I am facing reality

Silent tears in the dark void which has become my reality. Det som har varit väl, har börjat försämras. Pain together with fear creates silent tear´s. Beslut blir huggna i sten och jag finner mig själv stående vid dessa stenar, ömt smekandes dess ruggade yta som i ett täcken på desperat ångest. I remember every single step I took, believing I was right. Pride got the better of me and now I am falling quickly down to a forgotten abyss. Lyckans stjärna har bleknat eftersom jag har gett upp hoppet på mig själv. Endless standing in the rain, hoping for the shame to was away, never the less it gets. Varje morgon jag vaknar upp slår en tanke mig som undrar seriöst varför jag är vaken och varför jag lever. Hoppet sjunker med varje andetag. Historia kolliderar med framtid framför mina ögon vilket gör mig nästan blind. Jag dras med av ödet som sker utan att jag kan styra dess skada ifrån mig. Jag springer. Jag springer så snabbt jag kan. Rädslan och skammen tynger mig ner på knän nästan som knappt orkar hålla upp en bruten kropp. Gömma och gärna glömma vore de bättre för en knäckt tanke. Istället måste jag möta min rädsla. Jag tar upp svärd och sköld för att besegra en fiende som är mig själv, det största hindret. Undanröja den misslyckade tölpen som fått mig att lida under så lång tid. Kampen är kommen. Första steget. Det lilla steg emot fienden. Bravery rises up within me. Jag känner hur världen höjer sig i ett raskt tempo, mina knän klarar inte av att ta striden stående. Besegrad innan striden ens börjat. Det är inte sorg som fyller mitt sinne utan snarare ilska för en sådan patetisk kropp som enbart skall svika en gång efter gång. Steg efter steg. Jag förblir en bruten krigare som inte kan kan ta upp till strid. Skammen växer sig starkare och knäcker min själ i flera bitar. Jag vet inte vem jag längre är, allt förblir en dimma inför mina ögon. Jag är en mindre betydlig person bland mer lyckade människor. If I only could return to those stones, make the right choices and keep me glad. Jag blir sittande på knä bönande till förändring åt det bättre. Ändlöst regn faller på mig men skammen sköljs inte bort. Ljuset som gav mig värme försvann och lämnade mig i mörkret. It is like walking on broken glass each and every day, never a rest from the pain. Jag lever som en usel replika av ett bättre jag. Inget är som det borde vara, jag ser hur en skapad värld faller sönder bit för bit. Endast spökliknande ruiner överlever. Stjärnorna lyser på mig i ett hånande skratt som resten av världen. Over 16 years has passed, nothing has changed. The pain is still there and it will for the rest of my life. Jag drog det korta strået i ett val som inte var mitt. Jag står med öppna ögon och möter min verklighet inför vad den är och med tidens gång kommer ljuset göra mig blind.

Shreds of the old

Hur går man tillbaka till det som var förr? Plocka upp de lösa trådarna från det förgångna. Det ligger som ett oändligt garnnystan i väntan på att bli sorterat och uppdelat. Att dra i en tråd gör att ett nät av problem väller över dig, omfamnar dig till syrebrist.
Vägen är lång och mödosam, att känna smärta är att känna att man lever, varje andetag man tar. Ett steg från klippans kant får en att falla djup ner i avgrunden av de som är. Väl botten nådd kan man endast ta sig uppåt om man inte känner för att börja gräva en ny utgång. Life so incomplete.
I drömmarnas värld förblir man lycklig och vaknar till besvikelsen som är den sanna verkligheten. Hur löser man allt som är så illa? Tanken är nog att man ska genomlida var enda steg man tar emot framtiden som gömmer sig bakom horisontens kant. Väl framme ska man se ljuset, skörda frukten av ens arbete. Vara lycklig. Varje tår man fäller på vägen emot sitt mål samlar sig till små floder som alla rinner ner till havet som är framför dig i slutet. Sista biten blir att segla över det okända och vidsträckta havet som är ens sorg. Steget man tar ner i båten är av ett avgörande beslut, då ingen återvändo finns tillgänglig för dig. Vinden förblir ens hopp och vilja att ta sig vidare. Ensam får man beskåda natthimlen vars stjärnor giver dig en liten tröst på det öppna havet. Alla vänners ansikten faller förbi mig i en dusch av stjärnfall. Ett värmande leende breder ut sig på mina läppar, därefter sorg när de har passerat. Ensamheten består. Isande kyla fyller mitt rike och bäddar in mig i en tätt dimma. Vilse är det ord som beskriver tillvaron. Båten är stilla och havet lugnt som om att tiden har upphört.
Ett rop mina lungor knappt klarar, ett rop på hjälp i den tjocka dimman som omfamnat min värld. Inte ett eko kan höras. Vilse. I sista kamp emot sömn tänder jag en fackla ifall någon skulle upptäcka mig på det vida havet. Sömnen tar mig med värmande vingar. Paradiset väntar.