Jag igenom den ser med bestörtning i mitt hjärta. Jag känner hur ögonen mina är desperata i att försök forma tårar. Ändlös smärta och sorg sväller upp i min hals. I djupet av mitt sinne sipprar ilskan fram och spänner mina käkar. Jag kan inte längre säga att jag befinner mig inom rummet, snarare på en gräskulle, med vida ängar runt om mig och vinden som passerar varsamt genom mitt hår, dansande med varje hårstrå. Världen är av en mörkare ton än jag först uppskatta den. Vidsträckta moln bäddar himlen. Jag hör suset ifrån gräset som ikläder ängarna runt om mig. Bredvid mig på kullen av gräs och evig vind har jag sällskap av ett väldigt gammalmodigt tavelstativ. Den håller upp tavlan, med motivet av mitt rum som anses vara målad i svart och vitt. Jag upplever allt som en oändlig dröm men samtidigt så verkligt det kan skapas. Jag känner hur en regndroppe träffar mig i huvudet, hur vinden tilltar ifrån söder och hur mina tårar är fängslade inom mig. Jag blickar ner i gräset framför mig, där jag ser två fotspår av någon som tidigare stått där väldigt länge. Regnet faller ner allt i större mängder, bevattnar marken som nästintill blir lera. Framför mig så ser jag hur regnet undviker en form eller snarare en kontrast av något eller någon. Det är en person som manifesterar sig framför mig, vit och enkel då inte en enda droppe förstör illusionen av denna gestaltning. Denna person verkar vara en exakt kopia av mig i storlek. Regnet dränker mig och jag fryser av att inte kunna hålla uppe värmen. Min blick bryts ifrån gestaltningen av personen framför mig, i jakt på att finna skydd ifrån regnet som himlen nu häller ur sig. Jag befinner mig på en enorm äng, långt bort i fjärran ser jag skogar cirklar in mig, någon sol finner jag icke. Vart ifrån ljuset i denna värld uppstår förblir okänt även för mig, skaparen. I mitt hjärta känner jag saknaden, som slår till hårt och en längtan jag aldrig innan upplevt. Min värld är inkomplett. Jag kastar min blick åt vad jag tror är de fyra väderstrecken, fasa uppstår inom mig, allt ser identiskt ut åt alla håll. Ingenstans att ta vägen. Min kropp fryser och huttrar något förfärligt vid detta skede.
Nekad till undanflykt i detta rike från dess enväldiga regn som härskar här, tar jag med mödosamma steg mig upp för kullen, tillbaka mot tavelstativet och dess förrädiska motiv de behåller. Sorgen framhäver sig ytligare, men inga tårar rinner ner för min kind. Jag kliver i de fortspår som är framför tavlan och märker utan förvåning att de passar mig perfekt, det ÄR mina fortspår. Jag skyddas från regnet som en skyddsmantel täcker mig. Ilskan av att vara fängslad på denna plats bubblar upp inom mig. Mina käkar spänner sig så hårt att jag hör hur de knäpper. Ilskan får mig att tappa kontrollen, jag river och klöser på tavlan, djupa rivsår skapas på motivet av rummet. Jag ser igenom den med lättnad av att förstöra den, men min lycka passerar som en vindpust då tavlan läker ihop sig. På golvet i rummet ser jag mig själv skräckslagen. Jag ser på mig själv med hat och sorg samtidigt, känslorna verkar inte kunna existera utan varandra. I mitt hjärta känner jag bördan av att se mig själv vara den ensamma och skrämda människan. Jag försöker skrika ut hur jag känner, men inte ett ljud skapas, det finns inget ljud känt för människan hur jag upplever denna känsla. Förtvivlan träffar mitt sinne och sorgen greppar sina iskalla klor runt om mitt hjärta. Regnet upphör och världen ljusnar samt vinden avtar till att bli helt stillastående. På mina kinder faller tårar, jag ser med glädje hur personen i rummet sträcker sig fram till tavelramen. Varma samt iskalla tårar flödar ner för mina kinder. Det är inte av tacksamhet jag fäller mina tårar utan av ren acceptans och respekt för personen framför mig. Hur han vågar efter allt våld och onda bemötanden, vågar sig fram till tavlan han har skapat. Ett varmhjärtat leende träffar båda våra ansikten, som om vi såg varandra och förstod vad som sker. Vilken värld som är den sanna är inte längre tydligt, skilda ifrån varandra av en tavla. Två sidor av en person och sina känslor. Världen är komplett som delad. Kärlek fylld med hat och hat fylld med kärlek.
Han vidrör tavlans nedre hörn och efterlämnar ett handavtryck. Sanningen bakom sanningen av en känsla är då komplett. Fulländad i ett mästerverk, målad med den sanna färgen och med den sanna känslan. Skapandet till en värld av min inre själ.
Jag tar upp från min sida av tavlan, penseln och doppar den i svart för att sedan måla över hela tavlan. För varje penseldrag jag tar så förseglas en bit av den andra världen, långsamt med glädjetårar och med sorg i hjärtat målar jag för sista gången.
Ärret som befinner sig i hörnet har försvunnit. Med ett varmhjärtat leende ser jag hur hela tavlan långsamt bli målad svart. Konstverk som jag håller kär, är på väg att försvinna. För att göra tavlan oskyldigt ren och enkel på nytt, doppar jag penseln i vit färg och målar över det svarta som blivit. Efter att fulländat övermålningen, sätter jag mig ner på golvet och beskådar mitt verk, all dess kraft och känsla som den innehöll. Tårar börjar falla, träffar golvet som gör det blänkande. Kärlek för min tavla är allt jag känner.
Of a world I created
For the love I shared
For the both of me
I am bounded
How I divided emotions
With each stroke of the brush
Dignified I became
To paint the picture of myself
A world of my own
The Painting is nothing more
A proof of my existance
It is what I created
The Painting
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar