växer sig starkare och knäcker min själ i flera bitar. Jag vet inte vem jag längre är, allt förblir en dimma inför mina ögon. Jag är en mindre betydlig person bland mer lyckade människor. If I only could return to those stones, make the right choices and keep me glad. Jag blir sittande på knä bönande till förändring åt det bättre. Ändlöst regn faller på mig men skammen sköljs inte bort. Ljuset som gav mig värme försvann och lämnade mig i mörkret. It is like walking on broken glass each and every day, never a rest from the pain. Jag lever som en usel replika av ett bättre jag. Inget är som det borde vara, jag ser hur en skapad värld faller sönder bit för bit. Endast spökliknande ruiner överlever. Stjärnorna lyser på mig i ett hånande skratt som resten av världen. Over 16 years has passed, nothing has changed. The pain is still there and it will for the rest of my life. Jag drog det korta strået i ett val som inte var mitt. Jag står med öppna ögon och möter min verklighet inför vad den är och med tidens gång kommer ljuset göra mig blind.