The Painting has awoken

Tavlan är vad som anses som tom och icke befläckad. Du vet tavlans sanning och dess skapelse. Den befinner sig hängande på den vita, iskalla och oskyldiga väggen i mitt rum. Ljuset är dunkelt och enda ljus som är, förblir månljuset som träffar tavlan och dess osynliga bild. Jag hör en sörjande röst från tavlan, min egna inre röst. Ljudet skrämmer mig då det är främmande för mig. En känsla som blir ljud, kan detta verkligen ske? Värmen i rummet sjunker till minusgrader, jag sitter på golvet i frossa. Tavlans osynliga färg fryser till is. Mitt inre verk på tavlan blir tydligt och bilden som är min dröm sträcker sig ifrån tavelduken. Värmen återvänder till rummet och isen smälter ifrån tavlan, mitt motiv dock kvar. Min tavla gråter av överbelastningen som är mina känslor. Jag förblir sittande på golvet och vätskan från tavlan rinner långsamt emot mig. Jag sitter kvar på golvet med bestämd blick på det okända som närmar sig. Rädsla är inget jag känner, snarare en förbryllande känsla klättrar sig inom mig, når min mun och ljudet som lämnar mina läppar är inte vad jag väntade mig. Som en viskning lämnar ordet min mun; kärlek.
Tavlan har tystnat och lämnat mig förbryllad och känslokall. Ett moln passerar månen och tavlan hamnar i en kort stund i mörkret och avslöjar det mönster som döljer sig bakom det oskyldiga och rena konstverket. Fylld med fasa faller jag bakåt, vätskan på golvet har förhandlats till klister och håller mig fast. Paniken stiger men mina läppar yppar inte ett enda ord. Månljuset återvänder och tavlans normala form återställs, min oro krymper och sjunker djup ner inom mig. Jag sätter mig framför tavlan, sträcker fram handen och vidröra det stora ärret som har skapats under förvandlingen. Mitt hjärta manifisterar sig i tavlans ena hörne, där ärret befinner sig. Kampen att återfå den sanna känslan har börjat.
Within the painting my heart belong maybe forever..