tisdag 16 februari 2016

Exspiration av reflektion


Ett första möte, stigande spänning och en begränsad andning. Längtan och förtröstan till något större än enbart vänskap. En vid trappa, dess topp blottar en port. En nervös känsla stiger upp inom den vakne. En knackning, en till. Dörren öppnas och den sökande möts av skönhet, hjärtslagande skönhet. Den typ att ens andning tar en paus av positiv överraskning. En liten viskande röst talar i från bröstet, hjärtats egna röst gör sig markant. Ögon möts, låser sig i varandra. Ett leende av glädje sprider sig, ett leende som får kinderna att domna. Ett vackert leende, ett älskvärt leende. En önskan, att be tiden att stanna och stunden av gudomlighet kan bestå mellan dessa ögon.Tiden är flyktig och ett kall inifrån porten kallar tillbaka denna bedårande individ. Hastigt beslutas ett nytt möte. Himlens portar stänger sig på nytt. Lämnad på andra sidan, Trots att porten är stängd, hörs en stämma, djupt från själens vrå, glädje och ett tjut samtidigt som glada skutt, vilket för den nyfikna ner för den vida trappan. En känsla har omfattat kroppen, verkligheten kommer tillbaka. Hastiga blickar kastas runt, inget vittne till denna visning av en innerlig känsla av ljus och härlighet.
Vid en korridor, fylld av människor med bestämda mål passerar, vid en entré där folk kommer och går. En sluss av möten. Inväntande på den ängel som tidigare bevittnats. Vid korridorens hörn visar sig denna underbara, glädjespridande definition av livets lycka. Ögon möts på nytt, fyllda med varma tankar, hoppets flamma inte längre glöder, den är en vild flamma som vill visa upp sig. En omfamning sker och två själar som möts, känner sig hemma i famnen hos varandra. Framtiden lyser upp i ett nytt sken.
Vid en resa bryts hoppet, flamman och ljuset. Från att besökt himlens portar och fått tillhöra en ängel, till att falla ner till helvetes portar som sluter och fängslar. Mörkret fäster sig i själen, dränker den från insidan. Allt som består är en önskan att få åter tillhöra saligheten och värmen. Alltid blickande uppåt i tron på att återse det vackra leendet, det älskvärda leendet. Kvar i mörkret hörs enbart en sång av förtröstande hopp och hjärtlig längtan. Tårar faller på insidan av ett skal, nu blott blekt av frånvaro av ljus.