Despair

Att vakna, liggandes i sängen. Ögonen öppnas till tystheten som är. Liggandes stilla på rygg med armarna vilande bredvid bröstet som höjer och sänker sig i takt med andningen. Så tyst och ens blick är fäst i taket, sakta söker den sig till mer intressanta objekt men finner dock inga. Är jag vaken? Fötterna svingar sig över kanten på sängen, vid-rör golvet. Här blir jag stående, tankarna är oändliga, högljuda och pressande. Allt annat är så tyst. Så stilla. Min blick finner fäste på ett objekt utanför fönstret, ett fordon och en person. Okända men existerande i tiden. Allt är så tyst. Tid är inte i mitt rum. Jag går in i badrummet, studerar spegeln och individen som reflekterar sig i dess ljus. I personens ögon kan jag se hur likt en bro av erfarenhet och personliga skildringar är under konstruktion. Totalt kaos. Oerfarna byggare.
Jag kliver in i duschen och låter vattnet fall mot min kropp. Ljud är det första jag uppfattar. Tystnaden är bruten. Vattnet är ödmjukt och täcker min kropp. Jag sätter mig ner i duschen, njuter av att känna varje vattendroppe falla på min hud. Mitt ansikte vänder jag uppåt medan jag blundar. Jag kan känna hur vattnet sköljer bort mina tankar, en efter en. Tystnad inom mig själv. Plötsligt sänker jag huvudet och blicken stirrar ut i det tomma. Fasa över de kvarstående tankarna i mitt huvud. Den nagelrivande tanken i mitt huvud. Min kropp svettas. Fasa och renhet blandas. Tid är inte existerande länge. Blicken är i det oändliga, ifrågasätter tillvaron.
Mina händer fattar tag om huvudet och trycker som om det skulle hjälpa att dämpa tankarna som får min kropp att skaka. Vattnet byter temperatur oftare än mina hjärtslag. Av trötthet lämnar jag duschen. Återvänder till tystnaden som äger rummet. Jag står bredvid min säng och funderar över varför jag lämna den ifrån första början. En anledning jag inte finner. Den övervakande tystnaden härskar än. Ägande tillsammans med ensamheten gör dom mig till dess slav. Slickar fötterna som tillhör verkligheten. Utan rädsla vågar jag. Personligheten är suddig och bit för bit raderas det bort, lämnar ett skelett av hat men ärlig. Orden är utan glädje i ens röst. Allt uppfångat av tystnaden. För varje pusselbit jag finner förstör jag en annan. Livets ironi på full skala. Ratad av ens egna hjärta och ett sinne förstört av alla tankar som river sönder en till galenskap. Jag har mitt pussel på golvet. Bitarna är oändliga, drygt 3 miljarder styck. Jag letar efter EN enda liten bit, vars betydelse är så otroligt viktig. Dess färger är likt så många andra, men den måste även ha det speciella mönstret för att kunna passa in. Jag fann en liknande bit av den jag letade efter, jubel var konstant. Tills i en besvikelse som träffat mig många gånger om, var det fel bit. Lurad. All glädje faller ifrån mig snabbare än vattnet i duschen. Kunde jag köpa den rätta för biten med pengar skulle jag spara varenda öre, sälja allt onödigt och icke relevant. Besvikelsens är åter, då detta pussel är inte till salu för pengar, dess värde är inte materialistiskt. Vore jag evig skulle pusslet inte längre hålla sin betydelse längre, dock har jag inte heller oändligt med tid.
I ögonvrån ser jag sängen, lockande att lägga sig igen, lämna allt. Fastna i tankarnas värld, då det är den enda jag kan styra över. I drömmar får jag belöning, hopp och lycka. Ändlös kärlek riktat mot mig.
Snabbt registrerar jag flykt, ett försvinnande. Lögner och svek. Jag sitter hellre på knä, tårar i ögonen och letar efter pusselbiten. Min anledning för att lämna sängen finns trotts allt. Kan anses hopplös för många men det är det enda jag har kvar. I regn, snö, orkan, stekande hetta och döende kommer jag hålla vid min pusselbit, om jag bara så finner den.

Walk with me
And change the world we see
We'll cease to be
Just people passing by
Home is where we all get by

Vid Rosornas Grav

När jag dansar vid rosornas grav, säger sinnet att mitt liv på jorden är förbi. Barfota jag dansar över ängar av törne. I hemlighet jag döljer sorgens glöd som brinner i mitt hjärta. Då jag dansar vid rosornas grav. Ömhetens hand rör min kind och hoppet tänds lik en stjärna på skuggornas himmel. Tigande om kärleken som fanns och värmde min själ. Tårar som faller till ödets grav giver liv till de rosor som behöver stöd av gravstenen och försöker nå den förfallna himlen. Växa sig till något större, något vackrare. Här vid rosornas grav.

Viljestyrkan att lämna hennes grav är inte med mig. Då sorgen förankrar mig till hennes sida. Tystnaden äger närvaron hos mina tankar. Stillhetens vind bär icke iväg min sorg för henne och regnet sköljer icke bort mina tårar, då de faller tätare än regnet. Förtvivlan får mig att greppa den färska jorden som täcker hennes viloplats. För rosornas grav bevarar minnet av henne, för kärleken jag stannar. För det vi var. Jag sover vid rosornas grav.

To wake up

It could fall again

Leaving remorse by my side

The cracked hourglass

Time slipping through

Sand passing my hands

Could I fight for more

I would smile for you

Fury in my veins

Paint the walls with emotions

Air from my lungs creates a scream

I don't who I shall trust

To far away to grasp

A broken window and mirror

Another scream from my soul

Everything ignores me

Time flows away on the rug

I can't prevent what's happening

A heart full of pain

A head full of stress

Hands holds only anger

Time turns to ashes

If I only could fight another day

Now it all is gone

To be alone

For the sorrow I hold

What time told

Believed a lie

Covered up with a smile

Paint the walls

Emotions blends as paint

I laugh as tears fall

Time is no more

The hourglass is empty

So are my words

The complete silence

Perfected emotion

I open my eyes

Lying in my bed

The hourglass is on the nightstand

Waiting to be turned

If I only could change a day I would

Nightmares rips apart my mind

Time to wake up

Time to deal with another day

Time is all

Time

does not forget

Time

is always there

Time

creates my memories

Time

responds to my pain

Time

made me love you

Time

had me waiting

Time

destroyed and seperated us

Time

have no emotions

Time

passes around us

Time

can not be tamed

Time

will show me the truth

Time

is all we are

Subliner in rhyme

If I could rely on a pray, I couldn't live another day

Trying hard to keep this life without the support of a cane
Each road bump could make me insane

Feeling very pain for I have no dope
Sorrow is stealing my hope

Those eyes stole my heart with just one gaze
My heart and mind erupts with emotions, creating a maze

