I am fool.. For believing in myself..
How to escape this nightmare that is my life? A reset button that cannot be found..
Tyngden väger tungt på mina axlar. Knäcker mina revben. I listen to my own voice, and all I can hear is a silent whisper, howling out a sorrow that is somehow boundless to me.
A fool. A pitiful fool. Is all I shall remain. Jag syr ihop mitt liv med converse snören, i hopp att det skall hålla vikten av livet. Kreativ med en tanke vars grund är funnen som bottenlös. Skrämmande. Jag räds av mig själv. Ihopkrupen i ett hörn varav jag fastnar med blicken som stirrar ut genom fönstret på en levande långa. Mitt hus brinner. Förtvivlan är inte längre närvarande, bara ren acceptans av det faktum att det sker. Lågorna närmar sig allt mer. Underligt nog bränner det inte min kropp. Jag kan passera genom elden som den inte existerade. Skrämmande. Förblindad av mitt psyke, märker jag att mitt kött verkligen står i lågor, smältande. Vilket reflekterar mitt inre. Allt håller på att upphöra. En röst, svag men ändå underbar vaknar inom mig. Ett leende sprids på mina läppar. Sann värme inifrån mig själv. Underbart.
Mina ögon har fått se en bedårande varelse, vars skygghet är såpass stor att jag endast har fått bevittna den en enda gång. Mitt hjärta stannade upp, för att få in hela känslan. Lungorna i ett desperat försök kämpar efter att inta syre för att jag skall fortsätta leva. Skrämmande. Jag faller ner på ett knä, blind av kärlekens kall. Yrsel fyller mitt huvud, det är tungt. Jag tappar tidsuppfattningen runt om mig, klockan verkar inte gå framåt, snarare bakåt. Omöjligt. Tårar befläckar mitt ansikte, som syra fräter det igenom min stolthet och ära. Det sinar. Kraftlös i kroppen reser jag mig upp, tyngden är där, större än någonsin. I fjärran är du, ropande av mitt namn. Skrämmande. Ensamhet som är nu kommer försvinna. Hoppet tvekar och jag ser i syne. Önsketänkande är inte rätt tidpunkt. Mitt hus är i lågor. Jag flyr. Jag springer. Vill undkomma. Undkomma. Panik. PANIK!! Benen förflyttar mig inte mer. Jag är fast. Skrämmande.
Jag vilar, sitter ner på en bänk. Solen värmer min hud. Kärleken växer. Lyckan är nådd. Jag är inte längre rädd. Skrämmande. Inget har jag kvar. Ensamhet fylld med kärlek. Omöjligt? Inget kan längre fängsla mig. Lågan har återvänt till hjärtats inre. Tystnaden är ändå otäck. Jag finner mig vara någorlunda hoppfull om en framtid vars möjligheter verkar vara på något sätt faktiskt möjliga. Leende. Jag ler. Skrattar. Kan inte sluta. Skrattar. Värme inifrån hjärtat och själen. Du väntar på mig. Jag fattar din hand. Passerar igenom verkligheten. Bortom problem och sorg. Placerat bakom mig. Jag har färdats vidare. Jag är komplett med dig. Lurad. Grundlurad. Det var min egen hand jag greppa. Tidlös cirkel av falska förväntningar. Sväljer mig. Avgrunden är mörk. Jag ser lågorna, jag sitter i hörnet av mitt rum. Huset brinner. Skrämmande.
I am what I am
I am you
You are me
I am what I am
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar