Osynlig skönhet

Det är i tystnad lövet faller vaggande till marken. Ett i mängden likt så många andra, ändå osynlig för att vara unik. Ljudlös visar den upp sin sista färd, ner till marken som glittrar likt tusentals diamanter. Färden är kortvarig och förblir osedd. Med rak-vassa klor greppar kylan tag i det förfallna lövet. Dagens sista solstrålar färgar himlen medan ett himmel-täckande moln sveper in ifrån horisonten. Snöns dagar är komna. I fina små flingor faller snön ner mot marken och sprider sin vita renhet i världen. Alla beundrar den fallande snön. Det förlorade lövet begravs i snö och is. Bortglömd av världen som den under en period berikade med skönhet. Begravd i renhetens vita täcke. I tystnad blir det förgångna passerat in i glömska. Dagarna blir till åter då den unika skönheten blir dold av massan. Existerande och samtidigt helt osynlig.