The emotion of the Painting

En belyst känsla, framvuxen ur kaos. Du fattade min hand, drog mig närmare. Ditt huvud vilar mot mitt bröst. Dina armar omfamnar mig, pressar dig nära. Mitt sinne är i chock. Försiktigt kramar jag tillbaka, varsamt. Jag är rädd för att krama åt hårt. Du är så skör. Du tittar upp och ler mot mig. Sakta sprids leendet även ut på mina läppar. Jag är speciell för dig. Du kryper nära när sömnens rike kallar, hedern inom mig är stor, du valde mig. Mitt huvud vilar på kudden bredvid, jag njuter av din doft, jag njuter av att få vara med dig.

Jag vaknar upp och inser att min värld är tom, igen. Jag letar och finner dig ej. Jag ställer mig vilande mot väggen, blickar över den tomma sängen. Jag sätter mig ner, allt är så tyst. Ditt skratt ekar endast i mitt sinne. Jag blickar ut i tomheten, mot väggen, kall. Mina tankar springer iväg, flyr. Till den stund då vi var, endast vi två. Din varma kropp pressad emot min. Mina dagar hade bara en anledning, att vara med dig. Vi skrattade så gott, prata om allt som kom i tanke. Vi skrattade tillsammans.

Jag rör mig långsamt, allt är som om jag vore fängslad i en annan dimension. Fängslad. Jag känner mig öde, bortglömd, förlist. Dagarna färgas grå, fyllda med regn. Jag vandrar stadens gater likt ett spöke, driver utan mål, utan kärlek. Vid bryggan stannar jag upp, vinden hörs i en avlägsen bakgrund. Mina tankar framkallar minnen av oss, hur du kröp närmare mig, gosa dig djupt in i min famn och somnade. Mina armar omsluter dig, jag ser dig sova i harmoni. Så fridfull. Detta är mitt hem. Folk passerar mig, de ger mig blickar som jag ignorerar. Havet gungar framför mig, belyser med sin skönhet. Jag kastar en sten och ser den träffa vattenytan och försvinner. Ett snabbt skeende, plötsligt och obefintligt. Dess symbolik mitt hjärta känner.

Jag passerar min tavla, mitt verk av oändliga känslor. Jag stannar upp, vänder min blick emot den, ser dess mörker och ljus, blandade i ett. I den kan jag se alla känslor som äger rum inom mig. Återspeglade framför mig är en saga som inte borde ha ett slut. Jag står förstelnad framför den, kan ej röra mig. Jag hör röster ifrån tavlan, kallande på mig. Min kropp vaknar till liv. Jag greppar tavlan och tar ner den ifrån väggen. För dess innehåll, väger den lätt. Jag går till nästa rum, bärandes på tavlan. Jag ställer den i dess hörn, dess vägg, dess sanna hem. Här den skapades, min tavla, mitt liv, min kärlek. Mina verktyg ligger utspridda över hela golvet. Färgen har torkat sedan länge. Allt är förlegat, konsten förlorad. Jag går fram till tavlan igen, drar mina fingrar över den, en kall färg framträder efter varje finger, sorg. Jag tar ett steg bakåt, ser hur färgen bleknar bort, försvinner. Inget befäster tavlan, ingen färg greppar. Jag tänker på dig och tavlan svarar med en glödande och passionerad färg. Jag ler och tavlan lyser upp.
Jag sätter mig ner framför tavlan, inleder ett samtal, försöker lätta mitt hjärta från dess tyngd. Till svar får jag enbart tystnad, ett svek. Jag sitter och skriker i timmar, ingen hör mig. Jag spottar på tavlan, mitt saliv rinner långsamt nedför tavlan. Jag tar upp en flaska rom och kastar innehållet över tavlan. Jag gråter. Jag mår illa. Jag vill misshandla min tavla för dess agerande, dess lögner och tystnad den håller emot mig. Mina tankar blir destruktiva. Hat. Jag söker golvet efter rätt verktyg. Jag finner det och ställer mig framför tavlan på nytt. Hotfullt. Jag sträcker fram vänsterarmen, vänder handflatan upp. Jag skär mig djupt i handleden och stirrar på tavlan. Jag ser hur tavlan får ett kraftigt ärr i mitten. Jag ler, jag skrattar, blicken spänd på tavlan. Jag hånar den. Tavlan kämpar för att laga det skadade. Lyckas. Tavlan återfår sin helhet. Jag vänder blicken mot min arm, även den hel igen, som orörd. Jag faller ner på golvet då mina ben inte orkar bära mig, förbluffad stirrar jag på tavlan. Tårar strömmar ner för mina kinder, jag hatar tavlan, dess makt över mig är överraskande. Jag vrålar min ilska mot den, tystnad är allt jag återfår. Jag kramar om mina ben, vill försvinna ifrån världen. Hur jag känner, blir inte accepterat, inte av dig, inte heller av tavlan. Allt jag känner är i förgäves. Jag ser hur tavlan börjar måla, det vackraste jag har någonsin beskådat, tid och rum försvinner. Världen stannar upp, jag tror inte mina ögon, så himla vackert. Tavlan visar känslan du känner för mig. Jag vill hjärtligt tro på vad tavlan visar mig. Kärleken din finns där, bortom min räckvidd. Tavlan bleknar och återgår till sin perfekta yta. Jag ber ödmjukt att få se känslan igen. Tavlan svarar med tystnad. Lämnar mig till mitt öde.
Jag önskar dagligen att du accepterar mig i ditt hjärta, att få vara din. Känna hur dina läppar möter mina.
Jag vaknar upp framför tavlan, sömn greppa mitt sinne tillsammans med drömmen. Jag inleder på nytt ett samtal med tavlan som svarar på alla mina frågor och hjärtats önskningar. Jag skrattar ofta och länge. Jag sträcker fram handen och smeker tavlans yta. Ett tecken på tacksamhet. Mitt livsverk, min ända sanna skapelse. Tystnad. Jag tittar med förundran på min tavla. Den målar ett brustet hjärta, sorg. Tavlan är helt förtvivlad. Min tavla gråter. Känslan inom mig växer fram. Jag inser sanningen, jag gråter ej. Tavlans sorg bär allt. Mitt hjärta sjunker inom mig. Sorgen blir överflödande. Bitar av tavlan faller loss i små stycken. Rädd för dess förstörelse försöker jag desperat fånga upp bitarna och hålla dem på plats, fler bitar lossnar. Jag är rädd, paniken stiger inom mig. Nej, nej, nej. Min tavla brister av sorg. Mitt fotfästa är halt, golvet är täckt av tårar. Inom mig förstår jag vad som pågår, hon älskar mig inte, kärleken finns inte där. Jag försöker ignorera känslan av besvikelse. Jag halkar och slår i huvudet. 

Jag önskar dagligen att du accepterar mig i ditt hjärta, att få vara din. Känna hur dina läppar möter mina.

Av panik jag vaknar på nytt. Jag blickar hastigt runt i rummet, inspekterar golvet sen tavlan framför mig. Den är skrynklig. Jag reser mig och sakta närmar mig den, varsamt. Jag vidrör tavlan med ett finger, dess yta torkad. Jag överväger att ta fram en ny duk och klä om tavlan. Jag beslutar istället att laga det som är brustet. Jag plockar upp min pensel, ömt stryker jag den långsamt. Sakta blir tavlan slät igen.
Jag tänker på dig igen, jag vill göra ett försök, jag vägrar ge upp.

Barfota jag står. Dansar i rytmen av mitt hjärta, Jag snubblar och faller. Jag fångar upp med mina utsträckta händer. Med böjt huvud jag fäller tårar. I årtioenden jag har varit här, ensam. Inväntande din återkomst. Stjärnorna ger mig sällskap, men ej att nå. Jag kramar om mina ben och vilar huvudet mot dem. Jag fryser, ensam. I bakgrunden hör jag din speldosa sjungandes. Mitt hjärta krossas likt glas. Ett skratt utbryts ur mina lungor, jag skrattar. Lämnad till att vara ensam. Jag väntar tålmodigt på att återse dig. Jag önskar dagligen att du accepterar mig i ditt hjärta, att få vara din. Känna hur dina läppar möter mina. Min skatt, min kärlek - jag inväntar.

Everyday Hurts

Everyday hurts
Tears are held in silence
You became reality
My eyes rest upon you
My heart loves you


Oh how I wish to reach you
Feel your embrace filled with passion
Everyday hurts
Unable to tell you how I feel
I drown my emotions with silence


Oh how I wish you said those words
Enable love to exist
Everyday hurts
I placed my head upon your chest
I hear your heart beat within
I almost feel at peace


Oh how I wish I could say "I love you"
My voice is held in silence
Everyday hurts
I long for your acceptance
You are my thoughts
Oh please let me love you

My puzzle

An empty shell I became without you.
Drifted away by the sea, by fate.
My eyes fixated on the stars above.
The mask I bear hide my emotions.
Protects me from falling apart.
When you ask how I'm doing, my mask cracks and reveal broken tears.
My heart is a scattered puzzle.
Today I picked up the first piece and put it in its rightful place, slowly becoming whole once more.

E'capricum

Du återvände, för detta sörjer jag. Tiden har passerat, vila jag har fått. Din ankomst fick mig att sucka tungt, avskyr smaken av misslyckande. Tusen stenar fyller mina lungor, min andning tung, långsam. Jag vandrar, tankar flödar.

Jag finner mig själv gående på en skogsväg, en stig. Ensam. Mina fötter värker, skorna slitna av den långa färden. Tankarna består. Jag flyr. Ditt svek och återseende tynger mig till djupet av mina skosulor. Tankarna cirkulerar likt månen kring en enda kärna, du. Du är den patetiska känslan som får min värld att tappa sitt fäste. Blinda löften talades högt och dyrkades. Förbannade mig till att erkänna din existens. Jag vandrar och mitt ben värker. Vid ett träd jag ser min käpp, stöd. Tankarna hinner ikapp mig, även du. Jag vill springa, ta till flykt. Mina fötter vrålar av smärta, förmår sig ej att leverera sin förmåga, likt du.

Jag har vandrat i timmar, dagar. Natten avslöjar stjärnorna över mig, belyser min väg. Drömmar, allt är drömmar. Mina tankar misshandlar mig. Din konstanta närvaro plågar mig till tårar, än osynliga. Jag andas in djupt ifrån det som anses olagligt, en bok skapad av människor utanför min värld. Rökens ridå ger mig en chans att samla mina tankar och få ett fokus. Vila.

Alla misstag förgylls till erfarenheter, än består du likt en gåta. Trots alla förbrukade chanser får du alltid en ny, ett misstag ifrån min sida. Jag kasta mig till dig, lät dig svepa in mig, ge mig det jag alltid önskat o begärt. Av det som är ditt ansikte förrådde mig, lät mig tro på en falsk sanning. Samtidigt den enda sanningen, äkta.
Kraften fanns inte inom mig att klara av vårt möte en gång till, jag valde att vända ryggen mot dig. Denna flykt fick mig att lära känna ensamhetens väg, mig själv. Under min färd har jag saknat din beröring, det som gjorde mig hel. Ändå vände jag mig aldrig om. Inte en tår jag fällde, varken för dig eller mig.

Jag sätter mig ner på en sten, beundrar världen runt om kring mig, så flödande av kärlek, hopp och drömmar. Jag ler åt alla personer som passerar min väg, önskar dem lycka. Jag lånar ut mina tårar till behövande folk. Jag besitter i överflöd och ingen användning för dem, tusentals små droppar. Jag skrattar ofta, giver mig ett falskt utseende, min mask. Du är den enda som ser igenom min mask, min personlighet och den jag är. För detta hatar jag dig, du påminner mig om goda tider, falska minnen. Allt som var består inget, bara sorg.

Jag har alltid namngett dig som mitt hjärta, mina känslor. Det är även vad du är, den existens du har är inom mig. Jag vill så gärna fly undan dig, men du håller dig kvar, giver mig liv. Du vaknar och ropar på mitt sinne att du har funnit någon att hålla kär. Mitt sinne talar om alltid att det är lönlöst och att känslan kommer förbli obesvarad. Än strider du, kämpar tappert för att nå fram. Jag lämnar dig till ditt öde, jag orkar inte längre ljuga. Jag vandrar hellre ensam för att slippa besvikelser och sorg. Skogens träd gömmer mig undan ifrån världen och fängslar mitt hjärta i det vilda.

Du vrålar ut att du älskar personen och jag blickar på dig i tomhet, din röst nås ej fram. Mitt sinne gör allt för att överleva och hjälpa dig, genom att ljuga och vakta tungan ifrån att säga dina ord. En brusten glädje kvarstår.

Jag tvingas välja mellan er båda, jag kan inte leva utan er heller. Beroende av er måste jag försöka binda ihop er. Jag sträcker mig fram och formar personligheten, ändå förblir jag den osynliga anden, din själ.

Av den kamp som pågår inom mig, blir jag förloraren. Kärlek kräver ett svar, annars förblir den en sorg och tyngd, något jag gärna kastar av mig. Denna gång håller jag känslan kvar, förvånad över att älska någon så djupt att jag inte längre kan fatta beslut. Visdomen brister och misstagen kommer. Kära hjärta, du har svikit mig igen.


Oh how I love you 
I want to be close 
Hold you in my arms 
I want to believe 
I want to be 
.... 
Forget about me 
You said you didn't love me 
Forgive me 
The love I hold 
Will forever more 
Be mine alone 
Never to share 
Forgive me