The desert of ice and cold
Frozen solid and turned to oblivion
A child in a barren wasteland
Realising the oath of solitude
Ett öde landskap, täckt av is. Nordiska, frusna vindar slickar sig lätt intill marken. Öde. Himlen ovanför är förseglad med gråa tjocka moln av oro. Solens strålar kan inte genomtränga den ihärdiga dimman i horisonten, så blek och avlägsen. Bergen runt om är täckta av flera decimeter snö, lik en lång kedja reser sig bergen i en cirkel. Nere i dalens centrum, vars yta är platt och marken begravd av frossa samt snö, befinner sig ett ensamt gammalt träd. Dess grenar är skeva och kvistarna är tomma på löv. Barken på stammen är torr och kulören är av samma gråa färg som himlen, som om den hade blivit torkad av solens heta strålar en gång i tiden. Det är tydligt att botten av dalen har en gång varit en sjö.
Under trädets krona. Ensam och klädd i trasor samt en luva över huvudet som är ifrån en totalt annan tids epok, sitter en pojke. Hans ålder går inte att utskilja. Han varken ler eller gråter. Hans ögon lyser av visdom, något ett barns ögon aldrig besitter.
Jag beskådar honom från avstånd, jag är själv klädd i kläder som är ifrån en annan tids epok. Jag vågar inte närma mig något mer, så jag behåller avståndet från honom. Vinden tilltar i styrka och jag fryser ända in till benen i kroppen. Kylan i detta rike är inte av det normala.
Pojken som sitter under trädet böjer ner sitt huvud och verkar stirra emot marken som om min närvaro var oväsentlig för honom. Jag studerar pojken noggrant och hur han inte verkar påverkas av den extrema kylan som härjar i dalen. Plötsligt ställer pojken sig upp, dock med huvudet framåtböjt och blicken fast i marken framför honom. Hans högra hand sträcks ut emot mig, hans handflata riktande mot den iskalla marken. Hans fingrar böjer och sträcker ut sig tre gånger, vinkande åt mig att jag ska närma mig honom. Pulsen i min kropp stiger. Hjärtat försöker desperat pumpa ut blod i de sammandragna blodkärlen som har blivit på grund av kylan.
Jag tar långsamma steg emot den mystiska pojken, jag kan inte riktigt få det underfund men jag är skräckslagen för pojken. Den ensamma pojkens blick möter icke heller mina ögon. Efter ett par mödosamma steg står jag framför pojken. Han är drygt hälften av min egen längd. Vinden tilltar kraftigt och sliter tag i mina slitna kläder och kylan tränger sig igenom textilen. Jag kan nästan känna hur köldskadorna börjar framhäva.
Pojkens ansikte vilket är dolt av den stora luvan, lyfter upp huvudet och möter sin blick med min. Inom mig känns det som om att själen har tagit till flykt. Pojken vinklar huvudet lite lätt åt vänster och verkar studera mig noggrant. Han knäpper med fingrarna med ena handen och vinden upphör totalt. Det är stilla nu, öde och tystnaden är total. Jag ser med skräckslagna ögon på pojken.
Helt plötsligt ler pojken emot mig, som om han vore glad att se mig. Han välkomnar mig till hans rike, eller snarare mitt rike. Jag frågar vart jag befinner mig någonstans. Svaret som jag får chockerar mig rejält.
Jag befinner mig inom muren av is som är belägen runt mitt eget hjärta. Pojken som är så glad att se mig börjar gråta av lycka då han säger att han har saknat mig under all denna tid som har passerat. Själv har jag inget minne att jag har sett pojken, jag undrar verkligen hur lång tid som har passerat.
Jag känner hur något verkar skölja över mig, jag känner igen vad det är. Känslor. Nästan äcklad av strömmen av dessa känslor som varit inlåsta djup inom mig, hos denna pojke, blir min blick fylld med hat emot pojken. Den lilla pojken verkar skrämd av min övergång. Han sträcker ut armarna i hopp om en kram. Iskall backar jag ett steg. Pojken försöker behålla leendet men inser ganska fort att det är meningslöst. Hans ansikte täcks av sorg, ensamheten är befintlig och han inser detta. Vid kanten av hans ögon ser jag hur tårar börjar flöda.
Ödmjukhet träffar mina tankar och jag klarar inte av att stå och se på medan pojken gråter. Hans händer täcker ansiktet sitt, tårarna strömmar ner för hans kinder. "Jag vill inte vara ensam längre."
Jag ler emot honom, dock ser han inte detta. Mitt leende är inte av ett elakartat sådant utan av medlidande, då jag själv har funnit mig ensam under all denna tid. Jag tar ett steg tillbaka emot honom, går ner på ett knä och kramar om honom med lite kraft. Hans armar försöker omfamna mig men de är för korta.
Jag sätter mig ner på marken, lutande emot det gamla trädet och pojken sätter sig i mitt knä, vilande med huvudet emot min bröstkorg. Jag förklarar för pojken att jag inte kommer lämna honom ensam längre och att jag finns där för att hjälpa honom värma upp landskapet igen, till det normala.
Längst ut på en av de slitna grenarna öppnar sig en knopp. Hoppet har återvänt långsamt till mitt hjärta.
Within my heart I rule my realm
Here in the frozen wasteland I am
A child of loneliness
Trapped by the hate of emotions
The tree of love not blooming
Frozen shut
Within the wall of ice
A hope start to arise
The child is never alone
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar