Pain I stow
Joy I show
With both together I will grow
Vart vänder man sig i desperata tider? Till den vise? Till den icke så kloka eller helt enkelt till sig själv? Tänk om man enbart behövde stå i regnet, vilket gjorde att alla problem sköljdes bort och befriade dig totalt? Sanningen till lösningen av ens egna problem är djupare och mycket svårlösta än så, tragiskt nog.
Det är sällan man kanske lyssnar på sitt inre och dess riktiga behov för stunden som är. Vi bär inom oss svaren på alla våra personliga problem, frågan är vill du ta tag i ditt liv?
Det är självklart svårt att bära en säck som är så full och tung, att förflytta den och rensa den tar så enorm tid att du hellre stoppar undan den och "hanterar det senare".
Ibland fastnar vi i mörkrets centrum, var av en utväg verkar som att nå stjärnorna med handen. Personligen kan jag säga att det finns "skuggbilder" av personer då jag befinner mig i det ändlösa mörkret. Deras röster kallar på mig, ibland även skrikande innan man sjunker djupare ner i mörkret. Jag skulle kunna definiera dessa personer som stjärnor i natthimlen, vilket skänker mig lite hopp.
Inuti detta mörker ser jag en avbild av mig själv, med besviken blick fokuserad på mig. Jag försöker ta ett steg fram till min spegelbild, men enbart bemöts av att han blundar och skakar huvudet lätt fram och tillbaka i ren besvikelse. Jag sträcker ut min hand till spegelbilden med bestämd blick och i hopp om att allt skall lösa sig. Virvelvinden som är mörkret tilltar och vinden river tag i mina kläder. Min avbild öppnar ögonen på nytt och det bemötande jag får är en såpass ilsken blick att jag sänker min utsträckta hand, jag tar ett vacklande steg tillbaka, virvelvindens vägg är alldeles bakom mig, klöser upp min tröja på ryggen, och sakta igenom skinnet. Min spegelbild står vid och ser på medan jag plågas. Med tårar i ögonen av smärtan på grund av att bli förrådd av mitt eget jag, är jag nu villig att ge upp totalt och låta virvelvinden förtära mig för evigt. Plötsligt, ser jag hur min avbild spärrar upp ögonen, medveten om situationen och hur jag verkligen behöver honom, rusar emot mig och greppar tag om min hand och drar mig bort från den svarta virvelvinden. Tagen av smärta faller jag mot marken. Min avbild står bredvid mig och studerar mina sår på ryggen. "Jag kan hjälpa dig komma tillbaka". Jag anstränger mig för att ta mig upp från marken och se avbilden rakt i ögonen. Lättnad samtidigt som evigt hat fyller mitt hjärta, är allt jag enbart kan göra, är att nicka i tysthet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar