Barefoot

On bended knee is no way to be free, lifting up an empty cup I ask silently that all my destinations will accept the one that's me - so I can breath.

En dal fylld med grönska, tystnaden som ror här, är fullständigt obeskrivlig. Barfota jag passerar genom dess skogar, inga problem kan synas ändå värms de i det dolda. En ändlös flamma av hopp består i mitt hjärta. Smärtan i mina fötter är i mån litet till de som tynger insidan av min slitna kropp. Jag bröt mig fri från omvärlden, isolerade mig i dalen av evig grönska. Friden som är här - total.
Livets små problem sväljer folk hela, allt för att följa samhällets regler till punkt. Jag bryter mig fri från detta, håller mitt huvud torrt i vinden. Svalkar mina problem i sjön och dränker de till tystnad.
Många av livets väger följer samma destination, mot horisonten. Jag skutta av vägen och slog mig ner här i dalen av evig vila. De döda dansar jag med varje kväll, som en gravplats som är fylld av folk, men alla förblir tysta. Socialiserad bland de döda.
Jag nekade livets piska som får alla att gå med böjd rygg och kanske till och med på knä, för ett liv de inte vill ha - bara mer över de normala.
Jag lämnar det normala, jag vill ha mindre, enbart friden i dalen. Här är jag den ensamma härskaren över inget och har ingen att härska över förutom mitt egna liv. Enbart jag.
Also the tree of life rots and dies.
Kärleken blommar för dem, den växer och ibland dör den innan ens de första knopparna har vuxit sig stora. Vänner står med skuggade ryggar och med falskt leende nickar ändlöst emot dig. Blotta skuggar är vad de förblir. Här i dalen bär jag på alla frukter som någonsin existerat, jag skördar med lätthet allt det som kan tänkas mätta mig. Enkelt och problemfritt - frid.
Vid nattens skymning sitter jag på en hög klippa och beskådar den solnedgång som sker, solens sista värmande strålar träffar mig i ansiktet, jag njuter av den avskildheten från samhället - från problemen. Jag behöver inte höra orden av att jag är älskad då jag älskar mig själv såpass mycket att jag inte behöver höra det från någon annans läppar för att styrka min egen självkänsla och mod.
Här i dalen kommer vinter och våren går, detta kretslopp är konstant och inte ens min närvaro kan bryta dess kedja. Jag är enbart en del av det hela, spelar ut min pjäs - all alone.
Du är inte välkommen till min dal, du blir beroende av mig. Mitt härskarvälde och mitt liv, låt det vara i fred. Du kan varken förbättra eller förenkla det för mig, då du är du.
Mitt liv är i frid, här i dalens skyddande miljö. Långt bort ifrån ert förpestade samhälle och problem. Jag har min frid.

Alone I walk barefoot, the grass feels so good between my toes. I am true to myself - I am alive.

En fika med Döden

Jag hälsar dig, vid min dörr till livet. Önskad - ratad - välsignad - förbannad.

Din hand är kall min vän, du har vandrat länge. Varför på min ödsliga trappa befinner du dig?

Din ankomst är väntad men ändå förblir den alltid oönskad. Du har lyft upp mig ur livets diken flertal gånger, än tröttar du icke.

Dina saliga portar till drömmarna står på glänt.

Varför är du ledsen min vän?

Vilka vägar har tagit en felvändning?

Kliv in, kliv in i mitt liv som är en dömande sanning. Tyvärr kan jag inte bjuda mer än den ödsliga, ökenfyllda tomheten som finns här. Slå dig ner, slå dig ner vid min själ.

Får de smaka med en kopp tårar?

Min vän är förbluffad, han förväntar sig att jag ska rygga till åt hans utseende och syfte. Hänförd av den sorg som besitter oss båda lämnar oss till tystnaden. Så lika i olikheten att de ej går att fatta med ord. Speglade i sorg och förtvivlan vår vänskap möts och består. Drömmar som är delade men samtidigt enade i den trovärdighet som knappt existerar hos människorna av denna värld.

Min vän tar en kaka som är mitt förtvivlade sinne. Smaken verkar finna sig väl hos honom, då jag inte förstår varför. En flamma av förundran till dess skapelse, får min vän att betvivla dess kreation.

Jag studerar min vän i hopp om att greppa hans besök denna trevliga och underbart vackra tidsperiod som härjar i min existens. Ett glädjande leende sprider sig hos min vän som om han i vetskap känner till mina lömska tankar.

Han erbjuder mig en cigarett, av vänlighet accepterar jag hans berömda gåva som så många andra har innan mig. Timglaset som är mitt liv påskyndas. Ett skratt från min vän säger att jag inte bör oroa mig, tiden kommer och tiden går, men inte än.

Min vän erbjuder sig att berätta ett skämt, road jag är av att funnit en ny sida av honom själv, lyssnar jag. Efter hans roade lilla skämt, skrattar han i vågor. Själv sitter jag fastfrusen av fasa och av mardrömmar utav dess like. Galen av hans historia, vill jag hämnas, då jag berättar ett litet skämt om livet. Min vän gråter av rädsla. Vi möts i mitten av sorg och skratt, nickande till varandra i en god gest av välskapad teater.

Han dricker ut koppen som är ändlöst fylld med tårar, mina tårar. Här i mitt trevliga hem som jag under åren har beklätt med olika epoker av händelser ser min vän sig om, imponerad av samlingen. Han ser ett ting som gör honom som besatt. Ett bud anläggs. Inget bud är dugligt nog.

Ledsamt kollar han på mig, tårar av silver faller från vad man skulle kunna nämna som ögon. Jag har nekat honom drömmen. En ursäkt lämnar mina läppar och lovar han i trohet att han skall få den sak han suktar efter i mitt testamente. Påkommen av mina ord, skrattar vi båda. Ironi på hög nivå.

Vår konversation ändrar riktning emot religion, min vän spyr ur sig all avsky och alla lögner som vandrar på jorden.

Fängslad av hans visdom om ämnet frågar jag honom vad man bör göra och följa. Svaret mina öron får höra är bedövande, chockad av den ultimata sanningen faller jag av stolen om är min lever. Han skrattar gott åt min förvåning. Så lätt och så genomförbar. Alla har svaret, tydligen.

Tiden passerar till ökändhet. Våra konversationer handlar om allt som kan tänka sig, från ungdom till onykterhetens dagar hos oss båda. Tillslut beklagar min vän sig att det tidens timme är slagen.

Fylld med fasa höjer jag ögonbrynen till max och munnen kunde fylla ett helt äpple. Han sträcker fram sin hand i hopp av ett handslag, onekligen accepterar jag.

Han tackar för sig och lämnar mitt hem som är min själ. Förvånad över det som har passerad somnar jag en djup sömn som är berikad av liv och död. Min vän kommer snart göra återbesök.

Jag saknar honom redan.
Han drack aldrig upp koppen med tårar men kakor kunde han verkligen äta.

The Realm

A sinister world of thoughts

A thought
A thought
Found my mind
A thought
I have in my mind
A thought
A thought
I am bounded
A thought
Insanity is near
A thought
A thought
I cannot believe
A thought
A simple thought

A sinister thought is created

Nameless tree

The tree of tomorrow
of today
of life
of death
of a ghost
of a history

Vinden härjar här. Vintern är förbi. Blixtar målar himlen denna afton. Vilt bevuxen, härdad av tidens alla årstider och stormar, men även av lugnet stilla flamma. Horisonten i fjärran och himmelen ovan, elden under och trädet existerar här. Vinden smekandes genom löven som dansar till dess bris. Stammen står fast i den mark var tusen krigare har givit jorden en mättad känsla på blod likt en vampyr som har tillgång till hundratals människor. Folk har hängt från dess grenar, befläckar trädet med död, ensamhet och fasa. Trädet blommar, skänker liv och skönhet till landskapet. Tidens gång, människors undergång.
Trädet var ung en gång i tidens begynnelse, skapad av viljan. Ge den enstaka lilla frihet till landskapen som berikar dess plats. Vargarna dansar runt dess position likt en lägereld, ylandes till månen som giver ljus för närvaron. Tiden passerar, växer sig äldre. Trädet består.
Forgiven to existence, to life, to death and calm in the hour of storms.
Vargarna håller sig till platsen som druider till deras hemliga glänta. Här finner de frid bland världens äckligheter. Trädet växer sig starkare, i ensamhet men sällskap av vargar. Vintern passerar om och om igen. Kyler ner allt till is. Grenarna växer än, berikar världen med löv och skönhet utav dess like. Världen växer. Vargarna blir färre. Döden passerar med mödosamma steg platsen i hopp om frid och harmoni. Människor av olika slag fäster rep kring trädets kraftiga grenar för att dö i dess snara, med en sista blick över det underbart vackra landskapet. Döden har blivit en nära vän till trädet genom åren som passerat. Nya krig fyller ängarna i dess närhet, soldater och djur stupar i en ändlös svärm, blodet bevattnar jord och träd. Öde och den gravlika tystnaden existerar endast. Ruiner av utrusning från tidens krigare skräpar på marken för den tid dess existens klarar av. De få vargar som är kvar äter av de kadaver som blir kvar på jordens yta. Trädet står ensamt kvar på den lilla kulle, speglande en uråldrig vikingagrav.
Ålderdom inträffar och trädet är trött på människors envisa drama som härjar framför dess blick. Grenarna är än starka och har fört tusentals själar till dödens handslag. Livet är ett parti schack, allt har sin moteffekt.
A mournful shadow lights up at the dawn
Jag fann trädet för en tid tillbaka, stående i ett landskap av sagolika proportioner, de gränslösa ängarna, de höga bergen och den fantastiska skog som förgyller platsen runtom till isolation. Vargarna visade inget intresse av vad som skulle vara hunger. Jag är accepterad av dem som en av dem själva. Ensam är jag sittande emot stammen med ryggen. Vinden passerar mig och trädet, lugnet är bestående. Månen gömmer sig bakom molnen som en liten flicka bakom kjolen hos sin moder vid främmande människor.
Löven faller och en suck från trädet kan nästan höras. Vargarna ylar för full hals. Grå vit och fuktig dimma omfamnar platsen. I den tjocka, nästan snövita dimman ser jag människor, tusentals och åter tusentals. De vandrar emot trädet jag befinner mig vid. Grå illusioner av vad som en gång var krigare marscherar med tunga steg och deras klagan ekar i mina öron. De är spöken av en annan tid, historia återspeglar sig. Jag beskådar hur krig sätt på repeat, en film som har setts för många gånger.
Insanity has bloomed on the meadow.
Jag blir galen av synen, hur de tusentals människorna dör i gråt, sorg och i förtvivlan. I jakt på ingenting. Trädet bakom min rygg knakar i avsky. Jag lider, likt trädet av synen. En stark vindpust passerar och sväljer dimman med dess passerande. Allt är över. Mitt sinne är inte längre detsamma. Plågad av alla tusen själar och trädets lidande genom årtusenden.
Endless cries of a friend.
Han är närvarande, väntande och stressad. Fullbokad. Hans hand jag känner på min ena axel. Kyliga benknotor kramar hårt. Jag är medveten vem som står vid min sida. En vän av ett gammalt förflutet liv. Han slår sig ner vid min sida, tyst, ensam och trött. Utan ord ekar hans sorg för de som har varit. Hans enda vän var trädet, nu även jag. Han gråter, tårar av silver och blod strömmar från intet.
En av de få kvarlevande vargarna sätter sig vid min andra sida, personlig som en hund, tryggheten av en sann vän. Tillsammans blickar vi ut över en äng av historia, av blod och av sorg. Döden gråter än. Jag ler och vargen ylar en tyst klagoton. Vintern kommer och vi sitter än vid trädet som har dött. Döden gråter. Jag ler och vargen sover. Tiden har passerat.

I cry for a world of trubbels
I laugh for a world of sorrow
I pass away before dawn

Death greeted me
Death shared with me
Death helped me

The wolves are here
The wolves are alone
The wolves are gone

The tree
The wonderful tree
Sees it all
Feels it all
Dissolves for it all

The banguet of lovers and sinners

It is a banquet
For lovers
For sinners

En bankett av grandiosa proportioner, musik, dans och folkets leende av högre societet. Musiken som vaggar salen till stämning är av ett klassiskt känt stycke, välbetänkt och helt underbar. Jag förs med musiken. Jag beskådar hur folket är uppklädda i de mest perfekta kläderna, hur klänningarna är lika vackra som kvinnorna som bär dem, som levande målningar som valsar runt till musiken.
Så vackert.
Skratt fyller salen och leendena från folks läppar verkar inte försvinna denna afton. Likt ett spöke kan jag vandra genom dansgolvet, ingen lägger märke till mig eller betungar sina fina blickar på en sådan som mig. Även jag är en av de svarta klädas hav, förblir jag dock osynlig till de levande tavlorna. Denna bankett är tilldelad alla de älskade och önskvärda, för kärlek och för syndare. Man kan se i deras ögon var de finner intresset, likt de väljer maträtt, vad som passar dem för stunden, vad som mättar lusten. Äcklad av dess högfärdighet och tanken på att man väljs ut som en bit kött hos slaktaren gör att jag tar avstånd.
Musiken väller upp i salen på nytt och dansandet tilltar på nytt, de byter partner och de byter partner igen, ingen håller sig kvar hos den de dansa först med. Plötsligt ser jag ett par som vägrar byta partner på mitten av dansgolvet, herrarna av de svarta haven nästan försöker slita iväg den stackars mannen som tappert kämpar emot utan att verka ansträngd i ögonen på sin väldigt vackra, dansande tavla. Herrarna vill ha det om inte kan ta, de andra dansande tavlorna nästan stannar upp i förakt mot den enda tavlan som alla kämpar för. Mitt leende sprids allt mer, den högre societeten bråkar den med, som vildsinta hundar som slåss för ett stycke kött.
Jag dansar inte, jag äter inte och jag verkar stå här som ett spöke som inte ens spegeln vill erkänna. Det passerar ögonblick då jag blir bemött av blickar från de kringdansande tavlorna, men försvinner lika snabbt som bemött. Nyfikenheten växer sig allt starkare hos dem, i undran vad en dans med mig kan ge deras hunger.
På andra sidan de gigantiska dansgolvet som är allt för likt en saga, befinner sig en vacker tavla, ensam. Likt en spegel reflekterar vi varandra. Ögonkontakten vi får förblir kort, men vi båda känner att vi inte vill dansa med någon annan än varandra. I jakt på en lyckans dans, slänger jag mig fram och igenom det svarta havet av herrar och sagolika dansande tavlor. De nästan förhindrar min passage emot den okända tavlan, nästan som om de vet att äkta känslor är förbjudna i en dans. Jag kämpar mig fram, jag är inget spöke länge. Jag kan känna deras hånande blickar runt om mig, omsluter mig totalt. Ilskan växer inom mig, jag förtjänar att dansa i glädje jag med. Med tilltagande kraft öppnar jag sakta upp en väg fram till den vackra tavlan jag har sett. Plötsligt öppnar folk upp en dansyta framför mig, vad jag beskådar får mitt leende att lägga sig död i graven. Sant, det är den vackra tavlan, dansande i armarna på en av det svarta havet. Tavlan ser mig med ett ledsamt leende, som om jag inte hann i tid. Min vilja tar inte slut här, jag går fram till herren som dansar med min vackra tavla. Jag kackar honom på axeln, i viljan att ta över dansen. Nekad knackar jag igen. Nekad. Jag sliter tag i honom som desperat försöker hålla kvar vid tavlan. Jag ser hur historia passerar i mitt huvud, jag jagar det jag inte kan få, precis som stormen bland de svarta havet tidigare på kvällen. Jag går ifrån att vara den kära till syndaren. Fångad i skam avlägsnar jag mig, de hånande blickarna skär sig in i mitt sinne och i min själ.
Tanken slår mig om jag skulle lägga mig på buffébordet, invänta de vassa knivarna då folk väl finner sin hunger igen, kanske ett hopp om att se min vackra tavla igen. Jag passerar förbi buffébordet som förblir en lockande tanke. Jag vänder istället ut på den massiva balkongen som är tillhörande slottets danssal. Vår värld är inbäddad i nattens kyliga täcke. Jag ställer mig vid det ödsliga räcket, ensam jag befinner mig på balkongen denna afton. Jag vänder mig om och ser med hatfyllda blickar in emot dansgolvet där dansandet pågår än. Jag ser skymtar av henne med jämna mellanrum, med sorg och glädje på samma gång i sin blick på mig.
Trött på detta eviga spel, jakten som ingen vinner, väljande av kött och de falska leendet som äger rum. Blicken fast emot dansgolvet kliver jag baklänges upp på räcket. En efter en stannar de vackra tavlorna upp, även så herrarna av de svarta haven. Musiken dör ut sakta. Alla blickar är nu på mig, de vill inte missa ögonblicket om jag skulle falla.
Den vackra tavlan jag tidigare under kvällen beskådat, kliver fram ur folkmassan, med utsträckt hand. Bedjande till mig att stiga ner. Mitt leende stålar, när du förlorar något som lustar ögonen kämpar du.
Jag kliver ner från räcket, går emot den vackra tavlan - förbi den vackra tavlan. Jag kunde i en halv sekund se den förvåning som ägde rum i hennes ögon. Det finns andra banketter för mig att närvara. Detta är inte den enda som existerar. Med ett brett leende lämnar jag slotten och den sagolika afton som har ägt rum.


Belinda was mine 'til the time that I found her
Holdin' Jim
And lovin' him
Then Sue came along, loved me strong, that's what I thought
Me and Sue
But that died, too

Don't know that I will but until I can find me
A girl who'll stay and won't play games behind me
I'll be what I am
A solitary man
A solitary man