Namnlös

Jag står vid gränsen till ängen. Träden bakom mig skänker mig skydd från solens hetta. Svalt och skönt i skuggan där jag befinner mig. Jag hör ett skrik, från en flicka. Hon springer längsmed ängen. Från där jag står kan jag se att tårar fyller hennes ögon. Hon kan inte se mig, då avståndet är för stort. Men jag kan se henne.
Jag rör mig inte utan enbart står och bevittnar hur flickan springer för sitt liv, tårfyllda ögon och med ett sorg i sitt skrik. Plötsligt snubblar hon, och faller till ängens mjuka mark. Jag blickar utöver hela ängen, och finner ingen som kan ha jagat flickan. Med händerna i mina fickor börjar jag med långsamma steg röra emot flickan. Ingen stress. Jag stannar till och kollar på molnen över mig, de är så vackra. Solen värmer mina kläder. En sval bris passerar och jag fyller mina lungor med dess friska luft. Jag återupptar min lilla gång emot flickan som fortfarande ligger på marken gråtandes. Jag varken ler eller ser arg ut i mitt ansiktsuttryck. Snart är jag vid hennes sida. Hon lyfter huvudet från sina snyftningar och vänder sin blick emot mig.
Hennes ögon är av det allra isigaste blå jag någonsin beskådat. Vackra och rent av förtrollande. Mitt ansikte visar dock inga tecken på min förvåning över hennes bedårande ögon. "Vem, vem är du?" Hör jag bland snyftningarna. "Kanske en vän" är allt jag förmår mig att svara. "Du ska väl inte göra mig illa?". Jag ser ner på henne med förvåning, jag ser även tydligt att hon är rädd för mig. "Nej jag är inte här för att göra dig illa, jag undrar dock varför du är här?" Hon ser på mig med uppspärrade ögon, rädsla helt klart. "Jag är ledsen och rädd så jag flyr från där jag har varit". I en hastig iakttagelse lägger jag märke till att hon är väldigt vacker och hennes kläder är trasiga på vissa ställen. "Oroa dig inte, här är du säker, det garanterar jag dig." Hennes blick faller ner mot gräset och tårar börjar åter falla från hennes kinder. Jag ändrar inte mitt ansiktsuttryck, inte heller närmar jag mig flickan något mer. "Hur mår du?" Hör jag mina läppar forma orden utan att min hjärna ville. Orden kom från mitt hjärta. Hon snyftar till återigen och svarar mig "Vad tror du? Se hur jag ser ut!" Jag tiltar mitt huvud lite på sidan med en förvånande och med en ifrågansättande blick. "Förlåt, kläder slits med tiden, det jag undrar över är hur du mår på insidan, då jag ej kan se den". Hon reser upp och vänder sig emot mig. "Varför skulle jag berätta för dig om hur jag mår? Jag känner inte dig." Jag förstår hennes tvekan till att samtala med mig om hur hon egentligen mår. Jag kan inte riktigt begripa det men jag känner inom mig att jag bryr mig om henne allra redan. "Snälla ge det ett försök, jag är sannerligen nyfiken." Säger jag med ett leende. Medan solen rör sig sakna ner i horisonten, får jag höra hur hennes liv är och vart det har fört henne. "Till mig", tänker jag för mig själv. Jag är fast i hennes ögon, de verkar bottenlösa. Jag märker plötsligt hur hon har slutat prata och ler emot mig. Tagen av denna förvåning blir jag lite blyg. "Ser något du gillar?" Frågar hon mig med en vänlig röst. Jag vänder genast blicken bort från henne, jag vill inte verka desperat. Jag vänder sakta tillbaka blicken mot henne som står och håller ihop sina händer och hennes ansikte, de vackra blåa ögonen och det smittande underbara leendet. Förändrar min syn på allt. "Vad heter du?" frågar jag, med påverkan av mitt hjärta. Hennes värmande leende, formar orden och jag är innerligt nyfiken på svaret. "Mitt namn är...."