Despair

Att vakna, liggandes i sängen. Ögonen öppnas till tystheten som är. Liggandes stilla på rygg med armarna vilande bredvid bröstet som höjer och sänker sig i takt med andningen. Så tyst och ens blick är fäst i taket, sakta söker den sig till mer intressanta objekt men finner dock inga. Är jag vaken? Fötterna svingar sig över kanten på sängen, vid-rör golvet. Här blir jag stående, tankarna är oändliga, högljuda och pressande. Allt annat är så tyst. Så stilla. Min blick finner fäste på ett objekt utanför fönstret, ett fordon och en person. Okända men existerande i tiden. Allt är så tyst. Tid är inte i mitt rum. Jag går in i badrummet, studerar spegeln och individen som reflekterar sig i dess ljus. I personens ögon kan jag se hur likt en bro av erfarenhet och personliga skildringar är under konstruktion. Totalt kaos. Oerfarna byggare.
Jag kliver in i duschen och låter vattnet fall mot min kropp. Ljud är det första jag uppfattar. Tystnaden är bruten. Vattnet är ödmjukt och täcker min kropp. Jag sätter mig ner i duschen, njuter av att känna varje vattendroppe falla på min hud. Mitt ansikte vänder jag uppåt medan jag blundar. Jag kan känna hur vattnet sköljer bort mina tankar, en efter en. Tystnad inom mig själv. Plötsligt sänker jag huvudet och blicken stirrar ut i det tomma. Fasa över de kvarstående tankarna i mitt huvud. Den nagelrivande tanken i mitt huvud. Min kropp svettas. Fasa och renhet blandas. Tid är inte existerande länge. Blicken är i det oändliga, ifrågasätter tillvaron.
Mina händer fattar tag om huvudet och trycker som om det skulle hjälpa att dämpa tankarna som får min kropp att skaka. Vattnet byter temperatur oftare än mina hjärtslag. Av trötthet lämnar jag duschen. Återvänder till tystnaden som äger rummet. Jag står bredvid min säng och funderar över varför jag lämna den ifrån första början. En anledning jag inte finner. Den övervakande tystnaden härskar än. Ägande tillsammans med ensamheten gör dom mig till dess slav. Slickar fötterna som tillhör verkligheten. Utan rädsla vågar jag. Personligheten är suddig och bit för bit raderas det bort, lämnar ett skelett av hat men ärlig. Orden är utan glädje i ens röst. Allt uppfångat av tystnaden. För varje pusselbit jag finner förstör jag en annan. Livets ironi på full skala. Ratad av ens egna hjärta och ett sinne förstört av alla tankar som river sönder en till galenskap. Jag har mitt pussel på golvet. Bitarna är oändliga, drygt 3 miljarder styck. Jag letar efter EN enda liten bit, vars betydelse är så otroligt viktig. Dess färger är likt så många andra, men den måste även ha det speciella mönstret för att kunna passa in. Jag fann en liknande bit av den jag letade efter, jubel var konstant. Tills i en besvikelse som träffat mig många gånger om, var det fel bit. Lurad. All glädje faller ifrån mig snabbare än vattnet i duschen. Kunde jag köpa den rätta för biten med pengar skulle jag spara varenda öre, sälja allt onödigt och icke relevant. Besvikelsens är åter, då detta pussel är inte till salu för pengar, dess värde är inte materialistiskt. Vore jag evig skulle pusslet inte längre hålla sin betydelse längre, dock har jag inte heller oändligt med tid.
I ögonvrån ser jag sängen, lockande att lägga sig igen, lämna allt. Fastna i tankarnas värld, då det är den enda jag kan styra över. I drömmar får jag belöning, hopp och lycka. Ändlös kärlek riktat mot mig.
Snabbt registrerar jag flykt, ett försvinnande. Lögner och svek. Jag sitter hellre på knä, tårar i ögonen och letar efter pusselbiten. Min anledning för att lämna sängen finns trotts allt. Kan anses hopplös för många men det är det enda jag har kvar. I regn, snö, orkan, stekande hetta och döende kommer jag hålla vid min pusselbit, om jag bara så finner den.

Walk with me
And change the world we see
We'll cease to be
Just people passing by
Home is where we all get by