Hur går man tillbaka till det som var förr? Plocka upp de lösa trådarna från det förgångna. Det ligger som ett oändligt garnnystan i väntan på att bli sorterat och uppdelat. Att dra i en tråd gör att ett nät av problem väller över dig, omfamnar dig till syrebrist.
Vägen är lång och mödosam, att känna smärta är att känna att man lever, varje andetag man tar. Ett steg från klippans kant får en att falla djup ner i avgrunden av de som är. Väl botten nådd kan man endast ta sig uppåt om man inte känner för att börja gräva en ny utgång. Life so incomplete.
I drömmarnas värld förblir man lycklig och vaknar till besvikelsen som är den sanna verkligheten. Hur löser man allt som är så illa? Tanken är nog att man ska genomlida var enda steg man tar emot framtiden som gömmer sig bakom horisontens kant. Väl framme ska man se ljuset, skörda frukten av ens arbete. Vara lycklig. Varje tår man fäller på vägen emot sitt mål samlar sig till små floder som alla rinner ner till havet som är framför dig i slutet. Sista biten blir att segla över det okända och vidsträckta havet som är ens sorg. Steget man tar ner i båten är av ett avgörande beslut, då ingen återvändo finns tillgänglig för dig. Vinden förblir ens hopp och vilja att ta sig vidare. Ensam får man beskåda natthimlen vars stjärnor giver dig en liten tröst på det öppna havet. Alla vänners ansikten faller förbi mig i en dusch av stjärnfall. Ett värmande leende breder ut sig på mina läppar, därefter sorg när de har passerat. Ensamheten består. Isande kyla fyller mitt rike och bäddar in mig i en tätt dimma. Vilse är det ord som beskriver tillvaron. Båten är stilla och havet lugnt som om att tiden har upphört.
Ett rop mina lungor knappt klarar, ett rop på hjälp i den tjocka dimman som omfamnat min värld. Inte ett eko kan höras. Vilse. I sista kamp emot sömn tänder jag en fackla ifall någon skulle upptäcka mig på det vida havet. Sömnen tar mig med värmande vingar. Paradiset väntar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar