När jag dansar vid rosornas grav, säger sinnet att mitt liv på jorden är förbi. Barfota jag dansar över ängar av törne. I hemlighet jag döljer sorgens glöd som brinner i mitt hjärta. Då jag dansar vid rosornas grav. Ömhetens hand rör min kind och hoppet tänds lik en stjärna på skuggornas himmel. Tigande om kärleken som fanns och värmde min själ. Tårar som faller till ödets grav giver liv till de rosor som behöver stöd av gravstenen och försöker nå den förfallna himlen. Växa sig till något större, något vackrare. Här vid rosornas grav.
Viljestyrkan att lämna hennes grav är inte med mig. Då sorgen förankrar mig till hennes sida. Tystnaden äger närvaron hos mina tankar. Stillhetens vind bär icke iväg min sorg för henne och regnet sköljer icke bort mina tårar, då de faller tätare än regnet. Förtvivlan får mig att greppa den färska jorden som täcker hennes viloplats. För rosornas grav bevarar minnet av henne, för kärleken jag stannar. För det vi var. Jag sover vid rosornas grav.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar