Ett ljud hörs genom mörkret. Den kyla som äger i detta rum är själsgripande. Det är svart, oändligt svart. Vingslag hörs i närheten. I blindo försöker jag nå detta mystiska ting som lever inuti detta rum. Slutet. Inga fönster. Något nockar till mig. Fallet är evigt. Jag ser ett ansikte. Hon är vacker. Änglalik. Gudomlig. Vingarna är hennes.
Fallet är evigt långsamt, hon närmar sig i mitt fall. Hon ger mig en öm och kärleksfull kyss. Hennes ansikte försvinner i mörkret. Jag faller bakåt än. Var är golvet? Viktlös jag har blivit. Kylan förhindrar mina rörelser. Svag jag har blivit. Fallet fortsätter. Evigt.
Hon dyker upp igen. Hon ger mig en ifrågasättande blick. Jag känner hur farten i fallet ökar. Jag blundar och känner hur mitt hjärta kämpar för varje slag. Öppnar ögonen. Hon ger mig en öm och kärleksfull kyss. Mina läppar utstrålar ett leende. Kylan är evig likasom fallet. Mina fingrar kan ej längre röras. Frusna. Jag blundar och låter tankarna flöda fritt. Jag känner hur hon kysser mig ömt och kärleksfyllt på nytt. Jag försöker öppna ögonen. Fastfrusna. Hon kramar om mig. Mina läppar vill le av lycka men blivit frusna. Hon viskar i mitt öra. Mitt hjärta får extra energi av hennes ord. Med kraft jag slår upp ögonen. Ser henne framför mig. Hon försvinner in i mörkret och lämnar min sida. Ensam jag nu faller genom mörkret. Kylan sakta stjäl min själ.
Vrede av mörkrets evighet glöder inom mig. Värmer min kropp. Isens grepp avtar. Hat växer. Fingrarna knyter sig till nävar. Hatet bubblar i mig som svart trögflytande vätska. Hon dyker upp på nytt och ger mig en öm och kärleksfull kyss. Plötsligt försvinner allt hat. Mörkret sväljer hennes ansikte. Sorg kvarstår. Tårar fälls. Fryser till is på mina kinder. Bestående tårar. Kylan är evig och allsmäktig. Var är min ängel? Jag når henne inte längre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar