I den blindes palats förblir att möjligt, ingen kan ifrågasätta det som existerar.
En enhörning flyger förbi, skrattandes till en gammal seriestripp.
För den ovetande förblir allt en ändlös plats av kreationer som lever och frodas. Drömmar kan formas och finnas sittandes bredvid dig på en parkbänk.
I ett hörn sitter ett snabel-a och sjunger opera, en fröjd för örat när melodierna är klarare än fjäder moln. Din hjärna kan knappt registrera alla färger som flyter ur högtalaren när musiken spelas.
Ner för trappan rullar smiley huvuden och frågar om våffeljärnet är nyduschat.
En unnad verklighet för den vakne, för den som kan se med stängda ögon. För den döve som sjunger bättre toner än den som har ideal hörsel.
En befängd värld som är normal, inget är fel med att frågetecknet ser på världens vackraste regnbåge med alla dess icke kopieringsbara färger, på en svartvit tv. När jag sover, påminn mig inte att jag springer ett maraton. Låt mina drömmar passera igenom ett eluttag och lysa upp min städskrubb.
Tangenterna på datorn sträcker på sig och går iväg, dess korta ben för dem vidare till en icke förtryckt plats. Där ingen petar dem i naveln när de ska skriva bokstäver i ett annat universum.
När jag blickar ut genom koppen, ser jag att glödlampan i himlen fortfarande skiner, timmar kvar tills det blir skymning. Brevet skriver sig själv, baklänges och helt ologiskt i sina förklaringar till sin vän som är den förfallne riddaren i Sagan om Ringen.
Den blinde sitter på kaffebordet och lär sig nya ord från Svenska Akademins Ordbok, där orden är i bilder. Den andre blinde målar av en tavla, med enbart gatukritor samt en klyvd blyertspenna. Den okända människan i soffan tatuerar in en karta på foten, för att kunna finna sockret i linneskåpet.
Jag sitter på golvet och ritar upp en ny våning, fylld med barkmjöl, ämnad till att känna mig rikare än Joakim von Anka. Jag komponerar en ny deckare under spisen, där spänningen och värmen ger mig en nystartad massage.
På kvällen rakar jag klockorna så alla kan gå i takt till morgonen, då daggmasken ylar. Den blinde sov, när ätstörningsterapin träffade mig, kärleken var ämnad åt färgen på mitt hus. Förtvivlad piskade jag grässtrået som växte på toppen av skorstenen. Sorgen föll likt en vält ko, en vacker sommarkväll i december. Regnet skriker när det faller.
När jag hostar, faller vattnet ur munnen på mig likt ett vattenfall. Turen är med mig då mina fötter absorberar bättre än skrivaren. Jag använder mitt hår till att kittla bergstopparna så träden nyser jordgubbar i form av hockeypuckar.
Hos den blinde, finns matbordet serverat med svarta hål, där alla kan plocka fram sina egna vinterkläder. Sommaren kommer när zebran kan identifiera den turkosa randen som är under tungan hos sig själv.
Under mattorna sitter en tomte, en nazgûl och en spansk terrakotta terrier och spelar plockepinn. De skrattar åt mig när jag erbjuder dom tidsförflutna pannkakor med fyrkantiga mjukglassfyllningar. För i sockret har den tatuerade personen tagit för att bygga en tsunamisäker bro.
I öknen följde jag en linje, helt gjord i betong. Dess syfte är lika underlig som en tepåse efter användning i saltskålen. Berörd av dess helande kraft upprymdes jag av färgen orange-violett. Ett moln kom och smekte mitt hår. Hattmakaren sitter och spelar in hjärnljud på en kastrull.
Mina växter har börjat samtala snabbare ända sen jag byte ut deras apelsinjuice mot kaffe. Mina böcker är ordfattiga, då jag pillar bort de ord jag inte gillar eller förstår. Inte heller har jag sett någon pojke med underliga ärr eller extremt långa tandpetare. Dom bara missbrukar min städskrubb. Vattnar jag inte parkettgolvet, blir de irriterat och blixtrar i världens alla färger.
Jag ser med stängda ögon, jag kan bevittna mer när jag sover än när jag är vaken. För den blinde är världen svart, men fantasin är gränslös. Tänk, tänk bara om den blinde plötsligt kunde se, vilken fröjd för kreativiteten.
måndag 15 juli 2013
fredag 28 juni 2013
De är barnen vi avskyr - de är barnen vi alla är
De är barnen vi avskyr, de skäller på sin moder, de spottar henne i ansiktet och skriker och kräver att hon ska ge mer.
Hon ger sina barn kläder, mat, värme och visar imponerande saker.
De är barnen som står vid, när deras mor blir utnyttjad och behandlad extremt illa, när hon protesterar och försöker säga ifrån, blir barnen arga och skäller och kräver konstant mer utav henne.
Barnens brutala sätt har fått henne att bli tystlåten, även om hon får något sagt, ignorerar barnen henne.
De är barnen vi avskyr, men det är barnen vi alla är. Va stolt över din moder, vi har bara en äkta, en som alltid finns där för oss. Behandla vår moder med goda avsikter. Vore det inte trevligare att får växa sig gammal tillsammans med henne?
Behandla din moder med ett gott hjärta, ta vara på vår moder jord.
Hon ger sina barn kläder, mat, värme och visar imponerande saker.
De är barnen som står vid, när deras mor blir utnyttjad och behandlad extremt illa, när hon protesterar och försöker säga ifrån, blir barnen arga och skäller och kräver konstant mer utav henne.
Barnens brutala sätt har fått henne att bli tystlåten, även om hon får något sagt, ignorerar barnen henne.
De är barnen vi avskyr, men det är barnen vi alla är. Va stolt över din moder, vi har bara en äkta, en som alltid finns där för oss. Behandla vår moder med goda avsikter. Vore det inte trevligare att får växa sig gammal tillsammans med henne?
Behandla din moder med ett gott hjärta, ta vara på vår moder jord.
måndag 14 januari 2013
Boksidan #24
Under min arm bär jag jag på en bok, äldre än mig. Tysta stigar visar mig vägen genom den gröna skogen, vars ljud är sparsamma. Trädens täta kronor giver en bekväm skugga. Varma brisar fyller skogens grönska med sång, allt i en enda kör. Högt ovanför mig passerar vita moln, lätta som fjädrar, likt fartyg som färdas på det evigt stilla himlahavet. Min färd passerar inte ohört, då mina fötter trampar på det förgångna, det som en gång varit. Min vandring i detta paradis har varat länge, då jag inte kan få nog av dess naturliga skönhet. Ett rådjur betar ute på en vacker äng, jag stannar upp. Vinden smeker gräset med gudomlig ömhet. Som en del av helheten står jag och beundrar djurets harmoniska stund. Som om vinden avslöjade mitt namn till rådjuret, lämnade rådjuret blicken ifrån gräset för att istället betrakta mig. Båda stående och iakttar varandras existens.
Jag sliter min blick ifrån rådjuret för att fortsätta på min stig. Rådjuret återgår till att äta sig mätt. Försiktigt vidrör jag ryggen på den gamla boken som än bärs under min arm. Tidens tand har inte varit varsam mot dess yttre. Trots detta bär jag med mig den alltid, då den är min passage till det nästa, en ny värld inuti den befintliga. Otaliga sidor förblir nya verkligheter, gränslösa möjligheter till att försvinna till en annan värld. Längs min stig löper en uråldrig stenmur, låg och med fallna bitar ur dess helhet. Dess charm låter jag vara exakt som den var skapad. Denna värld är så behagligt stilla, mina tankar kan sakta ner och finna ro. Allt detta kan existera tack vare min bok, den ger mig möjligheten att pröva på outforskade delar som mitt sinne har skapat. Doften i luften är fräsch och fyller min själ med hopp.
Hemligheten till allt är min gamla bok, vars sidor är tomma. Endast dess föregångare har en vacker målad bild i sig, likt den som var före den. En oändlig kedja av världar.
Jag ser att min stig svänger kraftigt åt vänster, i dess kurva ser jag en gammal och ståtlig ek, vars krona sträcker sig brett över dess rötter. Evigt ung som jag är sätter jag min under trädet och vilar min rygg mot dess trygga stam. Vinden smeker mitt ansikte. Jag blundar och det dröjer inte länge innan jag faller in i en djup sömn.
När jag väl öppnar ögonen, är allt precis som innan jag slöt ögonen. Tiden har inte haft något inflytande. Som världen var levande och frusen, ett tidslöst eko av sig självt. Jag lyfter fram boken och placerar den i mitt knä. Försiktigt och varsamt öppnar jag boken och njuter av dess tomma sidor. Jag väljer noga vilken sida som tilltalar mig mest. Innan jag väljer nästa väg, blickar jag ut över denna vackra och fridfulla värld. Nöjd med min skapelse, lägger jag min ena hand på en tom sida och min existens vibrerar kraftfult att jag upphör att existera i denna värld, jag har passerat till den nästa. Allt som kvarstår är den gamla boken, vars uppslagna sida visar en vackert målad bild på ett idealt landskap, min nästa värld. I varje värld jag har skapat, har jag efterlämnat denna gamla bok, för att en ny skapas varje gång jag byter värld. Jag lämnar denna kvar, likt som så många före denna, så att du en dag kan följa efter mig och vandra på samma stig som jag en gång gjorde. Så du kan åtnjuta av de olika konstverken jag har skapat och kanske upptäcka den frid jag har upplevt.
Jag sliter min blick ifrån rådjuret för att fortsätta på min stig. Rådjuret återgår till att äta sig mätt. Försiktigt vidrör jag ryggen på den gamla boken som än bärs under min arm. Tidens tand har inte varit varsam mot dess yttre. Trots detta bär jag med mig den alltid, då den är min passage till det nästa, en ny värld inuti den befintliga. Otaliga sidor förblir nya verkligheter, gränslösa möjligheter till att försvinna till en annan värld. Längs min stig löper en uråldrig stenmur, låg och med fallna bitar ur dess helhet. Dess charm låter jag vara exakt som den var skapad. Denna värld är så behagligt stilla, mina tankar kan sakta ner och finna ro. Allt detta kan existera tack vare min bok, den ger mig möjligheten att pröva på outforskade delar som mitt sinne har skapat. Doften i luften är fräsch och fyller min själ med hopp.
Hemligheten till allt är min gamla bok, vars sidor är tomma. Endast dess föregångare har en vacker målad bild i sig, likt den som var före den. En oändlig kedja av världar.
Jag ser att min stig svänger kraftigt åt vänster, i dess kurva ser jag en gammal och ståtlig ek, vars krona sträcker sig brett över dess rötter. Evigt ung som jag är sätter jag min under trädet och vilar min rygg mot dess trygga stam. Vinden smeker mitt ansikte. Jag blundar och det dröjer inte länge innan jag faller in i en djup sömn.
När jag väl öppnar ögonen, är allt precis som innan jag slöt ögonen. Tiden har inte haft något inflytande. Som världen var levande och frusen, ett tidslöst eko av sig självt. Jag lyfter fram boken och placerar den i mitt knä. Försiktigt och varsamt öppnar jag boken och njuter av dess tomma sidor. Jag väljer noga vilken sida som tilltalar mig mest. Innan jag väljer nästa väg, blickar jag ut över denna vackra och fridfulla värld. Nöjd med min skapelse, lägger jag min ena hand på en tom sida och min existens vibrerar kraftfult att jag upphör att existera i denna värld, jag har passerat till den nästa. Allt som kvarstår är den gamla boken, vars uppslagna sida visar en vackert målad bild på ett idealt landskap, min nästa värld. I varje värld jag har skapat, har jag efterlämnat denna gamla bok, för att en ny skapas varje gång jag byter värld. Jag lämnar denna kvar, likt som så många före denna, så att du en dag kan följa efter mig och vandra på samma stig som jag en gång gjorde. Så du kan åtnjuta av de olika konstverken jag har skapat och kanske upptäcka den frid jag har upplevt.
måndag 24 december 2012
När orden inte räckte till
Jag snubblar över orden jag skulle vill säga till dig, förklara hur jag känner för dig. Jag kan vandra ändlöst i mina tankar, i jakt på de rätta orden som kan beskriva hur fantastisk du är, och hur mycket du betyder för mig. I denna värld kan jag kontrollera bergens skepnad, havets riklighet och vindens styrka som tillfälligt smeker varsamt de vidsträckta ängarna. Jag svänger armen i en hastig rörelse, vädret förändras till åska och ihärdigt regn, reflekterar mitt humör över att jag inte kan finna orden som beskriver din skönhet och den magiska personligheten du har.
Varje steg jag tar fylls med vatten från regnet. Jag stannar till, blickar upp över himlen vars alla moln har försvunnit och jag kan beskåda på de miljontals stjärnor som belyser min värld. Min värld blev plötsligt otroligt stilla, som om den befann sig i ett vakuum. Runt omkring mig sveper mina tankar förbi, manifesterade. En del inte kompletta. Trots alla tusentals tankar som far förbi, håller jag blicken fäst på himlen.
Tanken på dig får välden att återta evig tystnad och lugn. Jag greppar en stjärna i taget, sakta med tålamod skapar jag en avbild utav ditt ansikte, du skrattar hjärtligt. Jag känner hur värmen växer och bäddar in mig. Jag drar mina fingrar genom gräset och föröver färgen till himlen, bilden utökas och blir förfinad. Jag arbetar med världens alla färger för att skapa ett prefekt porträtt av dig. Jag sätter mig ner på en sten för att få lite vila, färgen droppar än ifrån mina händer. Mitt huvud hänger tungt och detsamma gäller min andning. Jag faller bakåt ner i det nu gråa gräset, all färg använd. Jag studerar mitt konstverk. Jag har använt allt i min värld för att återskapa det du betyder för mig. Att måla din personlighet krävdes bland annat att jag tömde haven på dess rikedomar. Av allt jag har använt mig av har du funnits i ifrån början. Jag har samlat allt till en bild, en avbild av dig. Du är världslig balans, var enda detalj behövdes, för utan det ena kan inte det andra existera. Du är en del utav min värld. Tragiskt nog kan du aldrig bevittna vad jag har skapat, denna avbild är för mig och mig enbart.
onsdag 17 oktober 2012
Rösten genom gallret
Jag befinner mig i ett rum, instängd i ett tyst mörker, fången av min egen skuld. Tystnaden är större än universums vakuum var av jag själv är lämnad till att genomleva denna situation. Ilska göder min kärna och sorg svalkar dess yttre. Ingen ro och ingen harmoni. Mina tankar skapar skada mot allt jag håller kärt, dömd av mina egna handlingar.
Jag vill bemöta döden som en sann vän men även han vill icke längre erkänna min existens. Förlorat min äldste vän genom att pressat honom till handling i förtid. Detta eviga mörker får mig att tänka, reflektera över hur mina händer får de vackraste blommor att vissna och dö.
Min plats i detta fängelse är därför rättvist och en dom accepterad av mig själv. Utpekad och hånad, mottar jag omgivningens saliv i hopp på att frälsa mina synder. Mina kreationer och verk bränns inför den plågade folkmassan som samlas för att bevittna en okänd konst förgöras på grund av dess avvikelse. Jag sörjer över det hat som frodas runt omkring min egna verklighet. Mitt fängelse har inga synliga gränser för det består endast av tomhet.
Bläcket jag använder rinner av snabbare än jag hinner skriva, vilket medför till att minnet av mig bleknar för varje stavelse. Den skada som har skett förblir det enda minnet av mig för massan, vars ögon ser på mig i sann förakt, även hat.
Skönheten med mitt mörka rum är den att jag undkommer massan. De enda kompanjonerna med mig, är och förblir mina egna tankar. Detta ger mig dock inte någon tröst, mina handlingar talar för sig själva.
Mina tankar räddar mig från att höra själens sorg, vars silverfärgade tårar lyser upp den mörkaste delen av min existens. Konstant påminner det mig om det som sliter min själ i bitar. Jag önskar innerligt att jag kunde ignorera dess självlysande tavla av sorg. Som en dålig bok du bara vill limma ihop.
Jag försöker måla mina demoner i färger, ett fåfängt försök, då de är lika orörliga som väggarna i mitt svarta rum. Även försöker jag le mot det som har varit, är och kommer att bli. Isande kedjor fängslar min själ till plåga för en enda lycklig tanke.
Jag är rädd för att frigöra själen, då jag vet att även den kommer att lämna min sida. Kanske en känsla är bättre än evig tomhet.
Du, min skapare, min dom och min undergång. Ditt namn vågar jag ej yttra. Jag har märkt att för varje gång jag yttrar ditt namn, krymper mitt rum. Fängslad för det jag en gång kallade för livets mening. Misshandlad av mitt eget samvete förblir jag kuvad inför sanningen av känslor. Handlingen som gjorde att jag förkastades hit, var när jag stal en kyss ifrån dina oskyldiga, mjuka läppar. En handling mitt hjärta aldrig tvivlar. Ett hjärtas begär blir sinnets frustration.
Det är inte av enbart självömkan jag nedtecknar dessa ord, de står som som en ursäkt för det jag är och det enda minne jag lär förbli. I den tystnad jag befinner mig inom kommer även jag bli en tystnad. Bortglömd och ej saknad. För vem saknar det dom aldrig har haft.
Step out on the orchard of dreams
Some things aren't quite what they seems
You don't understand why it is so
This is the path you need to go
Fear not that which is unknown
Guide the soul that is your own
I hope we meet once again some day
When it is going to happen, noone dare to say
Jag vill bemöta döden som en sann vän men även han vill icke längre erkänna min existens. Förlorat min äldste vän genom att pressat honom till handling i förtid. Detta eviga mörker får mig att tänka, reflektera över hur mina händer får de vackraste blommor att vissna och dö.
Min plats i detta fängelse är därför rättvist och en dom accepterad av mig själv. Utpekad och hånad, mottar jag omgivningens saliv i hopp på att frälsa mina synder. Mina kreationer och verk bränns inför den plågade folkmassan som samlas för att bevittna en okänd konst förgöras på grund av dess avvikelse. Jag sörjer över det hat som frodas runt omkring min egna verklighet. Mitt fängelse har inga synliga gränser för det består endast av tomhet.
Bläcket jag använder rinner av snabbare än jag hinner skriva, vilket medför till att minnet av mig bleknar för varje stavelse. Den skada som har skett förblir det enda minnet av mig för massan, vars ögon ser på mig i sann förakt, även hat.
Skönheten med mitt mörka rum är den att jag undkommer massan. De enda kompanjonerna med mig, är och förblir mina egna tankar. Detta ger mig dock inte någon tröst, mina handlingar talar för sig själva.
Mina tankar räddar mig från att höra själens sorg, vars silverfärgade tårar lyser upp den mörkaste delen av min existens. Konstant påminner det mig om det som sliter min själ i bitar. Jag önskar innerligt att jag kunde ignorera dess självlysande tavla av sorg. Som en dålig bok du bara vill limma ihop.
Jag försöker måla mina demoner i färger, ett fåfängt försök, då de är lika orörliga som väggarna i mitt svarta rum. Även försöker jag le mot det som har varit, är och kommer att bli. Isande kedjor fängslar min själ till plåga för en enda lycklig tanke.
Jag är rädd för att frigöra själen, då jag vet att även den kommer att lämna min sida. Kanske en känsla är bättre än evig tomhet.
Du, min skapare, min dom och min undergång. Ditt namn vågar jag ej yttra. Jag har märkt att för varje gång jag yttrar ditt namn, krymper mitt rum. Fängslad för det jag en gång kallade för livets mening. Misshandlad av mitt eget samvete förblir jag kuvad inför sanningen av känslor. Handlingen som gjorde att jag förkastades hit, var när jag stal en kyss ifrån dina oskyldiga, mjuka läppar. En handling mitt hjärta aldrig tvivlar. Ett hjärtas begär blir sinnets frustration.
Det är inte av enbart självömkan jag nedtecknar dessa ord, de står som som en ursäkt för det jag är och det enda minne jag lär förbli. I den tystnad jag befinner mig inom kommer även jag bli en tystnad. Bortglömd och ej saknad. För vem saknar det dom aldrig har haft.
Step out on the orchard of dreams
Some things aren't quite what they seems
You don't understand why it is so
This is the path you need to go
Fear not that which is unknown
Guide the soul that is your own
I hope we meet once again some day
When it is going to happen, noone dare to say
måndag 24 september 2012
Ingen måltid
En lugn afton, sittandes vid mitt bord. Måltiden dukad i kunglig skala, vilket skulle göra Nobel middagen till skam. Festligheterna finns lätt till hands. I denna salighet finns dock oro och rädsla, för dem som dansar på bordet utan hänsyn till delikatesserna. Fotspår från maträtt till nästa.
Deras små röster ekar i salen, även deras små skratt är färgade med hyss och elakheter.
Gästerna faller av sina stolar, stirrande i förvåning över det hemska som uppenbarar sig framför dem. Själv blir jag sittandes i min tron, händerna lindade ihop via fingrarna och armbågarna vilande på bordet likt pelare ifrån antika Grekland. Jag småler av förtjusning när jag beundrar de små djävlarnas dans och hyss. Drick-glas faller omkull och det som en gång var dess innehåll hälls ut över bordsskivan. Porslin krossas, en del får njuta av en snabb flygtur innan de möter sitt öde med väggen. Gästerna kryper längs golvet, flyende ifrån underhållningen. De greppar och sliter i mina kläder, skriker mitt namn men jag sitter likt en Gud kvar med hörseln avstängd från deras klagan och panik. Jag är trollbunden.
Ensam blir jag sittandes för att skåda demonerna vars ögon lyser likt den väldiga flamman i eldstaden på andra sidan bordet. Fler djävlar tillkommer och två av dem sitter högst upp på tronens ryggstöd och tuggar sig igenom det massiva materialet. Trots deras bus blir jag sittandes lugnt stilla och njuter av allt kaos som sker runt omkring mig. Även jag bryter ut i skratt när en djävul biter en annan i svansen, var på den drabbade djävulen vrålar till och skriker på sitt demoniska språk åt den skyldiga och ger den en käftsmäll så den skyldiga flyger iväg mot mig och landar i mitt knä.
Jag tittar ner på figuren som ligger och åmar sig av smärta. Mina armar som tidigare varit stilla som statyerna på berget Olympus, får åter rörelse och min hand greppar den lilla djävulen. Jag höjer upp varelsen så våra blickar möts. Djävulen är rädd, inte jag. Uttråkad kastar jag djävulen in i den öppna brasan bortom bordet. Allt blir plötsligt stilla och alla varelser vänder sin blick mot mig som om de inte sett mig tidigare. De skriker till, alla samtidigt och flyr till brasan, hoppar in i elden och försvinner. Tystnad lägger sig över rummet. Jag sitter och stirrar in i brasan och hånler en stund innan jag reser mig upp ur tronen och lämnar den förstörda matsalen, äta fick jag inte. Jag fann aldrig aptiten.
Deras små röster ekar i salen, även deras små skratt är färgade med hyss och elakheter.
Gästerna faller av sina stolar, stirrande i förvåning över det hemska som uppenbarar sig framför dem. Själv blir jag sittandes i min tron, händerna lindade ihop via fingrarna och armbågarna vilande på bordet likt pelare ifrån antika Grekland. Jag småler av förtjusning när jag beundrar de små djävlarnas dans och hyss. Drick-glas faller omkull och det som en gång var dess innehåll hälls ut över bordsskivan. Porslin krossas, en del får njuta av en snabb flygtur innan de möter sitt öde med väggen. Gästerna kryper längs golvet, flyende ifrån underhållningen. De greppar och sliter i mina kläder, skriker mitt namn men jag sitter likt en Gud kvar med hörseln avstängd från deras klagan och panik. Jag är trollbunden.
Ensam blir jag sittandes för att skåda demonerna vars ögon lyser likt den väldiga flamman i eldstaden på andra sidan bordet. Fler djävlar tillkommer och två av dem sitter högst upp på tronens ryggstöd och tuggar sig igenom det massiva materialet. Trots deras bus blir jag sittandes lugnt stilla och njuter av allt kaos som sker runt omkring mig. Även jag bryter ut i skratt när en djävul biter en annan i svansen, var på den drabbade djävulen vrålar till och skriker på sitt demoniska språk åt den skyldiga och ger den en käftsmäll så den skyldiga flyger iväg mot mig och landar i mitt knä.
Jag tittar ner på figuren som ligger och åmar sig av smärta. Mina armar som tidigare varit stilla som statyerna på berget Olympus, får åter rörelse och min hand greppar den lilla djävulen. Jag höjer upp varelsen så våra blickar möts. Djävulen är rädd, inte jag. Uttråkad kastar jag djävulen in i den öppna brasan bortom bordet. Allt blir plötsligt stilla och alla varelser vänder sin blick mot mig som om de inte sett mig tidigare. De skriker till, alla samtidigt och flyr till brasan, hoppar in i elden och försvinner. Tystnad lägger sig över rummet. Jag sitter och stirrar in i brasan och hånler en stund innan jag reser mig upp ur tronen och lämnar den förstörda matsalen, äta fick jag inte. Jag fann aldrig aptiten.
måndag 25 juni 2012
Förändringarnas Tomhet
Jag sätter mig ner för att fundera, jag vandrar i cirklar. Det som var i kristall, består nu endast skärvor av det samlade. Jag greppar min penna, framför mig ligger ett papper, tomt på ord. Försiktigt lägger jag spetsen av pennan mot det mjuka papperet. Jag sitter still. Tankarna är många, orden blir få, i sanning blir de inga. Pappret är tomt. Min hand sviker mig, den förblir förstelnad. Sorgens vingar skuggar min värld, tyngden axlas allt mer, pressar mitt ansikte ner i leran. Ömt lägger jag mina läppar mot vattnet som innehåller mer jord än vatten. Jag dricker, missnöjd med situationen. Tysta tårar faller. Mina händer är bundna bakom min rygg.
Jag tittar som ut i det öde, på pappret framför mig. Varför förblir det tomt? Jag ställer mig upp och kastar iväg pennan i sann vrede. Jag lyssnar efter pennans kollision med väggen. Jag ser svart och min ilska finner sin plats i mina händer. Allt som är runt om kring mig, mitt hem, det som "är" jag, flyger åt olika håll och förstörs. Jag sparkar sönder tvn och datorn får grov massage av stekpannan. Tårarna flödar och jag skriker med full kraft, så mina lungor bränner. Jag faller ihop ner på knä, sittandes med sorg manifesterad i mitt ansikte tittar jag på mina händer. Besvikenhet är allt som kvarstår. I röran av alla förstörda ting, ser jag det vita pappret, befläckat med blod som visar sig vara mitt eget. Jag kramar ihop pappret i ren sorg. Jag river loss små bitar av det ihopknycklade pappret, lägger en bit i munnen och börjar tugga. Bit för bit äter jag upp tomheten som är. Mitt fängelse är dock det samma. En tändsticksask finner jag under det som en gång var min bokhylla. Med munnen full av papper, går jag in i köket och hämtar T-Röden. Jag vandrar bestämt tillbaka mot mitt vardagsrum, öppnar flaskan och häller med glädje ut innehållet över de saker som jag samlat genom åren. Flaskan tom, tar jag fram en tändsticka. Älskar ljudet av när den fläcks till liv. Sorgens leende sprider sig över mina läppar. Jag släpper den lilla lågan mot dess föda. Genast svarar den med bestämd hunger och äter sig stor. Röken fyller mina lungor, men jag hostar ej. Allt runt om mig tar eld, jag känner lite rädsla. Jag sätter mig ner och låter min värld försvinna så ja kan bli fri. Min lägenhet står i brand. Nöjd går jag mot ytterdörren och kliver ut och stänger dörren bakom mig. Belåten går jag vidare, med endast kläderna på min kropp. Mätt på min tomhet vet jag att jag gjorde en förändring.
Jag tittar som ut i det öde, på pappret framför mig. Varför förblir det tomt? Jag ställer mig upp och kastar iväg pennan i sann vrede. Jag lyssnar efter pennans kollision med väggen. Jag ser svart och min ilska finner sin plats i mina händer. Allt som är runt om kring mig, mitt hem, det som "är" jag, flyger åt olika håll och förstörs. Jag sparkar sönder tvn och datorn får grov massage av stekpannan. Tårarna flödar och jag skriker med full kraft, så mina lungor bränner. Jag faller ihop ner på knä, sittandes med sorg manifesterad i mitt ansikte tittar jag på mina händer. Besvikenhet är allt som kvarstår. I röran av alla förstörda ting, ser jag det vita pappret, befläckat med blod som visar sig vara mitt eget. Jag kramar ihop pappret i ren sorg. Jag river loss små bitar av det ihopknycklade pappret, lägger en bit i munnen och börjar tugga. Bit för bit äter jag upp tomheten som är. Mitt fängelse är dock det samma. En tändsticksask finner jag under det som en gång var min bokhylla. Med munnen full av papper, går jag in i köket och hämtar T-Röden. Jag vandrar bestämt tillbaka mot mitt vardagsrum, öppnar flaskan och häller med glädje ut innehållet över de saker som jag samlat genom åren. Flaskan tom, tar jag fram en tändsticka. Älskar ljudet av när den fläcks till liv. Sorgens leende sprider sig över mina läppar. Jag släpper den lilla lågan mot dess föda. Genast svarar den med bestämd hunger och äter sig stor. Röken fyller mina lungor, men jag hostar ej. Allt runt om mig tar eld, jag känner lite rädsla. Jag sätter mig ner och låter min värld försvinna så ja kan bli fri. Min lägenhet står i brand. Nöjd går jag mot ytterdörren och kliver ut och stänger dörren bakom mig. Belåten går jag vidare, med endast kläderna på min kropp. Mätt på min tomhet vet jag att jag gjorde en förändring.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)