Hur det känner ensamhetens vindar skär genom dess grenar. En mörk och illavarslande storm närmar sig ifrån horisonten. Utan ögon, blickar den på det kommande. Kunde det vara möjligt att dra upp rötterna som håller den placerad på en plats för att fly undan den värsta stormen så skulle den göra så.
Se hur vackert trädet blommar, se färgen, glädjen och den underbara doften från körsbärsträdet.
Within the eternal garden, I watch as the world turn to darkness.
Dess grenar delade åt alla håll, men samtidigt håller uppe en stolt krona för världen att beskåda. Skönhet, ja det är sann skönhet att beskåda. Så skör medan samtidigt så stark.
Vägen delar sig, den delar sig igen på nytt längre fram, och återigen. Vinden blåser upp damm och grus från vägen och träffar mina ögon. Utan att kunna se måste jag välja en väg att vandra längsmed. I horisonten hör jag hur ekot kallar mig och bakom mig hör jag inget annat än tystnad. Skulle inte min stolthet existera hade jag sprungit åt ett annat håll, dess förankring tvingar mig till att fatta ett beslut.
Within the desert of eternal decision, I watch the world turn to darkness.
Ett val måste ske, vilken väg bör man vandra på? Möjligheten av val gör mig galen. Att vandra med ångest för resten av livet eller att stanna upp och dela ångesten med rädslan samt förtvivelsen?
Att fatta ett beslut utan att se vart det leder mig, då mina ögon har blivit förblindade av vinden. Kan det då fortfarande kallas för ett val?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar