On the Path of a Banquet

Look up
Look forward
Choose wisely

Det är mörk, jag ser inte mina egna fötter framför mig ens. Stigen är ojämn och jag staplar mig fram genom mörkret som är. Små, av otroligt små ögonblick blir vägen belyst av de stackars ljusstrålarna från månen som når ner till min enstaka stig.
Unknowing I'm wandering in the dark.
Hoppet sinar inom mig för varje steg jag tar i ovetande kunskap om vart stigen leder mig. Jag försöker andas men då återstår enbart de tankar om vad som kunde ske annorlunda. Jag fryser inte under min underliga vandring då jag är beklädd lämpligt för dess vandring, men ändå upplever jag mig naken, blottad inför mörkret som omger mig.
I could fall at any moment.
Jag hör, så många röster ifrån nattens djup, ifrån skogen som har tryckt sig nära inpå den stig jag vandrar på. De försöker ge mig råd om min egen stig och de beslut som ska fattas. Rösterna blir för många och de talar i varandras tungor. Ombedd att invänta ett ögonblick för sanningen, väntan, väntan, ja väntan är det som återstår.
I am waiting dormant for the knowledge that should be given to me.
Hade jag sett stigen framför mig, dess horisont, färgglad och upplyst av de hopp som bor inom mig, kunde jag fattat ett klokt beslut. Jag skrattar, ljudlöst som om jag är rädd för någons åsikt, vilket inte existerar. Fäller tårar som ingen ser, en sorg som ingen hör. Allt blir uppätet av mörkret som omringar mig. Gränslös makt följer med kunskapen om att kunna göra vad som helst bakom skuggan av verkligheten.
How can you know what is the truth?
Mitt leende du inte kommer se, mina känslor är dolda, gömda i hopp på en ny början. Hör du ej sången? Jag sjunger, hör du inte? Jag skrattar för glatta livet, hör du inte?
Ironiskt är det att vandra igenom mörkret utan vetskap vart du hamnar eller vart du befinner dig, när det är så vanligt att du egentligen har kunskap om din stig och dess slutdestination befinner sig.

To wander on unknowing
Slowly eating you from the inside out
Killing your emotions with each and every step
To wander in the darkness
Waiting for the only answer
Somewhere there shall be a banquet for us sinners
On the path of eternal shadow

Chapters

[ The Old ]
I saw an echo
A creative mind
Painless and free
Follow the voices
Fled the field
Frightened
Something unknown
Regretful
The one true sinner

[ The reality ]
Demons conquer
The embracing of them
A new beginning
Drowning in thousands
Pain and remorse
Hollow screams in the night
Tears created by spit

[ The Insane ]
Turning away from a ghost
Lost in the labyrint of pain
Echoed leap of sorrow
The Painting of The Creative
Time stand still in the mind
The Scar of a heart
The conscience are ripping the veins open

[ The Guilt ]
Sadness in echo
Doubt in mind
Forgotten tears
Emotionally free
Thank you pain
A banquet for the sinners
Endless dance
Drink the liquid
Embrace the pain
Scram the vision
Realise The Guilt
Dance like the Insane
Wake up to The Reality
Forget The Old

Inside of the Painting

Jag igenom den ser med bestörtning i mitt hjärta. Jag känner hur ögonen mina är desperata i att försök forma tårar. Ändlös smärta och sorg sväller upp i min hals. I djupet av mitt sinne sipprar ilskan fram och spänner mina käkar. Jag kan inte längre säga att jag befinner mig inom rummet, snarare på en gräskulle, med vida ängar runt om mig och vinden som passerar varsamt genom mitt hår, dansande med varje hårstrå. Världen är av en mörkare ton än jag först uppskatta den. Vidsträckta moln bäddar himlen. Jag hör suset ifrån gräset som ikläder ängarna runt om mig. Bredvid mig på kullen av gräs och evig vind har jag sällskap av ett väldigt gammalmodigt tavelstativ. Den håller upp tavlan, med motivet av mitt rum som anses vara målad i svart och vitt. Jag upplever allt som en oändlig dröm men samtidigt så verkligt det kan skapas. Jag känner hur en regndroppe träffar mig i huvudet, hur vinden tilltar ifrån söder och hur mina tårar är fängslade inom mig. Jag blickar ner i gräset framför mig, där jag ser två fotspår av någon som tidigare stått där väldigt länge. Regnet faller ner allt i större mängder, bevattnar marken som nästintill blir lera. Framför mig så ser jag hur regnet undviker en form eller snarare en kontrast av något eller någon. Det är en person som manifesterar sig framför mig, vit och enkel då inte en enda droppe förstör illusionen av denna gestaltning. Denna person verkar vara en exakt kopia av mig i storlek. Regnet dränker mig och jag fryser av att inte kunna hålla uppe värmen. Min blick bryts ifrån gestaltningen av personen framför mig, i jakt på att finna skydd ifrån regnet som himlen nu häller ur sig. Jag befinner mig på en enorm äng, långt bort i fjärran ser jag skogar cirklar in mig, någon sol finner jag icke. Vart ifrån ljuset i denna värld uppstår förblir okänt även för mig, skaparen. I mitt hjärta känner jag saknaden, som slår till hårt och en längtan jag aldrig innan upplevt. Min värld är inkomplett. Jag kastar min blick åt vad jag tror är de fyra väderstrecken, fasa uppstår inom mig, allt ser identiskt ut åt alla håll. Ingenstans att ta vägen. Min kropp fryser och huttrar något förfärligt vid detta skede.
Nekad till undanflykt i detta rike från dess enväldiga regn som härskar här, tar jag med mödosamma steg mig upp för kullen, tillbaka mot tavelstativet och dess förrädiska motiv de behåller. Sorgen framhäver sig ytligare, men inga tårar rinner ner för min kind. Jag kliver i de fortspår som är framför tavlan och märker utan förvåning att de passar mig perfekt, det ÄR mina fortspår. Jag skyddas från regnet som en skyddsmantel täcker mig. Ilskan av att vara fängslad på denna plats bubblar upp inom mig. Mina käkar spänner sig så hårt att jag hör hur de knäpper. Ilskan får mig att tappa kontrollen, jag river och klöser på tavlan, djupa rivsår skapas på motivet av rummet. Jag ser igenom den med lättnad av att förstöra den, men min lycka passerar som en vindpust då tavlan läker ihop sig. På golvet i rummet ser jag mig själv skräckslagen. Jag ser på mig själv med hat och sorg samtidigt, känslorna verkar inte kunna existera utan varandra. I mitt hjärta känner jag bördan av att se mig själv vara den ensamma och skrämda människan. Jag försöker skrika ut hur jag känner, men inte ett ljud skapas, det finns inget ljud känt för människan hur jag upplever denna känsla. Förtvivlan träffar mitt sinne och sorgen greppar sina iskalla klor runt om mitt hjärta. Regnet upphör och världen ljusnar samt vinden avtar till att bli helt stillastående. På mina kinder faller tårar, jag ser med glädje hur personen i rummet sträcker sig fram till tavelramen. Varma samt iskalla tårar flödar ner för mina kinder. Det är inte av tacksamhet jag fäller mina tårar utan av ren acceptans och respekt för personen framför mig. Hur han vågar efter allt våld och onda bemötanden, vågar sig fram till tavlan han har skapat. Ett varmhjärtat leende träffar båda våra ansikten, som om vi såg varandra och förstod vad som sker. Vilken värld som är den sanna är inte längre tydligt, skilda ifrån varandra av en tavla. Två sidor av en person och sina känslor. Världen är komplett som delad. Kärlek fylld med hat och hat fylld med kärlek.
Han vidrör tavlans nedre hörn och efterlämnar ett handavtryck. Sanningen bakom sanningen av en känsla är då komplett. Fulländad i ett mästerverk, målad med den sanna färgen och med den sanna känslan. Skapandet till en värld av min inre själ.
Jag tar upp från min sida av tavlan, penseln och doppar den i svart för att sedan måla över hela tavlan. För varje penseldrag jag tar så förseglas en bit av den andra världen, långsamt med glädjetårar och med sorg i hjärtat målar jag för sista gången.

Ärret som befinner sig i hörnet har försvunnit. Med ett varmhjärtat leende ser jag hur hela tavlan långsamt bli målad svart. Konstverk som jag håller kär, är på väg att försvinna. För att göra tavlan oskyldigt ren och enkel på nytt, doppar jag penseln i vit färg och målar över det svarta som blivit. Efter att fulländat övermålningen, sätter jag mig ner på golvet och beskådar mitt verk, all dess kraft och känsla som den innehöll. Tårar börjar falla, träffar golvet som gör det blänkande. Kärlek för min tavla är allt jag känner.

Of a world I created
For the love I shared
For the both of me
I am bounded
How I divided emotions
With each stroke of the brush
Dignified I became
To paint the picture of myself
A world of my own
The Painting is nothing more
A proof of my existance
It is what I created
The Painting

The Sad Violin

Jag befinner mig på gatan i staden, leende är inget som träffar mina läppar. Himlen har tagit en paus ifrån att bevattna jorden lik man bevattnar en blomma. Jag är allt annat än torr i kläderna. I min hand håller jag i min fiol, en gammal och välanvänd. Det är med sorg jag sätter fiolens emot min hals och haka. Tonerna som lämnar mitt enda instrument är av det ledsamma styckena. Min kropp känns som den bär på en vikt av enorma proportioner. Det är inte utan hjärta jag spelar på min fiol, utan kopplade till känslan för henne eller kanske det hon var för mig. Stråken förflyttar sig med skicklighet över strängarna. De mörka tonerna spelas upp ofta för att reflektera mitt humör. Uppför gatan ser jag henne gå, ensam. Jag känner hur min kropp förstärks av energi när jag ser henne. Mina trötta ögon följer varenda steg hon tar ner för gatan. Ett litet glädjeleende breder ut sig på mina läppar. Hon närmar sig mig allt mer. De dystra vädret håller ett fast grepp om staden denna afton. Hon passerar mig utan att kasta en enstaka blick på mig, som om jag inte existerade överhuvudtaget. Sorg stiger inom mig på nytt, hoppen krossas som en glasflaska. Leendet på mina läppar försvinner på nytt. Muller hörs från molnen, ett tecken på kraftigt oväder. Jag står kvar och spelar på min fiol. Regnet faller ner på staden, folk flyr dess droppar som om de vore syra. Jag står kvar och spelar på min fiol.
Dagarna går, hon passerar mig nästan varje dag, varken ser eller hör mig. Jag står här i hörnet av gatan och spelar på min fiol. Vädret ändras nästintill med varje dag som passerar. Jag bryr mig inte om de fattiga små ören som förbigående människor skänker som tack för musiken. Det är inte därför jag spelar på min fiol. Hon passerar mig idag igen utan att erkänna min musik. Mina ögon betraktar henne med sorgslig kärlek, ett sista hopp från min själ finns än, då jag står och spelar på min fiol. Hon stannar till längre bort, hos en musiker som spelar på en gitarr, han påminner om något man enbart kunde se ifrån film, en typisk ung kille som råkar ha ett förträffligt utseende och kan spela ett par enstaka noter på gitarren. Jag ser från där jag står och spelar på min fiol, hur hon ler och beundrar killen med gitarren.
Jag ser hur pengarna växer i min fiollåda, för dem skulle jag kunna tusentals rosor, men kärleken är bara en. Så ett överflöd skapas, är mina känslor detsamma som pengarna? Jag orkar inte lägga allt för stor möda på dessa små meningslösa tankar. Jag står här och spelar på min fiol för henne, utan att hon hör mig. Dagar blir till veckor, veckor till månader. Mitt hopp släcks icke på grund av lite motgång. Allt jag gör är att spela på min fiol och för varje gång hon passerar stärks min energi och mitt humör till det betydligt bättre. Jag spelar varje dag och sent in på natten, i regn och kraftiga vindar står jag fast, spelade på min fiol.
Varje ton som lämnar mina strängar är ett bevis på min kärlek till henne, ändlös och konstant.
Min hälsa försämras allt mer, tiden som har passerat sen jag första gången ställde mig i hörnet är inte i mitt minne längre, enbart du. Min kärlek till henne är en fängslad besatthet. Allt jag kan göra är att spela på min fiol.
En dag då jag står och spelar på min fiol, känner jag ett främmande tryck i bröstkorgen, mitt hjärta orkar inte hålla min kropp vid liv något längre. Jag känner hur världen blir en dimma, än spelar jag på min violin. Mina knän skakar av smärtan, jag faller ner på knä, fortfarande spelande på min violin. Med suddiga ögon ser jag hur hon kastar en blick åt mitt håll. Folk runt omkring stannar upp och kastar i frågande sättande blickar på mig. Jag faller ner på magen med huvudet i marken, min hand greppar fortfarande violinen. Jag känner hur någon tar tag i min axel och vrider mig på rygg. I mina sista döende sekunder ser jag att det är hon. Hennes ansikte är i tårar, hon ropar och säger något till mig, men min hörsel är redan borta och så börjar även min syn att bli. Jag spelar inte längre på min fiol, men jag är glad att du äntligen såg mig. I ett sista krafttag ler jag hjärtligt. Hon såg mig.

(En av de många sånger som min violin spelar)

The Barren Wasteland

The desert of ice and cold
Frozen solid and turned to oblivion
A child in a barren wasteland
Realising the oath of solitude

Ett öde landskap, täckt av is. Nordiska, frusna vindar slickar sig lätt intill marken. Öde. Himlen ovanför är förseglad med gråa tjocka moln av oro. Solens strålar kan inte genomtränga den ihärdiga dimman i horisonten, så blek och avlägsen. Bergen runt om är täckta av flera decimeter snö, lik en lång kedja reser sig bergen i en cirkel. Nere i dalens centrum, vars yta är platt och marken begravd av frossa samt snö, befinner sig ett ensamt gammalt träd. Dess grenar är skeva och kvistarna är tomma på löv. Barken på stammen är torr och kulören är av samma gråa färg som himlen, som om den hade blivit torkad av solens heta strålar en gång i tiden. Det är tydligt att botten av dalen har en gång varit en sjö.
Under trädets krona. Ensam och klädd i trasor samt en luva över huvudet som är ifrån en totalt annan tids epok, sitter en pojke. Hans ålder går inte att utskilja. Han varken ler eller gråter. Hans ögon lyser av visdom, något ett barns ögon aldrig besitter.
Jag beskådar honom från avstånd, jag är själv klädd i kläder som är ifrån en annan tids epok. Jag vågar inte närma mig något mer, så jag behåller avståndet från honom. Vinden tilltar i styrka och jag fryser ända in till benen i kroppen. Kylan i detta rike är inte av det normala.
Pojken som sitter under trädet böjer ner sitt huvud och verkar stirra emot marken som om min närvaro var oväsentlig för honom. Jag studerar pojken noggrant och hur han inte verkar påverkas av den extrema kylan som härjar i dalen. Plötsligt ställer pojken sig upp, dock med huvudet framåtböjt och blicken fast i marken framför honom. Hans högra hand sträcks ut emot mig, hans handflata riktande mot den iskalla marken. Hans fingrar böjer och sträcker ut sig tre gånger, vinkande åt mig att jag ska närma mig honom. Pulsen i min kropp stiger. Hjärtat försöker desperat pumpa ut blod i de sammandragna blodkärlen som har blivit på grund av kylan.
Jag tar långsamma steg emot den mystiska pojken, jag kan inte riktigt få det underfund men jag är skräckslagen för pojken. Den ensamma pojkens blick möter icke heller mina ögon. Efter ett par mödosamma steg står jag framför pojken. Han är drygt hälften av min egen längd. Vinden tilltar kraftigt och sliter tag i mina slitna kläder och kylan tränger sig igenom textilen. Jag kan nästan känna hur köldskadorna börjar framhäva.
Pojkens ansikte vilket är dolt av den stora luvan, lyfter upp huvudet och möter sin blick med min. Inom mig känns det som om att själen har tagit till flykt. Pojken vinklar huvudet lite lätt åt vänster och verkar studera mig noggrant. Han knäpper med fingrarna med ena handen och vinden upphör totalt. Det är stilla nu, öde och tystnaden är total. Jag ser med skräckslagna ögon på pojken.
Helt plötsligt ler pojken emot mig, som om han vore glad att se mig. Han välkomnar mig till hans rike, eller snarare mitt rike. Jag frågar vart jag befinner mig någonstans. Svaret som jag får chockerar mig rejält.
Jag befinner mig inom muren av is som är belägen runt mitt eget hjärta. Pojken som är så glad att se mig börjar gråta av lycka då han säger att han har saknat mig under all denna tid som har passerat. Själv har jag inget minne att jag har sett pojken, jag undrar verkligen hur lång tid som har passerat.
Jag känner hur något verkar skölja över mig, jag känner igen vad det är. Känslor. Nästan äcklad av strömmen av dessa känslor som varit inlåsta djup inom mig, hos denna pojke, blir min blick fylld med hat emot pojken. Den lilla pojken verkar skrämd av min övergång. Han sträcker ut armarna i hopp om en kram. Iskall backar jag ett steg. Pojken försöker behålla leendet men inser ganska fort att det är meningslöst. Hans ansikte täcks av sorg, ensamheten är befintlig och han inser detta. Vid kanten av hans ögon ser jag hur tårar börjar flöda.
Ödmjukhet träffar mina tankar och jag klarar inte av att stå och se på medan pojken gråter. Hans händer täcker ansiktet sitt, tårarna strömmar ner för hans kinder. "Jag vill inte vara ensam längre."
Jag ler emot honom, dock ser han inte detta. Mitt leende är inte av ett elakartat sådant utan av medlidande, då jag själv har funnit mig ensam under all denna tid. Jag tar ett steg tillbaka emot honom, går ner på ett knä och kramar om honom med lite kraft. Hans armar försöker omfamna mig men de är för korta.
Jag sätter mig ner på marken, lutande emot det gamla trädet och pojken sätter sig i mitt knä, vilande med huvudet emot min bröstkorg. Jag förklarar för pojken att jag inte kommer lämna honom ensam längre och att jag finns där för att hjälpa honom värma upp landskapet igen, till det normala.
Längst ut på en av de slitna grenarna öppnar sig en knopp. Hoppet har återvänt långsamt till mitt hjärta.

Within my heart I rule my realm
Here in the frozen wasteland I am
A child of loneliness
Trapped by the hate of emotions
The tree of love not blooming
Frozen shut
Within the wall of ice
A hope start to arise
The child is never alone

The Painting has awoken

Tavlan är vad som anses som tom och icke befläckad. Du vet tavlans sanning och dess skapelse. Den befinner sig hängande på den vita, iskalla och oskyldiga väggen i mitt rum. Ljuset är dunkelt och enda ljus som är, förblir månljuset som träffar tavlan och dess osynliga bild. Jag hör en sörjande röst från tavlan, min egna inre röst. Ljudet skrämmer mig då det är främmande för mig. En känsla som blir ljud, kan detta verkligen ske? Värmen i rummet sjunker till minusgrader, jag sitter på golvet i frossa. Tavlans osynliga färg fryser till is. Mitt inre verk på tavlan blir tydligt och bilden som är min dröm sträcker sig ifrån tavelduken. Värmen återvänder till rummet och isen smälter ifrån tavlan, mitt motiv dock kvar. Min tavla gråter av överbelastningen som är mina känslor. Jag förblir sittande på golvet och vätskan från tavlan rinner långsamt emot mig. Jag sitter kvar på golvet med bestämd blick på det okända som närmar sig. Rädsla är inget jag känner, snarare en förbryllande känsla klättrar sig inom mig, når min mun och ljudet som lämnar mina läppar är inte vad jag väntade mig. Som en viskning lämnar ordet min mun; kärlek.
Tavlan har tystnat och lämnat mig förbryllad och känslokall. Ett moln passerar månen och tavlan hamnar i en kort stund i mörkret och avslöjar det mönster som döljer sig bakom det oskyldiga och rena konstverket. Fylld med fasa faller jag bakåt, vätskan på golvet har förhandlats till klister och håller mig fast. Paniken stiger men mina läppar yppar inte ett enda ord. Månljuset återvänder och tavlans normala form återställs, min oro krymper och sjunker djup ner inom mig. Jag sätter mig framför tavlan, sträcker fram handen och vidröra det stora ärret som har skapats under förvandlingen. Mitt hjärta manifisterar sig i tavlans ena hörne, där ärret befinner sig. Kampen att återfå den sanna känslan har börjat.
Within the painting my heart belong maybe forever..

Divided

Hur det känner ensamhetens vindar skär genom dess grenar. En mörk och illavarslande storm närmar sig ifrån horisonten. Utan ögon, blickar den på det kommande. Kunde det vara möjligt att dra upp rötterna som håller den placerad på en plats för att fly undan den värsta stormen så skulle den göra så.
Se hur vackert trädet blommar, se färgen, glädjen och den underbara doften från körsbärsträdet.
Within the eternal garden, I watch as the world turn to darkness.
Dess grenar delade åt alla håll, men samtidigt håller uppe en stolt krona för världen att beskåda. Skönhet, ja det är sann skönhet att beskåda. Så skör medan samtidigt så stark.

Vägen delar sig, den delar sig igen på nytt längre fram, och återigen. Vinden blåser upp damm och grus från vägen och träffar mina ögon. Utan att kunna se måste jag välja en väg att vandra längsmed. I horisonten hör jag hur ekot kallar mig och bakom mig hör jag inget annat än tystnad. Skulle inte min stolthet existera hade jag sprungit åt ett annat håll, dess förankring tvingar mig till att fatta ett beslut.
Within the desert of eternal decision, I watch the world turn to darkness.
Ett val måste ske, vilken väg bör man vandra på? Möjligheten av val gör mig galen. Att vandra med ångest för resten av livet eller att stanna upp och dela ångesten med rädslan samt förtvivelsen?
Att fatta ett beslut utan att se vart det leder mig, då mina ögon har blivit förblindade av vinden. Kan det då fortfarande kallas för ett val?

The Kingdom of Myself

Someone else's in charge
Someone else's choice of path
Someone else's joy to behold

Here I see something more
Here I hear something new
Here I understand nothing

Nowhere to be
Nowhere to belong
Nowhere to go home

Transcended to old habits
Transcended to new emotions
Transcended back to darkness

Within the kingdom of yesterday
Within the kingdom of tomorrow
Within the kingdom of reality

To be forgiven this time around
To sense forgivness of this past
To be forgiven for everything

A shroud of love
A shroud of hate
A shroud of unity

With painted pain
With emotions of scar
With passion fading

Mournful of the way it blossom
Mournful of the way it showed
Mournful of the way it happened

Lost within translation
Lost within the moment
Lost within eternity

Turned away from a path of comfort
Turned away from a smiling face
Turned away from a shadow

Within the kingdom I am petrified
Within the kingdom I am horrified
Within the kingdom I am glorified

Still I pretend
Still I imagined
Still I remained

I am a ghost of a younger me
I am a rebel of a future war
I am a prisoner of a new world

A stanger to myself
A stranger to what is
A stranger to you

This life is for sale
This life is for rent
This life is for free

I am worn down
I am won't return
I am at no castle

The dream have to die
The dream is not real
The dream is only a dream

Welcome to the kingdom of nothingness
Welcome to the kingdom of emptiness
Welcome to the kingdom of lonliness

Return to what seemed well
Return to what world is yours
Return to what is right

Disturb me less
Disturb me no more
Disturb me nevermore

Do not forget
Do not remeber
Do not hold on

Farewell to the kingdom of loss
Farewell to the kingdom of pain
Farewell to the kingdom of soul

I am down here
I am what I am
I am my kingdom

The Painting

I dream of painting a picture, but I find no colour. My brush is guided by wrath. The image starting to appear is nothing like the one I visioned in my dream. Chaos has the over hand. My tears blend together with the paint, making the picture blurry and pale gray. Uncontrolled and complete undignified in my eyes. The picture is nothing of my dream.

Otrolig, ja nästan totalt overkligt i mina ögon. Tavlan som vill bli målad men aldrig blir den någonsin komplett. Mina penseldrag är ojämna och otydliga. Jag sitter på golvet i ett rum vilket är inbäddat med skuggor samt strimmor av solljus och stirrar på en tom tavelduk som är placerad framför mig. Ett konstverk att beskåda, ja en sann vision att beundra.
Tomhetens tavla, enkel och helt sinneslös, känslolös och helt fri från fläckar av olika slag. Den är perfekt i sin enkelhet men samtidigt så otroligt tom på allt, en gnutta färg skulle väl inte skada? Vilken färg får de lov att vara?
I use colour to paint a painting which is completely white.
Jag doppar penseln i en skål av vad som verkar vara vatten men är i sanningens namn inget annat än en skål fylld till kanten med samlade tårar. Försiktigt så jag inte spiller ut något av den känslofyllda vätskan som har varit och är mina tårar. Jag reser mig upp från golvet långsamt, tar ett litet kliv närmare tavelduken som fortfarande är oskyldigt ren och befriad från känslor. Jag placerar med ytterst försiktighet penselns spetts mot duken. Med stadig hand målar jag ett underverk för världen att beskåda, en enastående bild av det sanna jag och hur världen skall beskådas från ett känslosamt perspektiv.
Jag känner mig nöjd med det motiv jag äntligen lyckats skapa på den vita duken. Jag tar ett flertal steg tillbaka för att beundra min konst. En tavla målad av tårar, den enda sanna färgen. Tavlan får mig att le brett då den fortfarande beskådas som helt vit och ren, inte befläckad av någon färg. Som om den vore helt orörd.
Jag ser mitt motiv framför mig, precis som det gjorde i mina drömmar, komplett och helt perfekt. Du må se den som vit, för du har inte sett mig måla tavlan och inte heller har du sett insidan av mitt hjärta.
Tavlan är där, för dig att beundra och för mig att beskåda, dess mästerverk och dess enkelhet.

I painted the picture of my dream, my emotion and of my grief. A wonder of perfection who noone can see nor truely understand.

Signed by Tears