Förlorad - part II

En dröm passerade mitt sinne. Jag befinner mig på stadens gator. Mitt i körbanan. Himlen är grå. Luften är stilla. Tomt på folk. Tystnad. Spöklikt. Jag har på mig slitna kläder. Jag vet inte vart jag går. Hur jag hamna här förblir okänt. Vilse. Jag ser en rondell. Gräs i mitten av den. Det enda i denna värld som har behållit sin färg. Allt annat är grått. Inga fordon finns. Allt så öde. Långsamma steg. Närmare jag kommer till rondellen. Fyra vägar. Fyra sinnen. Regnet faller. Jag sträcker ut min hand i luften. Dropparna träffar min hud. De rinner av mig. Jag drar tillbaka min hand, vänder på den och stirrar på min handflata. Ömtålig. Skör.
Jag ser en person komma gående i den norra riktningen. Hon närmar sig. Ett litet avstånd mellan oss kvarstår. Jag ser på henne. Hon på mig. Ordlöst. Jag försöker tala. Besviken. Min röst ej längre äger rum. Hon vänder sig om. Går ifrån mig. Jag vill skrika stanna till henne. Inget ljud lämnar mina läppar. Stum. Sorg väller upp i min själ. Förkrossad. Förlorad.
Jag står kvar vid rondellen. Tiden har upphört. Inget perspektiv. Evig.
Från söder kommer hon igen. Hon närmar sig. Avståndet är lite närmare denna gång. Jag kan nå hennes kind med min arm. Jag smeker ömt hennes kind. Förvånad har jag ingen känsel. Jag drar tillbaka min hand. Stirrar på min handflata. Ingen känsel. Hon tar ett steg närmare. Kysser mig. Ingen känsel. Jag kan inte besvara hennes kyss. Ingen känsel. Hon blir ledsen och vänder sig om. Går ifrån mig. Jag försöker springa efter henne. Ingen känsel. Fast. Sorgen smärtar mitt hjärta. Krossad. Skärvor. Förlorad.
Jag förblir stående här i en evighet. Tiden är ur funktion.
Ifrån väst ser jag henne igen. Glädje stiger inom mig. Denna gången kan inget illa ske. Hon närmar sig mig. Hon ser glad ut. Kärleksfull ut. Mitt leende växer. Hon säger någonting. Jag hör inte. Förvåningen stiger inom mig. Rädsla. Jag hör henne inte. Allt är tyst. Ingen vind. Inget. Jag försöker tyda hennes läppar. Hon förklarar sin kärlek till mig. Jag hör inte. Jag håller för mina öron. Skriker. Faller ner på knä. Tårar strömmar fram. Jag hör henne inte! Sorgen river sönder min själ. Jag gråter så hårt att det är blod som strömmar ner på mina kinder. Sorgen består. Förlorad.
Jag rätar på mig, blir stående. Jag fördömer tiden. Fast i en värld utan tid.
I från öst jag ser henne. Suddigt. Ingen skärpa. Hon springer till mig med öppna armar. Hon gråter av glädje. Hon är så vacker. Det är suddigt. Jag förstår inte. Min syn sviker mig. Min värld fängslas i mörker. Jag ser henne inte! Borta. Var är hon? Tårar av sorg strömmar ner längs mina kinder. Evig sorg. Jag verkar gå i cirklar. Jag ser henne inte. Förlorad. Jag faller ner. Blind. Känner gräset i mina händer. Rondellen. Jag lägger mig på rygg. Världen är mörk. Svart.
Fyra gånger jag förlorade henne. Min sorg förvandlas till ilska. Till hat emot mig själv. Förtvivlad försöker jag kämpa motgångar. Mörkret sveper in mig i sin stora filt. Själ min närvaro ifrån dig. Jag har återgått till fallet. Kylan återkommer. Mitt hjärta blöder av sorg. Kunde jag dö för att slippa smärtan skulle jag. Ingen utväg. Lidande. Känslan för dig består i mitt hjärta. Mitt sinne sviker inte minnet av dig. Bestående. Jag är inte längre säker i en dröm. Tiden är tillbaka. I mitt fall. Jag ser hur små partiklar lämnar min kropp. Jag vittrar sönder. Långsamt. Varje del som lämnar mig, smärtar mig djupt. Likt små droppar faller ifrån mig. Jag faller än. Mitt hjärta slår än. Förblödande och döende. Det slår än. Minnet av dig får mig att le. Tiden är flytande. Mitt hjärta består. Mörkret är den enda närvaro jag numera känner till. Förlorad.