När orden inte räckte till

Jag snubblar över orden jag skulle vill säga till dig, förklara hur jag känner för dig. Jag kan vandra ändlöst i mina tankar, i jakt på de rätta orden som kan beskriva hur fantastisk du är, och hur mycket du betyder för mig. I denna värld kan jag kontrollera bergens skepnad, havets riklighet och vindens styrka som tillfälligt smeker varsamt de vidsträckta ängarna. Jag svänger armen i en hastig rörelse, vädret förändras till åska och ihärdigt regn, reflekterar mitt humör över att jag inte kan finna orden som beskriver din skönhet och den magiska personligheten du har. 

Varje steg jag tar fylls med vatten från regnet. Jag stannar till, blickar upp över himlen vars alla moln har försvunnit och jag kan beskåda på de miljontals stjärnor som belyser min värld. Min värld blev plötsligt otroligt stilla, som om den befann sig i ett vakuum. Runt omkring mig sveper mina tankar förbi, manifesterade. En del inte kompletta. Trots alla tusentals tankar som far förbi, håller jag blicken fäst på himlen. 

Tanken på dig får välden att återta evig tystnad och lugn. Jag greppar en stjärna i taget, sakta med tålamod skapar jag en avbild utav ditt ansikte, du skrattar hjärtligt. Jag känner hur värmen växer och bäddar in mig. Jag drar mina fingrar genom gräset och föröver färgen till himlen, bilden utökas och blir förfinad. Jag arbetar med världens alla färger för att skapa ett prefekt porträtt av dig. Jag sätter mig ner på en sten för att få lite vila, färgen droppar än ifrån mina händer. Mitt huvud hänger tungt och detsamma gäller min andning. Jag faller bakåt ner i det nu gråa gräset, all färg använd. Jag studerar mitt konstverk. Jag har använt allt i min värld för att återskapa det du betyder för mig. Att måla din personlighet krävdes bland annat att jag tömde haven på dess rikedomar. Av allt jag har använt mig av har du funnits i ifrån början. Jag har samlat allt till en bild, en avbild av dig. Du är världslig balans, var enda detalj behövdes, för utan det ena kan inte det andra existera. Du är en del utav min värld. Tragiskt nog kan du aldrig bevittna vad jag har skapat, denna avbild är för mig och mig enbart. 

Rösten genom gallret

Jag befinner mig i ett rum, instängd i ett tyst mörker, fången av min egen skuld. Tystnaden är större än universums vakuum  var av jag själv är lämnad till att genomleva denna situation. Ilska göder min kärna och sorg svalkar dess yttre. Ingen ro och ingen harmoni. Mina tankar skapar skada mot allt jag håller kärt, dömd av mina egna handlingar.

Jag vill bemöta döden som en sann vän men även han vill icke längre erkänna min existens. Förlorat min äldste vän genom att pressat honom till handling i förtid. Detta eviga mörker får mig att tänka, reflektera över hur mina händer får de vackraste blommor att vissna och dö.

Min plats i detta fängelse är därför rättvist och en dom accepterad av mig själv. Utpekad och hånad, mottar jag omgivningens saliv i hopp på att frälsa mina synder. Mina kreationer och verk bränns inför den plågade folkmassan som samlas för att bevittna en okänd konst förgöras på grund av dess avvikelse. Jag sörjer över det hat som frodas runt omkring min egna verklighet. Mitt fängelse har inga synliga gränser för det består endast av tomhet.

Bläcket jag använder rinner av snabbare än jag hinner skriva, vilket medför till att minnet av mig bleknar för varje stavelse. Den skada som har skett förblir det enda minnet av mig för massan, vars ögon ser på mig i sann förakt, även hat.

Skönheten med mitt mörka rum är den att jag undkommer massan. De enda kompanjonerna med mig, är och förblir mina egna tankar. Detta ger mig dock inte någon tröst, mina handlingar talar för sig själva.
Mina tankar räddar mig från att höra själens sorg, vars silverfärgade tårar lyser upp den mörkaste delen av min existens. Konstant påminner det mig om det som sliter min själ i bitar. Jag önskar innerligt att jag kunde ignorera dess självlysande tavla av sorg. Som en dålig bok du bara vill limma ihop.
Jag försöker måla mina demoner i färger, ett fåfängt försök, då de är lika orörliga som väggarna i mitt svarta rum. Även försöker jag le mot det som har varit, är och kommer att bli. Isande kedjor fängslar min själ till plåga för en enda lycklig tanke.
Jag är rädd för att frigöra själen, då jag vet att även den kommer att lämna min sida. Kanske en känsla är bättre än evig tomhet.

Du, min skapare, min dom och min undergång. Ditt namn vågar jag ej yttra. Jag har märkt att för varje gång jag yttrar ditt namn, krymper mitt rum. Fängslad för det jag en gång kallade för livets mening. Misshandlad av mitt eget samvete förblir jag kuvad inför sanningen av känslor. Handlingen som gjorde att jag förkastades hit, var när jag stal en kyss ifrån dina oskyldiga, mjuka läppar. En handling mitt hjärta aldrig tvivlar. Ett hjärtas begär blir sinnets frustration.

Det är inte av enbart självömkan jag nedtecknar dessa ord, de står som som en ursäkt för det jag är och det enda minne jag lär förbli. I den tystnad jag befinner mig inom kommer även jag bli en tystnad. Bortglömd och ej saknad. För vem saknar det dom aldrig har haft.

Step out on the orchard of dreams
Some things aren't quite what they seems

You don't understand why it is so
This is the path you need to go

Fear not that which is unknown
Guide the soul that is your own

I hope we meet once again some day
When it is going to happen, noone dare to say

Ingen måltid

En lugn afton, sittandes vid mitt bord. Måltiden dukad i kunglig skala, vilket skulle göra Nobel middagen till skam. Festligheterna finns lätt till hands. I denna salighet finns dock oro och rädsla, för dem som dansar på bordet utan hänsyn till delikatesserna. Fotspår från maträtt till nästa.
Deras små röster ekar i salen, även deras små skratt är färgade med hyss och elakheter.

Gästerna faller av sina stolar, stirrande i förvåning över det hemska som uppenbarar sig framför dem. Själv blir jag sittandes i min tron, händerna lindade ihop via fingrarna och armbågarna vilande på bordet likt pelare ifrån antika Grekland. Jag småler av förtjusning när jag beundrar de små djävlarnas dans och hyss. Drick-glas faller omkull och det som en gång var dess innehåll hälls ut över bordsskivan. Porslin krossas, en del får njuta av en snabb flygtur innan de möter sitt öde med väggen. Gästerna kryper längs golvet, flyende ifrån underhållningen. De greppar och sliter i mina kläder, skriker mitt namn men jag sitter likt en Gud kvar med hörseln avstängd från deras klagan och panik. Jag är trollbunden.

Ensam blir jag sittandes för att skåda demonerna vars ögon lyser likt den väldiga flamman i eldstaden på andra sidan bordet. Fler djävlar tillkommer och två av dem sitter högst upp på tronens ryggstöd och tuggar sig igenom det massiva materialet. Trots deras bus blir jag sittandes lugnt stilla och njuter av allt kaos som sker runt omkring mig. Även jag bryter ut i skratt när en djävul biter en annan i svansen, var på den drabbade djävulen vrålar till och skriker på sitt demoniska språk åt den skyldiga och ger den en käftsmäll så den skyldiga flyger iväg mot mig och landar i mitt knä.

Jag tittar ner på figuren som ligger och åmar sig av smärta. Mina armar som tidigare varit stilla som statyerna på berget Olympus, får åter rörelse och min hand greppar den lilla djävulen. Jag höjer upp varelsen så våra blickar möts. Djävulen är rädd, inte jag. Uttråkad kastar jag djävulen in i den öppna brasan bortom bordet. Allt blir plötsligt stilla och alla varelser vänder sin blick mot mig som om de inte sett mig tidigare. De skriker till, alla samtidigt och flyr till brasan, hoppar in i elden och försvinner. Tystnad lägger sig över rummet. Jag sitter och stirrar in i brasan och hånler en stund innan jag reser mig upp ur tronen och lämnar den förstörda matsalen, äta fick jag inte. Jag fann aldrig aptiten.

Förändringarnas Tomhet

Jag sätter mig ner för att fundera, jag vandrar i cirklar. Det som var i kristall, består nu endast skärvor av det samlade. Jag greppar min penna, framför mig ligger ett papper, tomt på ord. Försiktigt lägger jag spetsen av pennan mot det mjuka papperet. Jag sitter still. Tankarna är många, orden blir få, i sanning blir de inga. Pappret är tomt. Min hand sviker mig, den förblir förstelnad. Sorgens vingar skuggar min värld, tyngden axlas allt mer, pressar mitt ansikte ner i leran. Ömt lägger jag mina läppar mot vattnet som innehåller mer jord än vatten. Jag dricker, missnöjd med situationen. Tysta tårar faller. Mina händer är bundna bakom min rygg.
Jag tittar som ut i det öde, på pappret framför mig. Varför förblir det tomt? Jag ställer mig upp och kastar iväg pennan i sann vrede. Jag lyssnar efter pennans kollision med väggen. Jag ser svart och min ilska finner sin plats i mina händer. Allt som är runt om kring mig, mitt hem, det som "är" jag, flyger åt olika håll och förstörs. Jag sparkar sönder tvn och datorn får grov massage av stekpannan. Tårarna flödar och jag skriker med full kraft, så mina lungor bränner. Jag faller ihop ner på knä, sittandes med sorg manifesterad i mitt ansikte tittar jag på mina händer. Besvikenhet är allt som kvarstår. I röran av alla förstörda ting, ser jag det vita pappret, befläckat med blod som visar sig vara mitt eget. Jag kramar ihop pappret i ren sorg. Jag river loss små bitar av det ihopknycklade pappret, lägger en bit i munnen och börjar tugga. Bit för bit äter jag upp tomheten som är. Mitt fängelse är dock det samma. En tändsticksask finner jag under det som en gång var min bokhylla. Med munnen full av papper, går jag in i köket och hämtar T-Röden. Jag vandrar bestämt tillbaka mot mitt vardagsrum, öppnar flaskan och häller med glädje ut innehållet över de saker som jag samlat genom åren. Flaskan tom, tar jag fram en tändsticka. Älskar ljudet av när den fläcks till liv. Sorgens leende sprider sig över mina läppar. Jag släpper den lilla lågan mot dess föda. Genast svarar den med bestämd hunger och äter sig stor. Röken fyller mina lungor, men jag hostar ej. Allt runt om mig tar eld, jag känner lite rädsla. Jag sätter mig ner och låter min värld försvinna så ja kan bli fri. Min lägenhet står i brand. Nöjd går jag mot ytterdörren och kliver ut och stänger dörren bakom mig. Belåten går jag vidare, med endast kläderna på min kropp. Mätt på min tomhet vet jag att jag gjorde en förändring.

The Hymn of Passion

I want to frown, visualising my dispair, the sadness graze.

Still I can not, for my heart sings the hymn of joyfulness with eyes ablaze.

Flowing endlessly like the ocean, I bathe in the glory of this feeling.

My voice captured and falls apart, unable to speak of a moment of perfection.

I take a step closer to you, sneaking upon you with a hug, warm with love.

You laughed and smile towards me, showing me affection, greeted with a kiss.

Yet there remains the endless void, unloved by your heart, I am left to struggle.

I stumble with words, creating a fool out of myself, tenderness is all I can show you.

Our breath become one as we are close, touching lips, an emotion granted by angels.

I fondle your hair back so I can gaze deep into those eyes which hold eternal beauty.

We embrace and kiss, feeling the wind dance around us, prolonging our moment.

My fingers caressing your naked body, sculpted as an reflection of true divinity.

I rest my head upon your chest, listening to a tune, your heartbeat are so comforting.

Here I sit within a corner and trying to sing an anthem for the passion I hold for you.

I fear my song goes unheard, by the person which matters the most to me.

Schhh...

For my insidious thoughts, I'm at fault
I vowed to be silent about a connection
Wondering which word could reach through
Maybe a silent whisper, or a shout
Perhaps a simple smile might be enough
You have become the definition of happiness
A shared laughter, holding hands
We tumble and fool around
The memory of you always make me smile
I taste your lips, enjoying every moment
My hand caresses your hair
I pull you closer, gazing deep into your eyes
I see you as you, the true reflection of beauty

Bitterljuv Kärlek

Ditt namn yttrades som en viskning
Bortsköljdes av havets vilda vågor
Blickar förblev bortglömda
Förevigade i en varm solnedgång
Likt smedens slag våra hjärtan slå
Tystnade av en varsam vind
Avståndet blev avgrundens vrål
Den sista kyssen älskad ljuv
Dödens ros välkomnar lovord
Kärlekens famn kramar öde

Sommarnatt

Sommarnatten giver oss ro och värme
Din läppar är vid mitt öra och giver ljuva ord
Mina fingrar dansar glatt över din hud
Vinden smeker våra kroppar stilla som vatten
Sommarnatten skänker oss ro och glädje
Gräset bäddar mjukt och håller oss nära
Livets sanna skatt är du som jag håller ömt
Våran kärlek blommar och giver lyster
Ditt skratt förblir den enda symfoni jag vill höra
Sommarnatten är vi och kärleken värmer

The emotion of the Painting

En belyst känsla, framvuxen ur kaos. Du fattade min hand, drog mig närmare. Ditt huvud vilar mot mitt bröst. Dina armar omfamnar mig, pressar dig nära. Mitt sinne är i chock. Försiktigt kramar jag tillbaka, varsamt. Jag är rädd för att krama åt hårt. Du är så skör. Du tittar upp och ler mot mig. Sakta sprids leendet även ut på mina läppar. Jag är speciell för dig. Du kryper nära när sömnens rike kallar, hedern inom mig är stor, du valde mig. Mitt huvud vilar på kudden bredvid, jag njuter av din doft, jag njuter av att få vara med dig.

Jag vaknar upp och inser att min värld är tom, igen. Jag letar och finner dig ej. Jag ställer mig vilande mot väggen, blickar över den tomma sängen. Jag sätter mig ner, allt är så tyst. Ditt skratt ekar endast i mitt sinne. Jag blickar ut i tomheten, mot väggen, kall. Mina tankar springer iväg, flyr. Till den stund då vi var, endast vi två. Din varma kropp pressad emot min. Mina dagar hade bara en anledning, att vara med dig. Vi skrattade så gott, prata om allt som kom i tanke. Vi skrattade tillsammans.

Jag rör mig långsamt, allt är som om jag vore fängslad i en annan dimension. Fängslad. Jag känner mig öde, bortglömd, förlist. Dagarna färgas grå, fyllda med regn. Jag vandrar stadens gater likt ett spöke, driver utan mål, utan kärlek. Vid bryggan stannar jag upp, vinden hörs i en avlägsen bakgrund. Mina tankar framkallar minnen av oss, hur du kröp närmare mig, gosa dig djupt in i min famn och somnade. Mina armar omsluter dig, jag ser dig sova i harmoni. Så fridfull. Detta är mitt hem. Folk passerar mig, de ger mig blickar som jag ignorerar. Havet gungar framför mig, belyser med sin skönhet. Jag kastar en sten och ser den träffa vattenytan och försvinner. Ett snabbt skeende, plötsligt och obefintligt. Dess symbolik mitt hjärta känner.

Jag passerar min tavla, mitt verk av oändliga känslor. Jag stannar upp, vänder min blick emot den, ser dess mörker och ljus, blandade i ett. I den kan jag se alla känslor som äger rum inom mig. Återspeglade framför mig är en saga som inte borde ha ett slut. Jag står förstelnad framför den, kan ej röra mig. Jag hör röster ifrån tavlan, kallande på mig. Min kropp vaknar till liv. Jag greppar tavlan och tar ner den ifrån väggen. För dess innehåll, väger den lätt. Jag går till nästa rum, bärandes på tavlan. Jag ställer den i dess hörn, dess vägg, dess sanna hem. Här den skapades, min tavla, mitt liv, min kärlek. Mina verktyg ligger utspridda över hela golvet. Färgen har torkat sedan länge. Allt är förlegat, konsten förlorad. Jag går fram till tavlan igen, drar mina fingrar över den, en kall färg framträder efter varje finger, sorg. Jag tar ett steg bakåt, ser hur färgen bleknar bort, försvinner. Inget befäster tavlan, ingen färg greppar. Jag tänker på dig och tavlan svarar med en glödande och passionerad färg. Jag ler och tavlan lyser upp.
Jag sätter mig ner framför tavlan, inleder ett samtal, försöker lätta mitt hjärta från dess tyngd. Till svar får jag enbart tystnad, ett svek. Jag sitter och skriker i timmar, ingen hör mig. Jag spottar på tavlan, mitt saliv rinner långsamt nedför tavlan. Jag tar upp en flaska rom och kastar innehållet över tavlan. Jag gråter. Jag mår illa. Jag vill misshandla min tavla för dess agerande, dess lögner och tystnad den håller emot mig. Mina tankar blir destruktiva. Hat. Jag söker golvet efter rätt verktyg. Jag finner det och ställer mig framför tavlan på nytt. Hotfullt. Jag sträcker fram vänsterarmen, vänder handflatan upp. Jag skär mig djupt i handleden och stirrar på tavlan. Jag ser hur tavlan får ett kraftigt ärr i mitten. Jag ler, jag skrattar, blicken spänd på tavlan. Jag hånar den. Tavlan kämpar för att laga det skadade. Lyckas. Tavlan återfår sin helhet. Jag vänder blicken mot min arm, även den hel igen, som orörd. Jag faller ner på golvet då mina ben inte orkar bära mig, förbluffad stirrar jag på tavlan. Tårar strömmar ner för mina kinder, jag hatar tavlan, dess makt över mig är överraskande. Jag vrålar min ilska mot den, tystnad är allt jag återfår. Jag kramar om mina ben, vill försvinna ifrån världen. Hur jag känner, blir inte accepterat, inte av dig, inte heller av tavlan. Allt jag känner är i förgäves. Jag ser hur tavlan börjar måla, det vackraste jag har någonsin beskådat, tid och rum försvinner. Världen stannar upp, jag tror inte mina ögon, så himla vackert. Tavlan visar känslan du känner för mig. Jag vill hjärtligt tro på vad tavlan visar mig. Kärleken din finns där, bortom min räckvidd. Tavlan bleknar och återgår till sin perfekta yta. Jag ber ödmjukt att få se känslan igen. Tavlan svarar med tystnad. Lämnar mig till mitt öde.
Jag önskar dagligen att du accepterar mig i ditt hjärta, att få vara din. Känna hur dina läppar möter mina.
Jag vaknar upp framför tavlan, sömn greppa mitt sinne tillsammans med drömmen. Jag inleder på nytt ett samtal med tavlan som svarar på alla mina frågor och hjärtats önskningar. Jag skrattar ofta och länge. Jag sträcker fram handen och smeker tavlans yta. Ett tecken på tacksamhet. Mitt livsverk, min ända sanna skapelse. Tystnad. Jag tittar med förundran på min tavla. Den målar ett brustet hjärta, sorg. Tavlan är helt förtvivlad. Min tavla gråter. Känslan inom mig växer fram. Jag inser sanningen, jag gråter ej. Tavlans sorg bär allt. Mitt hjärta sjunker inom mig. Sorgen blir överflödande. Bitar av tavlan faller loss i små stycken. Rädd för dess förstörelse försöker jag desperat fånga upp bitarna och hålla dem på plats, fler bitar lossnar. Jag är rädd, paniken stiger inom mig. Nej, nej, nej. Min tavla brister av sorg. Mitt fotfästa är halt, golvet är täckt av tårar. Inom mig förstår jag vad som pågår, hon älskar mig inte, kärleken finns inte där. Jag försöker ignorera känslan av besvikelse. Jag halkar och slår i huvudet. 

Jag önskar dagligen att du accepterar mig i ditt hjärta, att få vara din. Känna hur dina läppar möter mina.

Av panik jag vaknar på nytt. Jag blickar hastigt runt i rummet, inspekterar golvet sen tavlan framför mig. Den är skrynklig. Jag reser mig och sakta närmar mig den, varsamt. Jag vidrör tavlan med ett finger, dess yta torkad. Jag överväger att ta fram en ny duk och klä om tavlan. Jag beslutar istället att laga det som är brustet. Jag plockar upp min pensel, ömt stryker jag den långsamt. Sakta blir tavlan slät igen.
Jag tänker på dig igen, jag vill göra ett försök, jag vägrar ge upp.