The wallet lives without money
Still I want to buy it all for the bunny

Frightened by a single shot
Desperate, I want her caught

In silence my heart form a small pray
To bring colour to a world which is grey

Lonely days comes once and twice
Hanging on a feeling like a pair in dice

Opened my heart for a single time
Enabling me to create this rhyme

Förlorad - part II

En dröm passerade mitt sinne. Jag befinner mig på stadens gator. Mitt i körbanan. Himlen är grå. Luften är stilla. Tomt på folk. Tystnad. Spöklikt. Jag har på mig slitna kläder. Jag vet inte vart jag går. Hur jag hamna här förblir okänt. Vilse. Jag ser en rondell. Gräs i mitten av den. Det enda i denna värld som har behållit sin färg. Allt annat är grått. Inga fordon finns. Allt så öde. Långsamma steg. Närmare jag kommer till rondellen. Fyra vägar. Fyra sinnen. Regnet faller. Jag sträcker ut min hand i luften. Dropparna träffar min hud. De rinner av mig. Jag drar tillbaka min hand, vänder på den och stirrar på min handflata. Ömtålig. Skör.
Jag ser en person komma gående i den norra riktningen. Hon närmar sig. Ett litet avstånd mellan oss kvarstår. Jag ser på henne. Hon på mig. Ordlöst. Jag försöker tala. Besviken. Min röst ej längre äger rum. Hon vänder sig om. Går ifrån mig. Jag vill skrika stanna till henne. Inget ljud lämnar mina läppar. Stum. Sorg väller upp i min själ. Förkrossad. Förlorad.
Jag står kvar vid rondellen. Tiden har upphört. Inget perspektiv. Evig.
Från söder kommer hon igen. Hon närmar sig. Avståndet är lite närmare denna gång. Jag kan nå hennes kind med min arm. Jag smeker ömt hennes kind. Förvånad har jag ingen känsel. Jag drar tillbaka min hand. Stirrar på min handflata. Ingen känsel. Hon tar ett steg närmare. Kysser mig. Ingen känsel. Jag kan inte besvara hennes kyss. Ingen känsel. Hon blir ledsen och vänder sig om. Går ifrån mig. Jag försöker springa efter henne. Ingen känsel. Fast. Sorgen smärtar mitt hjärta. Krossad. Skärvor. Förlorad.
Jag förblir stående här i en evighet. Tiden är ur funktion.
Ifrån väst ser jag henne igen. Glädje stiger inom mig. Denna gången kan inget illa ske. Hon närmar sig mig. Hon ser glad ut. Kärleksfull ut. Mitt leende växer. Hon säger någonting. Jag hör inte. Förvåningen stiger inom mig. Rädsla. Jag hör henne inte. Allt är tyst. Ingen vind. Inget. Jag försöker tyda hennes läppar. Hon förklarar sin kärlek till mig. Jag hör inte. Jag håller för mina öron. Skriker. Faller ner på knä. Tårar strömmar fram. Jag hör henne inte! Sorgen river sönder min själ. Jag gråter så hårt att det är blod som strömmar ner på mina kinder. Sorgen består. Förlorad.
Jag rätar på mig, blir stående. Jag fördömer tiden. Fast i en värld utan tid.
I från öst jag ser henne. Suddigt. Ingen skärpa. Hon springer till mig med öppna armar. Hon gråter av glädje. Hon är så vacker. Det är suddigt. Jag förstår inte. Min syn sviker mig. Min värld fängslas i mörker. Jag ser henne inte! Borta. Var är hon? Tårar av sorg strömmar ner längs mina kinder. Evig sorg. Jag verkar gå i cirklar. Jag ser henne inte. Förlorad. Jag faller ner. Blind. Känner gräset i mina händer. Rondellen. Jag lägger mig på rygg. Världen är mörk. Svart.
Fyra gånger jag förlorade henne. Min sorg förvandlas till ilska. Till hat emot mig själv. Förtvivlad försöker jag kämpa motgångar. Mörkret sveper in mig i sin stora filt. Själ min närvaro ifrån dig. Jag har återgått till fallet. Kylan återkommer. Mitt hjärta blöder av sorg. Kunde jag dö för att slippa smärtan skulle jag. Ingen utväg. Lidande. Känslan för dig består i mitt hjärta. Mitt sinne sviker inte minnet av dig. Bestående. Jag är inte längre säker i en dröm. Tiden är tillbaka. I mitt fall. Jag ser hur små partiklar lämnar min kropp. Jag vittrar sönder. Långsamt. Varje del som lämnar mig, smärtar mig djupt. Likt små droppar faller ifrån mig. Jag faller än. Mitt hjärta slår än. Förblödande och döende. Det slår än. Minnet av dig får mig att le. Tiden är flytande. Mitt hjärta består. Mörkret är den enda närvaro jag numera känner till. Förlorad.

Förlorad

Ett ljud hörs genom mörkret. Den kyla som äger i detta rum är själsgripande. Det är svart, oändligt svart. Vingslag hörs i närheten. I blindo försöker jag nå detta mystiska ting som lever inuti detta rum. Slutet. Inga fönster. Något nockar till mig. Fallet är evigt. Jag ser ett ansikte. Hon är vacker. Änglalik. Gudomlig. Vingarna är hennes.
Fallet är evigt långsamt, hon närmar sig i mitt fall. Hon ger mig en öm och kärleksfull kyss. Hennes ansikte försvinner i mörkret. Jag faller bakåt än. Var är golvet? Viktlös jag har blivit. Kylan förhindrar mina rörelser. Svag jag har blivit. Fallet fortsätter. Evigt.
Hon dyker upp igen. Hon ger mig en ifrågasättande blick. Jag känner hur farten i fallet ökar. Jag blundar och känner hur mitt hjärta kämpar för varje slag. Öppnar ögonen. Hon ger mig en öm och kärleksfull kyss. Mina läppar utstrålar ett leende. Kylan är evig likasom fallet. Mina fingrar kan ej längre röras. Frusna. Jag blundar och låter tankarna flöda fritt. Jag känner hur hon kysser mig ömt och kärleksfyllt på nytt. Jag försöker öppna ögonen. Fastfrusna. Hon kramar om mig. Mina läppar vill le av lycka men blivit frusna. Hon viskar i mitt öra. Mitt hjärta får extra energi av hennes ord. Med kraft jag slår upp ögonen. Ser henne framför mig. Hon försvinner in i mörkret och lämnar min sida. Ensam jag nu faller genom mörkret. Kylan sakta stjäl min själ.
Vrede av mörkrets evighet glöder inom mig. Värmer min kropp. Isens grepp avtar. Hat växer. Fingrarna knyter sig till nävar. Hatet bubblar i mig som svart trögflytande vätska. Hon dyker upp på nytt och ger mig en öm och kärleksfull kyss. Plötsligt försvinner allt hat. Mörkret sväljer hennes ansikte. Sorg kvarstår. Tårar fälls. Fryser till is på mina kinder. Bestående tårar. Kylan är evig och allsmäktig. Var är min ängel? Jag når henne inte längre.

Suicide by justice

Free yourself from the pain - use a handgun. Here, borrow mine after I am done.

Ett steg kan bli ens fall, högmod slår till och man hamnar i graven utan syre i en evighet, odödlig av den skam och smärta som lindar in en samvete i mörker.
Jag söker i varje låda jag äger, efter medlet som gör det möjligt att undgå denna smärta som greppar mitt sinne hårdare än colaburk, dess väggar står ej pall för trycket och krossar det som är min själ.
Förkasta mitt liv i ett yttrande av det som är ett ord. Såga av halsen med en kam då ingen återvändo existerar längre.
I will paint the wall with my brain, just wait and see! I only need to find the right tool.
Jag sätter mig ner i ett hörn, blodet från min näsa flyter fram som vatten i en bäck, mitt sinne dunkar av smärta och den inbucklade burken är mitt hjärta, döende långsamt i ett falskt hopp om vad som var. Om smärtan är en påminnelse att vi lever, är inte min smärta tillräckligt stor eller så har den ett såpass övertag att mitt liv inte längre är något äkta. Ett slag från okänd hand är min egen rättvisa då tyngden av smärtan är för mycket för mina knän. Jag har på nytt förargat det som bör hållas kärt och som en nära vän och kanske mer. Blodet som rinner ner för min kropp är ett klart bevis på min olydnad av vad som skett. Ytterligare ett slag emot mitt ansikte, deformerat, illa blodat av de slag som rättvist träffar mig. Jag gråter inte av det som sker, de är av rättvisa det sker. Ge mig smärtan då mitt liv inte längre är av dess rätta spegel. Ett slag träffar mitt öga, synen blir suddig och smärtan höjs gradvis på nytt.
Forgive the word I spoke.
Rättvisans hand och spark träffar dom rätta ställen för att få mig att förstå mitt agerande. Mitt sinne blir allt mer i dimma då kroppens fysik inte längre kan bibehålla ett försvar, ett försvar det aldrig hade rätt till att äga. I överlevnadens desperata försök, kryper min kropp undan från rättvisan. Mitt sinne äger ingen talan längre, mitt hjärta bultar utav rädsla. Smärta existerar enbart, det förblir mitt liv. Jag drog min lott, av det jag fick så får jag nöja med ett liv i smärta och kaos så länge ett inbucklat hjärta slår.