En fika med Döden

Jag hälsar dig, vid min dörr till livet. Önskad - ratad - välsignad - förbannad.

Din hand är kall min vän, du har vandrat länge. Varför på min ödsliga trappa befinner du dig?

Din ankomst är väntad men ändå förblir den alltid oönskad. Du har lyft upp mig ur livets diken flertal gånger, än tröttar du icke.

Dina saliga portar till drömmarna står på glänt.

Varför är du ledsen min vän?

Vilka vägar har tagit en felvändning?

Kliv in, kliv in i mitt liv som är en dömande sanning. Tyvärr kan jag inte bjuda mer än den ödsliga, ökenfyllda tomheten som finns här. Slå dig ner, slå dig ner vid min själ.

Får de smaka med en kopp tårar?

Min vän är förbluffad, han förväntar sig att jag ska rygga till åt hans utseende och syfte. Hänförd av den sorg som besitter oss båda lämnar oss till tystnaden. Så lika i olikheten att de ej går att fatta med ord. Speglade i sorg och förtvivlan vår vänskap möts och består. Drömmar som är delade men samtidigt enade i den trovärdighet som knappt existerar hos människorna av denna värld.

Min vän tar en kaka som är mitt förtvivlade sinne. Smaken verkar finna sig väl hos honom, då jag inte förstår varför. En flamma av förundran till dess skapelse, får min vän att betvivla dess kreation.

Jag studerar min vän i hopp om att greppa hans besök denna trevliga och underbart vackra tidsperiod som härjar i min existens. Ett glädjande leende sprider sig hos min vän som om han i vetskap känner till mina lömska tankar.

Han erbjuder mig en cigarett, av vänlighet accepterar jag hans berömda gåva som så många andra har innan mig. Timglaset som är mitt liv påskyndas. Ett skratt från min vän säger att jag inte bör oroa mig, tiden kommer och tiden går, men inte än.

Min vän erbjuder sig att berätta ett skämt, road jag är av att funnit en ny sida av honom själv, lyssnar jag. Efter hans roade lilla skämt, skrattar han i vågor. Själv sitter jag fastfrusen av fasa och av mardrömmar utav dess like. Galen av hans historia, vill jag hämnas, då jag berättar ett litet skämt om livet. Min vän gråter av rädsla. Vi möts i mitten av sorg och skratt, nickande till varandra i en god gest av välskapad teater.

Han dricker ut koppen som är ändlöst fylld med tårar, mina tårar. Här i mitt trevliga hem som jag under åren har beklätt med olika epoker av händelser ser min vän sig om, imponerad av samlingen. Han ser ett ting som gör honom som besatt. Ett bud anläggs. Inget bud är dugligt nog.

Ledsamt kollar han på mig, tårar av silver faller från vad man skulle kunna nämna som ögon. Jag har nekat honom drömmen. En ursäkt lämnar mina läppar och lovar han i trohet att han skall få den sak han suktar efter i mitt testamente. Påkommen av mina ord, skrattar vi båda. Ironi på hög nivå.

Vår konversation ändrar riktning emot religion, min vän spyr ur sig all avsky och alla lögner som vandrar på jorden.

Fängslad av hans visdom om ämnet frågar jag honom vad man bör göra och följa. Svaret mina öron får höra är bedövande, chockad av den ultimata sanningen faller jag av stolen om är min lever. Han skrattar gott åt min förvåning. Så lätt och så genomförbar. Alla har svaret, tydligen.

Tiden passerar till ökändhet. Våra konversationer handlar om allt som kan tänka sig, från ungdom till onykterhetens dagar hos oss båda. Tillslut beklagar min vän sig att det tidens timme är slagen.

Fylld med fasa höjer jag ögonbrynen till max och munnen kunde fylla ett helt äpple. Han sträcker fram sin hand i hopp av ett handslag, onekligen accepterar jag.

Han tackar för sig och lämnar mitt hem som är min själ. Förvånad över det som har passerad somnar jag en djup sömn som är berikad av liv och död. Min vän kommer snart göra återbesök.

Jag saknar honom redan.
Han drack aldrig upp koppen med tårar men kakor kunde han verkligen äta.