Barfota jag står. Dansar i rytmen av mitt hjärta, Jag snubblar och faller. Jag fångar upp med mina utsträckta händer. Med böjt huvud jag fäller tårar. I årtioenden jag har varit här, ensam. Inväntande din återkomst. Stjärnorna ger mig sällskap, men ej att nå. Jag kramar om mina ben och vilar huvudet mot dem. Jag fryser, ensam. I bakgrunden hör jag din speldosa sjungandes. Mitt hjärta krossas likt glas. Ett skratt utbryts ur mina lungor, jag skrattar. Lämnad till att vara ensam. Jag väntar tålmodigt på att återse dig. Jag önskar dagligen att du accepterar mig i ditt hjärta, att få vara din. Känna hur dina läppar möter mina. Min skatt, min kärlek - jag inväntar.

Everyday Hurts

Everyday hurts
Tears are held in silence
You became reality
My eyes rest upon you
My heart loves you


Oh how I wish to reach you
Feel your embrace filled with passion
Everyday hurts
Unable to tell you how I feel
I drown my emotions with silence


Oh how I wish you said those words
Enable love to exist
Everyday hurts
I placed my head upon your chest
I hear your heart beat within
I almost feel at peace


Oh how I wish I could say "I love you"
My voice is held in silence
Everyday hurts
I long for your acceptance
You are my thoughts
Oh please let me love you

My puzzle

An empty shell I became without you.
Drifted away by the sea, by fate.
My eyes fixated on the stars above.
The mask I bear hide my emotions.
Protects me from falling apart.
When you ask how I'm doing, my mask cracks and reveal broken tears.
My heart is a scattered puzzle.
Today I picked up the first piece and put it in its rightful place, slowly becoming whole once more.

E'capricum

Du återvände, för detta sörjer jag. Tiden har passerat, vila jag har fått. Din ankomst fick mig att sucka tungt, avskyr smaken av misslyckande. Tusen stenar fyller mina lungor, min andning tung, långsam. Jag vandrar, tankar flödar.

Jag finner mig själv gående på en skogsväg, en stig. Ensam. Mina fötter värker, skorna slitna av den långa färden. Tankarna består. Jag flyr. Ditt svek och återseende tynger mig till djupet av mina skosulor. Tankarna cirkulerar likt månen kring en enda kärna, du. Du är den patetiska känslan som får min värld att tappa sitt fäste. Blinda löften talades högt och dyrkades. Förbannade mig till att erkänna din existens. Jag vandrar och mitt ben värker. Vid ett träd jag ser min käpp, stöd. Tankarna hinner ikapp mig, även du. Jag vill springa, ta till flykt. Mina fötter vrålar av smärta, förmår sig ej att leverera sin förmåga, likt du.

Jag har vandrat i timmar, dagar. Natten avslöjar stjärnorna över mig, belyser min väg. Drömmar, allt är drömmar. Mina tankar misshandlar mig. Din konstanta närvaro plågar mig till tårar, än osynliga. Jag andas in djupt ifrån det som anses olagligt, en bok skapad av människor utanför min värld. Rökens ridå ger mig en chans att samla mina tankar och få ett fokus. Vila.

Alla misstag förgylls till erfarenheter, än består du likt en gåta. Trots alla förbrukade chanser får du alltid en ny, ett misstag ifrån min sida. Jag kasta mig till dig, lät dig svepa in mig, ge mig det jag alltid önskat o begärt. Av det som är ditt ansikte förrådde mig, lät mig tro på en falsk sanning. Samtidigt den enda sanningen, äkta.
Kraften fanns inte inom mig att klara av vårt möte en gång till, jag valde att vända ryggen mot dig. Denna flykt fick mig att lära känna ensamhetens väg, mig själv. Under min färd har jag saknat din beröring, det som gjorde mig hel. Ändå vände jag mig aldrig om. Inte en tår jag fällde, varken för dig eller mig.

Jag sätter mig ner på en sten, beundrar världen runt om kring mig, så flödande av kärlek, hopp och drömmar. Jag ler åt alla personer som passerar min väg, önskar dem lycka. Jag lånar ut mina tårar till behövande folk. Jag besitter i överflöd och ingen användning för dem, tusentals små droppar. Jag skrattar ofta, giver mig ett falskt utseende, min mask. Du är den enda som ser igenom min mask, min personlighet och den jag är. För detta hatar jag dig, du påminner mig om goda tider, falska minnen. Allt som var består inget, bara sorg.

Jag har alltid namngett dig som mitt hjärta, mina känslor. Det är även vad du är, den existens du har är inom mig. Jag vill så gärna fly undan dig, men du håller dig kvar, giver mig liv. Du vaknar och ropar på mitt sinne att du har funnit någon att hålla kär. Mitt sinne talar om alltid att det är lönlöst och att känslan kommer förbli obesvarad. Än strider du, kämpar tappert för att nå fram. Jag lämnar dig till ditt öde, jag orkar inte längre ljuga. Jag vandrar hellre ensam för att slippa besvikelser och sorg. Skogens träd gömmer mig undan ifrån världen och fängslar mitt hjärta i det vilda.

Du vrålar ut att du älskar personen och jag blickar på dig i tomhet, din röst nås ej fram. Mitt sinne gör allt för att överleva och hjälpa dig, genom att ljuga och vakta tungan ifrån att säga dina ord. En brusten glädje kvarstår.

Jag tvingas välja mellan er båda, jag kan inte leva utan er heller. Beroende av er måste jag försöka binda ihop er. Jag sträcker mig fram och formar personligheten, ändå förblir jag den osynliga anden, din själ.

Av den kamp som pågår inom mig, blir jag förloraren. Kärlek kräver ett svar, annars förblir den en sorg och tyngd, något jag gärna kastar av mig. Denna gång håller jag känslan kvar, förvånad över att älska någon så djupt att jag inte längre kan fatta beslut. Visdomen brister och misstagen kommer. Kära hjärta, du har svikit mig igen.


Oh how I love you 
I want to be close 
Hold you in my arms 
I want to believe 
I want to be 
.... 
Forget about me 
You said you didn't love me 
Forgive me 
The love I hold 
Will forever more 
Be mine alone 
Never to share 
Forgive me

The scratched note

Move my thought through different dimensions, you caress my heart to love.
Denied to express the emotion which is fortified within me.
Benevolence still my tongue, granting me closure.
Admittance to confess alienate me from your side.
My voice held in silence.
Hope returns to me when you smile.

Abyss

En droppe faller evigt långsamt från skyn. Jag beundras av dess skönhet. Fanns det gudomlighet ovan oss kunde jag bevittna detta i denna droppe.
The raindrop hits my eye, making me blind, to the beauty, that is you.
I en värld färgad grå av drömmar, en värld av undran med en bestående fråga. Jag säljer dina synder likt vatten då de är obetydliga för mig. Vid ensamhetens sjö jag ser hur vatten fryser till is. Öde och förlorad. Hur vinden sveper in och suddar ut all beröring som en gång existerade. Målande skönhet. Jag låter vinden svepa in mig till det förflutna. Ditt skratt har blivit minnenas musik. Att vända om är att försegla graven till det som gjorde färgade världen. I min hand är kronan av en ros, med sluten hand kramas hoppet om, vinden bär iväg det som var.
Please don't say goodbye.
Sorgens egg skar av halspulsådern, döende med leende, fallande likt en droppe. Kylan besitter och förfryser det skadade. Murar av is skapta för att bestå. Dränker min känsla likt mina drömmar.
Vandrande längs en öde väg, med vida fält till sällskap. Målar upp livets kalla sanning. Allt jag trodde på föll i sär likt min spegelbild och jaget till tusen bitar. Ett dött träd är än stående vid vägens kurva. Min närvaro är obetydlig, närmandet är ignorerat. Tystnaden. Evig.
Allt som hölls ihop av kärlek vitrar sönder.
Just as the dead tree dies by my touch.
Än vandrar jag på, hoppas på regnets förlåtelse. Det gudomliga som var en ängel, föll ifrån förintelsens kant. Ljudlöst kunde man blicka bort. Sorgens tyngd bet av tungan.
Goodbye