I want to become greater than this

I wanted to be changed by the road.
I so wanted to change the road.
But somehow we both resisted change.
Somehow we were both too strong.
And yet we both winded away, unsure of where we head.
...And it's like we're both confused as to who is who.
As if, late in the night, you can't tell the runner from the road - the walker from the walked.
Maybe I am just the road, dreaming the I walk.


Att vandra vidare, från att öppnat Pandoras ask, verkar nästintill omöjligt. Jag behöver slåss med demoner för att överleva, alternativ nummer två blir att förstöra behållaren. I want to become greater than this!
Jag försöker och jag försöker men känner att det snart inte längre räcker till. Cigg är dyrt och man vill gärna sluta med tanke på träningen, men som det ser ut idag och den närmaste tiden så verkar det väldigt svårt att lyckas med att fimpa ciggen.. Pain from the inside out.

You used my heart
So, you killed me again
Because of you
I'm crawling back to start

En simpel trasig trasdocka är vad som återstår av mig vid nuläget. Inget är värt mödan verkar det som. Vad man än försöker med så verkar det bara gå fel, så det kanske inte är konstigt att man sakta men säkert börjar ge upp allt hopp.

This time I'll try not to get hurt
This time I'll stay untouched with pain and dirt
This time I'll stick to what I've learned
This time I'll fly so low I won't get burned

Maybe it's not enough
Maybe this time it's just too much
Maybe I'm not that tough
Maybe this time the road is just too rough
Walk down, so I sit down, mmh...

I've walked this road so many years
I've worn down all my boots, I've cried all tears
So many crossroads left behind
So many choices burned into my mind

Jag är såå väldigt trött på det som är och inte kommer, jag väntar tålmodigt på ingenting. Jag håller ett frö i min hand i väntan på att de ska gro. Min vilsna tankegång förstår inte längre vad som är verklighet eller vad som är en ren illusion. Purified by rain and stained by dirt. Jag skriker i mitt eget öra i hopp på att vakna upp och förstå vad som verkligen sker runt omkring mig. En fulltäckande beskrivning av ens liv för tillfället är som en ensam utsliten väg i ett öde landskap, där öknen ger en hotfull och sorgsen blick i alla vädersträck. Ensam man vandrar på vägen barfota och värmen bränner vid varje steg från asfalten. Mina kläder är i trasor. Min blick är fäst ett par meter framför mina fötter, horisonten är långt bort. Sakta med varje steg sinar jag bort i hettan. Ingen i närheten som kan ge en hjälpande hand och så verkar det förbli... All I can do is to walk on...

Pain you stow - Joy you show - With both together you will grow

Pain I stow
Joy I show
With both together I will grow

Vart vänder man sig i desperata tider? Till den vise? Till den icke så kloka eller helt enkelt till sig själv? Tänk om man enbart behövde stå i regnet, vilket gjorde att alla problem sköljdes bort och befriade dig totalt? Sanningen till lösningen av ens egna problem är djupare och mycket svårlösta än så, tragiskt nog.
Det är sällan man kanske lyssnar på sitt inre och dess riktiga behov för stunden som är. Vi bär inom oss svaren på alla våra personliga problem, frågan är vill du ta tag i ditt liv?
Det är självklart svårt att bära en säck som är så full och tung, att förflytta den och rensa den tar så enorm tid att du hellre stoppar undan den och "hanterar det senare".
Ibland fastnar vi i mörkrets centrum, var av en utväg verkar som att nå stjärnorna med handen. Personligen kan jag säga att det finns "skuggbilder" av personer då jag befinner mig i det ändlösa mörkret. Deras röster kallar på mig, ibland även skrikande innan man sjunker djupare ner i mörkret. Jag skulle kunna definiera dessa personer som stjärnor i natthimlen, vilket skänker mig lite hopp.

Inuti detta mörker ser jag en avbild av mig själv, med besviken blick fokuserad på mig. Jag försöker ta ett steg fram till min spegelbild, men enbart bemöts av att han blundar och skakar huvudet lätt fram och tillbaka i ren besvikelse. Jag sträcker ut min hand till spegelbilden med bestämd blick och i hopp om att allt skall lösa sig. Virvelvinden som är mörkret tilltar och vinden river tag i mina kläder. Min avbild öppnar ögonen på nytt och det bemötande jag får är en såpass ilsken blick att jag sänker min utsträckta hand, jag tar ett vacklande steg tillbaka, virvelvindens vägg är alldeles bakom mig, klöser upp min tröja på ryggen, och sakta igenom skinnet. Min spegelbild står vid och ser på medan jag plågas. Med tårar i ögonen av smärtan på grund av att bli förrådd av mitt eget jag, är jag nu villig att ge upp totalt och låta virvelvinden förtära mig för evigt. Plötsligt, ser jag hur min avbild spärrar upp ögonen, medveten om situationen och hur jag verkligen behöver honom, rusar emot mig och greppar tag om min hand och drar mig bort från den svarta virvelvinden. Tagen av smärta faller jag mot marken. Min avbild står bredvid mig och studerar mina sår på ryggen. "Jag kan hjälpa dig komma tillbaka". Jag anstränger mig för att ta mig upp från marken och se avbilden rakt i ögonen. Lättnad samtidigt som evigt hat fyller mitt hjärta, är allt jag enbart kan göra, är att nicka i tysthet.

Tusen tårar

I wander thru the meadow
The haze covers my sight
I fill my head with dreams
The cold freeze the water
I see you in the high grass
The snow is falling
You stand alone in the meadow
I came up to you
To protect you from the cold wind
I kneel down in the meadow
Wanting to ask you something
Silence fill the meadow
I pick you up with ease
I have my flower
In the meadow

Forgotten, mainly insane..
Inom mig finns tusen tårar, men inte en enda kan flöda. De är fångade inom mig, samlade i en stor damm. Dess mängd är såpass stor att det långsamt dränker mig. Mina egna känslor vill inte undkomma eller försvinna. Jag hoppas att jag kan tömma allt, låta det rinna ur mig som rent vatten som sköljer bort alla bekymmer samt tankar. How hard can it really be? Jag är utmattad av dess vikt som följer mig varje dag.
Jag hör mitt hjärta slå, hårt inom mig. Ledsamt så är det tyvärr döende, precis som allt annat. Jag förvandlas till ett tomt skal. Fragil och ensam. Vägen är lång och mina val i livet har varit dåliga. Inget val har någonsin känt rätt eller blev rätt och det som väl var rätt varade inte länge nog att förvandlas till goda minnen. En skuld jag bär, till mig själv och denna skuld växer konstant, hur skall jag kunna någonsin betala av den och fatta beslut som gör att jag förblir lycklig?
Den senaste tiden har jag förblivit ensam. På insidan av mig själv härskar enbart mörker och ett leende kan enbart ske genom masker som håller uppe ett socialt perspektiv av hur man mår. "Allt är bra med mig, oroa dig inte". Men ska sanningen fram så drunknar jag, kanske är det för en del men för min del så är det skönt, om det bara kunde gå en aning fortare. Göra den sista resan. God what a fool I am.
Jag behöver behandla mig själv bättre i framtiden, inte acceptera allt som sker och framför allt sluta med att vara dum-snäll till allt och alla. Vem bryr sig ändå?
Why will these thousands of tears not leave me?

Namnlös

Jag står vid gränsen till ängen. Träden bakom mig skänker mig skydd från solens hetta. Svalt och skönt i skuggan där jag befinner mig. Jag hör ett skrik, från en flicka. Hon springer längsmed ängen. Från där jag står kan jag se att tårar fyller hennes ögon. Hon kan inte se mig, då avståndet är för stort. Men jag kan se henne.
Jag rör mig inte utan enbart står och bevittnar hur flickan springer för sitt liv, tårfyllda ögon och med ett sorg i sitt skrik. Plötsligt snubblar hon, och faller till ängens mjuka mark. Jag blickar utöver hela ängen, och finner ingen som kan ha jagat flickan. Med händerna i mina fickor börjar jag med långsamma steg röra emot flickan. Ingen stress. Jag stannar till och kollar på molnen över mig, de är så vackra. Solen värmer mina kläder. En sval bris passerar och jag fyller mina lungor med dess friska luft. Jag återupptar min lilla gång emot flickan som fortfarande ligger på marken gråtandes. Jag varken ler eller ser arg ut i mitt ansiktsuttryck. Snart är jag vid hennes sida. Hon lyfter huvudet från sina snyftningar och vänder sin blick emot mig.
Hennes ögon är av det allra isigaste blå jag någonsin beskådat. Vackra och rent av förtrollande. Mitt ansikte visar dock inga tecken på min förvåning över hennes bedårande ögon. "Vem, vem är du?" Hör jag bland snyftningarna. "Kanske en vän" är allt jag förmår mig att svara. "Du ska väl inte göra mig illa?". Jag ser ner på henne med förvåning, jag ser även tydligt att hon är rädd för mig. "Nej jag är inte här för att göra dig illa, jag undrar dock varför du är här?" Hon ser på mig med uppspärrade ögon, rädsla helt klart. "Jag är ledsen och rädd så jag flyr från där jag har varit". I en hastig iakttagelse lägger jag märke till att hon är väldigt vacker och hennes kläder är trasiga på vissa ställen. "Oroa dig inte, här är du säker, det garanterar jag dig." Hennes blick faller ner mot gräset och tårar börjar åter falla från hennes kinder. Jag ändrar inte mitt ansiktsuttryck, inte heller närmar jag mig flickan något mer. "Hur mår du?" Hör jag mina läppar forma orden utan att min hjärna ville. Orden kom från mitt hjärta. Hon snyftar till återigen och svarar mig "Vad tror du? Se hur jag ser ut!" Jag tiltar mitt huvud lite på sidan med en förvånande och med en ifrågansättande blick. "Förlåt, kläder slits med tiden, det jag undrar över är hur du mår på insidan, då jag ej kan se den". Hon reser upp och vänder sig emot mig. "Varför skulle jag berätta för dig om hur jag mår? Jag känner inte dig." Jag förstår hennes tvekan till att samtala med mig om hur hon egentligen mår. Jag kan inte riktigt begripa det men jag känner inom mig att jag bryr mig om henne allra redan. "Snälla ge det ett försök, jag är sannerligen nyfiken." Säger jag med ett leende. Medan solen rör sig sakna ner i horisonten, får jag höra hur hennes liv är och vart det har fört henne. "Till mig", tänker jag för mig själv. Jag är fast i hennes ögon, de verkar bottenlösa. Jag märker plötsligt hur hon har slutat prata och ler emot mig. Tagen av denna förvåning blir jag lite blyg. "Ser något du gillar?" Frågar hon mig med en vänlig röst. Jag vänder genast blicken bort från henne, jag vill inte verka desperat. Jag vänder sakta tillbaka blicken mot henne som står och håller ihop sina händer och hennes ansikte, de vackra blåa ögonen och det smittande underbara leendet. Förändrar min syn på allt. "Vad heter du?" frågar jag, med påverkan av mitt hjärta. Hennes värmande leende, formar orden och jag är innerligt nyfiken på svaret. "Mitt namn är...."

In the flames I see it all...

I am fool.. For believing in myself..

How to escape this nightmare that is my life? A reset button that cannot be found..
Tyngden väger tungt på mina axlar. Knäcker mina revben. I listen to my own voice, and all I can hear is a silent whisper, howling out a sorrow that is somehow boundless to me.

A fool. A pitiful fool. Is all I shall remain. Jag syr ihop mitt liv med converse snören, i hopp att det skall hålla vikten av livet. Kreativ med en tanke vars grund är funnen som bottenlös. Skrämmande. Jag räds av mig själv. Ihopkrupen i ett hörn varav jag fastnar med blicken som stirrar ut genom fönstret på en levande långa. Mitt hus brinner. Förtvivlan är inte längre närvarande, bara ren acceptans av det faktum att det sker. Lågorna närmar sig allt mer. Underligt nog bränner det inte min kropp. Jag kan passera genom elden som den inte existerade. Skrämmande. Förblindad av mitt psyke, märker jag att mitt kött verkligen står i lågor, smältande. Vilket reflekterar mitt inre. Allt håller på att upphöra. En röst, svag men ändå underbar vaknar inom mig. Ett leende sprids på mina läppar. Sann värme inifrån mig själv. Underbart.

Mina ögon har fått se en bedårande varelse, vars skygghet är såpass stor att jag endast har fått bevittna den en enda gång. Mitt hjärta stannade upp, för att få in hela känslan. Lungorna i ett desperat försök kämpar efter att inta syre för att jag skall fortsätta leva. Skrämmande. Jag faller ner på ett knä, blind av kärlekens kall. Yrsel fyller mitt huvud, det är tungt. Jag tappar tidsuppfattningen runt om mig, klockan verkar inte gå framåt, snarare bakåt. Omöjligt. Tårar befläckar mitt ansikte, som syra fräter det igenom min stolthet och ära. Det sinar. Kraftlös i kroppen reser jag mig upp, tyngden är där, större än någonsin. I fjärran är du, ropande av mitt namn. Skrämmande. Ensamhet som är nu kommer försvinna. Hoppet tvekar och jag ser i syne. Önsketänkande är inte rätt tidpunkt. Mitt hus är i lågor. Jag flyr. Jag springer. Vill undkomma. Undkomma. Panik. PANIK!! Benen förflyttar mig inte mer. Jag är fast. Skrämmande.

Jag vilar, sitter ner på en bänk. Solen värmer min hud. Kärleken växer. Lyckan är nådd. Jag är inte längre rädd. Skrämmande. Inget har jag kvar. Ensamhet fylld med kärlek. Omöjligt? Inget kan längre fängsla mig. Lågan har återvänt till hjärtats inre. Tystnaden är ändå otäck. Jag finner mig vara någorlunda hoppfull om en framtid vars möjligheter verkar vara på något sätt faktiskt möjliga. Leende. Jag ler. Skrattar. Kan inte sluta. Skrattar. Värme inifrån hjärtat och själen. Du väntar på mig. Jag fattar din hand. Passerar igenom verkligheten. Bortom problem och sorg. Placerat bakom mig. Jag har färdats vidare. Jag är komplett med dig. Lurad. Grundlurad. Det var min egen hand jag greppa. Tidlös cirkel av falska förväntningar. Sväljer mig. Avgrunden är mörk. Jag ser lågorna, jag sitter i hörnet av mitt rum. Huset brinner. Skrämmande.

I am what I am
I am you
You are me
I am what I am

Lost

I am walking
Alone in the dark
No shadow follow me
I am lost
Where I have been is no more
I have crossed deserts
I have climbed mountains
But I can't find my path
I am lost
My only guide is the stars
Lighting the midnight sky
A sword penetrate my abdomen
Spilling blood on the ground
Creating a mirror for myself
I am lost
For where I have been
Remain only darkness
Hope dims
I wander on to the nothingness
Beyond the the unknown
For I am lost
Drown in a memory
I have become
For I am what I am
Clouded by the sorrow
Somehow I am lost

Fragile Within and Outside of Myself

I said I'd live out both our lives, easy to make that promise....
I'm not fit to help anyone. Not my family. Not my friends. Nobody.
I think... I want to be forgiven... More than anything.

Hur kom det till detta? Vad gick galet egentligen och vart är jag på väg?
Livet. Förbrukat. Tomt. Färglöst. Känslolöst.

Jag vänder blicken mot natthimlen i hopp om vägledning, men finner mig ensam i tystnaden. Vägen har inget ljus och det som var är långt bakom mig, man vill så gärna blicka tillbaka, där alla vänner, familj och alla andra står och ler samt vinkar till en.
Jag vänder blicken åter mot den osäkra framtid som är. Jag snubblar och faller ner på knä. Regn faller och blöter ner mitt hår som lägger sig tätt emot min hud.
En vattenpöl har samlats framför mig, i den jag kan spegla mig själv, ett yttre som inte stämmer med det inre. Jag ser tvekan och en ändlös dimma i ögonen som ett täcken på förvirring och vilsenhet. Jag tar sätter ner min hand i vattenpölen i ett falskt förtroende att den skall ändra bilden av mig själv. Inget ändras. Hopplösheten stiger mot nya höjder och mitt mod faller som en sten ner i det djupa havet varav stenen blir för evigt sluten av mörker.
Jag anar ett ljus i fjärran, det var bara en kort sekund av glimmande hopp vilket verkar livstider bortom mig. Jag sträcker på mig, fortfarande stående på knä, och blickar upp mot den svarta himlen. Regnet träffar mitt ansikte och i ett starkt försökt kan jag nästan övertala mig själv att det sköljer bort alla problem, falskhet bland mina tankar.
Bredvid känner jag närvaron av någon betydelsefull, den spökliga bilden av en person som ler mot mig, värmer min kropp. Frågan jag ställer mig är; "Vem är du?"
Hennes leende är så gudomligt vackert att jag inte kan släppa min blick ifrån det, jag förtrollad över hur hennes närvaro och påverkan stärker mitt hjärta och mitt mod.
Hennes skuggliknande hand sträcker sig emot mig med hopp om att jag ska greppa och ta mig upp från att vara stående på knä. Jag vill och försöker fatta hennes hand men jag passerar endast igenom den. Sorg fyller mitt hjärta då jag vet att jag ej har funnit henne än.
En vind. En sval vind gör att hennes spökliknande avbild försvinner och jag är på nytt ensam i vägens mitt. Min kropp säckar ihop då den finner sig kraftlös att fortsätta. Inom mig växer ilskan att kroppen sviker mig redan nu. "Stå upp!!" "Res dig!!" "Förbannelse tar dig om du inte fortsätter!" Glöden inom mig växer och kroppen som är frusen börjar sakta lyda min befallning. Dyngsur av regnet vandrar jag vidare med besatthet i blicken som är fäst emot horisonten i fjärran. "Jag skall nå dig, som jag så skall vandra över min egen grav!"
Hoppet får inte försvinna, jag kommer att bära det inom mig och hålla dess lilla flamma vid liv med mitt eget blod.
Jag vill nå dig... Var du än är...

Hope - Think - Memory

In a memory
I find it all
The passion
The joy
Even love
But the rose
Keeps me awake
A memory
Supressing me
Blessed by a thought
The memory


I am lost in a translation that no longer exist, horrified by the moment of lonliness I pray for forgivness but recieve none. Looking for a bright star in the night sky. Blank by the darkness that is absolute. Somehow I cannot stop thinking about a memory that is a plague for my mind, where did it all go? Reason is lost within me and I want to reach out to you from a distant star, hoping you will hear my voice which is drowned with endless dreams of love. A memory is all that remains now. Nothing I can erase from my mind any longer. I cling to my grapevine, for it is all I have left.