Jag befinner mig i ett rum, instängd i ett tyst mörker, fången av min egen skuld. Tystnaden är större än universums vakuum var av jag själv är lämnad till att genomleva denna situation. Ilska göder min kärna och sorg svalkar dess yttre. Ingen ro och ingen harmoni. Mina tankar skapar skada mot allt jag håller kärt, dömd av mina egna handlingar.
Jag vill bemöta döden som en sann vän men även han vill icke längre erkänna min existens. Förlorat min äldste vän genom att pressat honom till handling i förtid. Detta eviga mörker får mig att tänka, reflektera över hur mina händer får de vackraste blommor att vissna och dö.
Min plats i detta fängelse är därför rättvist och en dom accepterad av mig själv. Utpekad och hånad, mottar jag omgivningens saliv i hopp på att frälsa mina synder. Mina kreationer och verk bränns inför den plågade folkmassan som samlas för att bevittna en okänd konst förgöras på grund av dess avvikelse. Jag sörjer över det hat som frodas runt omkring min egna verklighet. Mitt fängelse har inga synliga gränser för det består endast av tomhet.
Bläcket jag använder rinner av snabbare än jag hinner skriva, vilket medför till att minnet av mig bleknar för varje stavelse. Den skada som har skett förblir det enda minnet av mig för massan, vars ögon ser på mig i sann förakt, även hat.
Skönheten med mitt mörka rum är den att jag undkommer massan. De enda kompanjonerna med mig, är och förblir mina egna tankar. Detta ger mig dock inte någon tröst, mina handlingar talar för sig själva.
Mina tankar räddar mig från att höra själens sorg, vars silverfärgade tårar lyser upp den mörkaste delen av min existens. Konstant påminner det mig om det som sliter min själ i bitar. Jag önskar innerligt att jag kunde ignorera dess självlysande tavla av sorg. Som en dålig bok du bara vill limma ihop.
Jag försöker måla mina demoner i färger, ett fåfängt försök, då de är lika orörliga som väggarna i mitt svarta rum. Även försöker jag le mot det som har varit, är och kommer att bli. Isande kedjor fängslar min själ till plåga för en enda lycklig tanke.
Jag är rädd för att frigöra själen, då jag vet att även den kommer att lämna min sida. Kanske en känsla är bättre än evig tomhet.
Du, min skapare, min dom och min undergång. Ditt namn vågar jag ej yttra. Jag har märkt att för varje gång jag yttrar ditt namn, krymper mitt rum. Fängslad för det jag en gång kallade för livets mening. Misshandlad av mitt eget samvete förblir jag kuvad inför sanningen av känslor. Handlingen som gjorde att jag förkastades hit, var när jag stal en kyss ifrån dina oskyldiga, mjuka läppar. En handling mitt hjärta aldrig tvivlar. Ett hjärtas begär blir sinnets frustration.
Det är inte av enbart självömkan jag nedtecknar dessa ord, de står som som en ursäkt för det jag är och det enda minne jag lär förbli. I den tystnad jag befinner mig inom kommer även jag bli en tystnad. Bortglömd och ej saknad. För vem saknar det dom aldrig har haft.
Step out on the orchard of dreams
Some things aren't quite what they seems
You don't understand why it is so
This is the path you need to go
Fear not that which is unknown
Guide the soul that is your own
I hope we meet once again some day
When it is going to happen, noone dare to say
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar