En lugn afton, sittandes vid mitt bord. Måltiden dukad i kunglig skala, vilket skulle göra Nobel middagen till skam. Festligheterna finns lätt till hands. I denna salighet finns dock oro och rädsla, för dem som dansar på bordet utan hänsyn till delikatesserna. Fotspår från maträtt till nästa.
Deras små röster ekar i salen, även deras små skratt är färgade med hyss och elakheter.
Gästerna faller av sina stolar, stirrande i förvåning över det hemska som uppenbarar sig framför dem. Själv blir jag sittandes i min tron, händerna lindade ihop via fingrarna och armbågarna vilande på bordet likt pelare ifrån antika Grekland. Jag småler av förtjusning när jag beundrar de små djävlarnas dans och hyss. Drick-glas faller omkull och det som en gång var dess innehåll hälls ut över bordsskivan. Porslin krossas, en del får njuta av en snabb flygtur innan de möter sitt öde med väggen. Gästerna kryper längs golvet, flyende ifrån underhållningen. De greppar och sliter i mina kläder, skriker mitt namn men jag sitter likt en Gud kvar med hörseln avstängd från deras klagan och panik. Jag är trollbunden.
Ensam blir jag sittandes för att skåda demonerna vars ögon lyser likt den väldiga flamman i eldstaden på andra sidan bordet. Fler djävlar tillkommer och två av dem sitter högst upp på tronens ryggstöd och tuggar sig igenom det massiva materialet. Trots deras bus blir jag sittandes lugnt stilla och njuter av allt kaos som sker runt omkring mig. Även jag bryter ut i skratt när en djävul biter en annan i svansen, var på den drabbade djävulen vrålar till och skriker på sitt demoniska språk åt den skyldiga och ger den en käftsmäll så den skyldiga flyger iväg mot mig och landar i mitt knä.
Jag tittar ner på figuren som ligger och åmar sig av smärta. Mina armar som tidigare varit stilla som statyerna på berget Olympus, får åter rörelse och min hand greppar den lilla djävulen. Jag höjer upp varelsen så våra blickar möts. Djävulen är rädd, inte jag. Uttråkad kastar jag djävulen in i den öppna brasan bortom bordet. Allt blir plötsligt stilla och alla varelser vänder sin blick mot mig som om de inte sett mig tidigare. De skriker till, alla samtidigt och flyr till brasan, hoppar in i elden och försvinner. Tystnad lägger sig över rummet. Jag sitter och stirrar in i brasan och hånler en stund innan jag reser mig upp ur tronen och lämnar den förstörda matsalen, äta fick jag inte. Jag fann aldrig aptiten.
