Jag klättrar uppför en vinranka, dess grenar är döda. Min vikt och sorg knäcker grenarna när jag försöker använda dem som stöd för att kunna ta mig uppåt i livet. Modet och den envisa stoltheten förblir orubbad och jag river upp flera sår på min kropp. Tiden verkar ha stannat upp totalt under min klättring då jag inte längre känner av pressen från att hinna i tid med att nå toppen. Inte heller räds jag av att falla ner i avgrunden och bli hälsad av självaste döden.
Jag försöker blicka uppåt och mellan grenarna för att se toppen och målet. Till min besvikelse är passagen dold och jag har ingen aning vad som väntar mig redan bakom nästa gren, kommer den stödja mig i min väg uppåt? Svaret är nej, jag kan inte förlita mig på det okända och blinda, det enda jag kan förlita mig på är snaran runt min hals, den kommer att hålla min vikt och ett fall skulle leda till sträckta rep och ett evigt mörker. Lockande att ignorera kraven att klättra högre, att istället ta ett kliv åt sidan, blicka ner för att därefter falla till tystnaden och den ro som väntar.
Jag blickar ut emot det öppna, vad jag ser är tusen och åter tusentals vinrankor, en del mer levande och en del nästan bestående av stoft enbart. Valde jag rätt vinraka att bestiga, vad har denna vinranka som belöning vid toppen som de andra valen inte har? Valde jag rätt? Skulle jag kunna få börja om på en ny ranka? Nej, säger logiken, du har kommit så här långt och att börja om kräver ett helt nytt liv från att vara nyfödd. I horisonten ser jag hur en del vinrankor börjar brinna, jag kan inte hjälpa än att undra vad de höll för hemligheter och vilken lycka de kunde gett mig. Elden sprider sig, jag grips av panik, kommer jag hinna till toppen och kommer jag hinna njuta av varje syn som skänks till mig ju högre upp jag kommer? Är jag villig och nå målet utan lycka och hur skulle det påverka mitt framtida liv?
Valde jag rätt?
Vad gjorde jag fel?
Jag blickar neråt och beskådar de grenar som har klarat av belastningen av min vikt och sorg, varför de höll är inget annat än ett mirakel. Jag ser även där grenar saknas och tomrum är allt som finns kvar. Jag litade på dom grenarna, de svek mig och gjorde att jag föll tillbaka en bit, fick i fallet flera ärr på min kropp. Lärdomen de gav och hur de etsa sig fast i huden i form av ärr kommer att vara en tankeställare inför framtida val av grenar. Fler grenar kommer att misstolkas, missbedömas och knäckas på grund av mina usla val och den lömska ivrighet som befläckar mitt sinne. Rädslan att göra fel är inte stor, snarare att vara nöjd med valen som gjorts och lett en till en ny plats är större och besitter mer rädsla. Jag är även rädd för mig själv och vad jag är kapabel att klara av.
Regnet faller på mitt ansikte och jag stirrar emot himlen, i hopp om att blixten skall träffa mig och min döda vinraka, så jag slipper alla bekymmer och ändlösa krav som axlar en. Hopp om att slippa en mödosam klättring växer sig starkare inom mig. Den förtär mig även, den förgiftar mitt sinne och jag fördunklar min omvärlden genom is och avhållsamhet. Men jag njuter av regnet, de sköljer mina besvärande tankar och känslor. Jag måste förbli känslokall om jag skall lyckas nå toppen. Visa inget behov till grenarna och absolut inte ge dem känslan att jag är ingenting om det inte vore för dem. Jag slåss för att finna min plats, jag vet att den inte är i toppen, inte heller i botten. Lösningen visar sig nog snart precis som att det kommer finns en kraftig gren som jag verkligen kan lita på och återvända till då jag finner klättringen för mödosam.
Min döda vinranka är allt jag har och äger.
