Tusen tårar

I wander thru the meadow
The haze covers my sight
I fill my head with dreams
The cold freeze the water
I see you in the high grass
The snow is falling
You stand alone in the meadow
I came up to you
To protect you from the cold wind
I kneel down in the meadow
Wanting to ask you something
Silence fill the meadow
I pick you up with ease
I have my flower
In the meadow

Forgotten, mainly insane..
Inom mig finns tusen tårar, men inte en enda kan flöda. De är fångade inom mig, samlade i en stor damm. Dess mängd är såpass stor att det långsamt dränker mig. Mina egna känslor vill inte undkomma eller försvinna. Jag hoppas att jag kan tömma allt, låta det rinna ur mig som rent vatten som sköljer bort alla bekymmer samt tankar. How hard can it really be? Jag är utmattad av dess vikt som följer mig varje dag.
Jag hör mitt hjärta slå, hårt inom mig. Ledsamt så är det tyvärr döende, precis som allt annat. Jag förvandlas till ett tomt skal. Fragil och ensam. Vägen är lång och mina val i livet har varit dåliga. Inget val har någonsin känt rätt eller blev rätt och det som väl var rätt varade inte länge nog att förvandlas till goda minnen. En skuld jag bär, till mig själv och denna skuld växer konstant, hur skall jag kunna någonsin betala av den och fatta beslut som gör att jag förblir lycklig?
Den senaste tiden har jag förblivit ensam. På insidan av mig själv härskar enbart mörker och ett leende kan enbart ske genom masker som håller uppe ett socialt perspektiv av hur man mår. "Allt är bra med mig, oroa dig inte". Men ska sanningen fram så drunknar jag, kanske är det för en del men för min del så är det skönt, om det bara kunde gå en aning fortare. Göra den sista resan. God what a fool I am.
Jag behöver behandla mig själv bättre i framtiden, inte acceptera allt som sker och framför allt sluta med att vara dum-snäll till allt och alla. Vem bryr sig ändå?
Why will these thousands of tears not leave me?