It is a banquet
For lovers
For sinners
En bankett av grandiosa proportioner, musik, dans och folkets leende av högre societet. Musiken som vaggar salen till stämning är av ett klassiskt känt stycke, välbetänkt och helt underbar. Jag förs med musiken. Jag beskådar hur folket är uppklädda i de mest perfekta kläderna, hur klänningarna är lika vackra som kvinnorna som bär dem, som levande målningar som valsar runt till musiken.
Så vackert.
Skratt fyller salen och leendena från folks läppar verkar inte försvinna denna afton. Likt ett spöke kan jag vandra genom dansgolvet, ingen lägger märke till mig eller betungar sina fina blickar på en sådan som mig. Även jag är en av de svarta klädas hav, förblir jag dock osynlig till de levande tavlorna. Denna bankett är tilldelad alla de älskade och önskvärda, för kärlek och för syndare. Man kan se i deras ögon var de finner intresset, likt de väljer maträtt, vad som passar dem för stunden, vad som mättar lusten. Äcklad av dess högfärdighet och tanken på att man väljs ut som en bit kött hos slaktaren gör att jag tar avstånd.
Musiken väller upp i salen på nytt och dansandet tilltar på nytt, de byter partner och de byter partner igen, ingen håller sig kvar hos den de dansa först med. Plötsligt ser jag ett par som vägrar byta partner på mitten av dansgolvet, herrarna av de svarta haven nästan försöker slita iväg den stackars mannen som tappert kämpar emot utan att verka ansträngd i ögonen på sin väldigt vackra, dansande tavla. Herrarna vill ha det om inte kan ta, de andra dansande tavlorna nästan stannar upp i förakt mot den enda tavlan som alla kämpar för. Mitt leende sprids allt mer, den högre societeten bråkar den med, som vildsinta hundar som slåss för ett stycke kött.
Jag dansar inte, jag äter inte och jag verkar stå här som ett spöke som inte ens spegeln vill erkänna. Det passerar ögonblick då jag blir bemött av blickar från de kringdansande tavlorna, men försvinner lika snabbt som bemött. Nyfikenheten växer sig allt starkare hos dem, i undran vad en dans med mig kan ge deras hunger.
På andra sidan de gigantiska dansgolvet som är allt för likt en saga, befinner sig en vacker tavla, ensam. Likt en spegel reflekterar vi varandra. Ögonkontakten vi får förblir kort, men vi båda känner att vi inte vill dansa med någon annan än varandra. I jakt på en lyckans dans, slänger jag mig fram och igenom det svarta havet av herrar och sagolika dansande tavlor. De nästan förhindrar min passage emot den okända tavlan, nästan som om de vet att äkta känslor är förbjudna i en dans. Jag kämpar mig fram, jag är inget spöke länge. Jag kan känna deras hånande blickar runt om mig, omsluter mig totalt. Ilskan växer inom mig, jag förtjänar att dansa i glädje jag med. Med tilltagande kraft öppnar jag sakta upp en väg fram till den vackra tavlan jag har sett. Plötsligt öppnar folk upp en dansyta framför mig, vad jag beskådar får mitt leende att lägga sig död i graven. Sant, det är den vackra tavlan, dansande i armarna på en av det svarta havet. Tavlan ser mig med ett ledsamt leende, som om jag inte hann i tid. Min vilja tar inte slut här, jag går fram till herren som dansar med min vackra tavla. Jag kackar honom på axeln, i viljan att ta över dansen. Nekad knackar jag igen. Nekad. Jag sliter tag i honom som desperat försöker hålla kvar vid tavlan. Jag ser hur historia passerar i mitt huvud, jag jagar det jag inte kan få, precis som stormen bland de svarta havet tidigare på kvällen. Jag går ifrån att vara den kära till syndaren. Fångad i skam avlägsnar jag mig, de hånande blickarna skär sig in i mitt sinne och i min själ.
Tanken slår mig om jag skulle lägga mig på buffébordet, invänta de vassa knivarna då folk väl finner sin hunger igen, kanske ett hopp om att se min vackra tavla igen. Jag passerar förbi buffébordet som förblir en lockande tanke. Jag vänder istället ut på den massiva balkongen som är tillhörande slottets danssal. Vår värld är inbäddad i nattens kyliga täcke. Jag ställer mig vid det ödsliga räcket, ensam jag befinner mig på balkongen denna afton. Jag vänder mig om och ser med hatfyllda blickar in emot dansgolvet där dansandet pågår än. Jag ser skymtar av henne med jämna mellanrum, med sorg och glädje på samma gång i sin blick på mig.
Trött på detta eviga spel, jakten som ingen vinner, väljande av kött och de falska leendet som äger rum. Blicken fast emot dansgolvet kliver jag baklänges upp på räcket. En efter en stannar de vackra tavlorna upp, även så herrarna av de svarta haven. Musiken dör ut sakta. Alla blickar är nu på mig, de vill inte missa ögonblicket om jag skulle falla.
Den vackra tavlan jag tidigare under kvällen beskådat, kliver fram ur folkmassan, med utsträckt hand. Bedjande till mig att stiga ner. Mitt leende stålar, när du förlorar något som lustar ögonen kämpar du.
Jag kliver ner från räcket, går emot den vackra tavlan - förbi den vackra tavlan. Jag kunde i en halv sekund se den förvåning som ägde rum i hennes ögon. Det finns andra banketter för mig att närvara. Detta är inte den enda som existerar. Med ett brett leende lämnar jag slotten och den sagolika afton som har ägt rum.
Belinda was mine 'til the time that I found her
Holdin' Jim
And lovin' him
Then Sue came along, loved me strong, that's what I thought
Me and Sue
But that died, too
Don't know that I will but until I can find me
A girl who'll stay and won't play games behind me
I'll be what I am
A solitary man
A solitary man
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar