Rösten genom gallret

Jag befinner mig i ett rum, instängd i ett tyst mörker, fången av min egen skuld. Tystnaden är större än universums vakuum  var av jag själv är lämnad till att genomleva denna situation. Ilska göder min kärna och sorg svalkar dess yttre. Ingen ro och ingen harmoni. Mina tankar skapar skada mot allt jag håller kärt, dömd av mina egna handlingar.

Jag vill bemöta döden som en sann vän men även han vill icke längre erkänna min existens. Förlorat min äldste vän genom att pressat honom till handling i förtid. Detta eviga mörker får mig att tänka, reflektera över hur mina händer får de vackraste blommor att vissna och dö.

Min plats i detta fängelse är därför rättvist och en dom accepterad av mig själv. Utpekad och hånad, mottar jag omgivningens saliv i hopp på att frälsa mina synder. Mina kreationer och verk bränns inför den plågade folkmassan som samlas för att bevittna en okänd konst förgöras på grund av dess avvikelse. Jag sörjer över det hat som frodas runt omkring min egna verklighet. Mitt fängelse har inga synliga gränser för det består endast av tomhet.

Bläcket jag använder rinner av snabbare än jag hinner skriva, vilket medför till att minnet av mig bleknar för varje stavelse. Den skada som har skett förblir det enda minnet av mig för massan, vars ögon ser på mig i sann förakt, även hat.

Skönheten med mitt mörka rum är den att jag undkommer massan. De enda kompanjonerna med mig, är och förblir mina egna tankar. Detta ger mig dock inte någon tröst, mina handlingar talar för sig själva.
Mina tankar räddar mig från att höra själens sorg, vars silverfärgade tårar lyser upp den mörkaste delen av min existens. Konstant påminner det mig om det som sliter min själ i bitar. Jag önskar innerligt att jag kunde ignorera dess självlysande tavla av sorg. Som en dålig bok du bara vill limma ihop.
Jag försöker måla mina demoner i färger, ett fåfängt försök, då de är lika orörliga som väggarna i mitt svarta rum. Även försöker jag le mot det som har varit, är och kommer att bli. Isande kedjor fängslar min själ till plåga för en enda lycklig tanke.
Jag är rädd för att frigöra själen, då jag vet att även den kommer att lämna min sida. Kanske en känsla är bättre än evig tomhet.

Du, min skapare, min dom och min undergång. Ditt namn vågar jag ej yttra. Jag har märkt att för varje gång jag yttrar ditt namn, krymper mitt rum. Fängslad för det jag en gång kallade för livets mening. Misshandlad av mitt eget samvete förblir jag kuvad inför sanningen av känslor. Handlingen som gjorde att jag förkastades hit, var när jag stal en kyss ifrån dina oskyldiga, mjuka läppar. En handling mitt hjärta aldrig tvivlar. Ett hjärtas begär blir sinnets frustration.

Det är inte av enbart självömkan jag nedtecknar dessa ord, de står som som en ursäkt för det jag är och det enda minne jag lär förbli. I den tystnad jag befinner mig inom kommer även jag bli en tystnad. Bortglömd och ej saknad. För vem saknar det dom aldrig har haft.

Step out on the orchard of dreams
Some things aren't quite what they seems

You don't understand why it is so
This is the path you need to go

Fear not that which is unknown
Guide the soul that is your own

I hope we meet once again some day
When it is going to happen, noone dare to say

Ingen måltid

En lugn afton, sittandes vid mitt bord. Måltiden dukad i kunglig skala, vilket skulle göra Nobel middagen till skam. Festligheterna finns lätt till hands. I denna salighet finns dock oro och rädsla, för dem som dansar på bordet utan hänsyn till delikatesserna. Fotspår från maträtt till nästa.
Deras små röster ekar i salen, även deras små skratt är färgade med hyss och elakheter.

Gästerna faller av sina stolar, stirrande i förvåning över det hemska som uppenbarar sig framför dem. Själv blir jag sittandes i min tron, händerna lindade ihop via fingrarna och armbågarna vilande på bordet likt pelare ifrån antika Grekland. Jag småler av förtjusning när jag beundrar de små djävlarnas dans och hyss. Drick-glas faller omkull och det som en gång var dess innehåll hälls ut över bordsskivan. Porslin krossas, en del får njuta av en snabb flygtur innan de möter sitt öde med väggen. Gästerna kryper längs golvet, flyende ifrån underhållningen. De greppar och sliter i mina kläder, skriker mitt namn men jag sitter likt en Gud kvar med hörseln avstängd från deras klagan och panik. Jag är trollbunden.

Ensam blir jag sittandes för att skåda demonerna vars ögon lyser likt den väldiga flamman i eldstaden på andra sidan bordet. Fler djävlar tillkommer och två av dem sitter högst upp på tronens ryggstöd och tuggar sig igenom det massiva materialet. Trots deras bus blir jag sittandes lugnt stilla och njuter av allt kaos som sker runt omkring mig. Även jag bryter ut i skratt när en djävul biter en annan i svansen, var på den drabbade djävulen vrålar till och skriker på sitt demoniska språk åt den skyldiga och ger den en käftsmäll så den skyldiga flyger iväg mot mig och landar i mitt knä.

Jag tittar ner på figuren som ligger och åmar sig av smärta. Mina armar som tidigare varit stilla som statyerna på berget Olympus, får åter rörelse och min hand greppar den lilla djävulen. Jag höjer upp varelsen så våra blickar möts. Djävulen är rädd, inte jag. Uttråkad kastar jag djävulen in i den öppna brasan bortom bordet. Allt blir plötsligt stilla och alla varelser vänder sin blick mot mig som om de inte sett mig tidigare. De skriker till, alla samtidigt och flyr till brasan, hoppar in i elden och försvinner. Tystnad lägger sig över rummet. Jag sitter och stirrar in i brasan och hånler en stund innan jag reser mig upp ur tronen och lämnar den förstörda matsalen, äta fick jag inte. Jag fann aldrig aptiten.

Förändringarnas Tomhet

Jag sätter mig ner för att fundera, jag vandrar i cirklar. Det som var i kristall, består nu endast skärvor av det samlade. Jag greppar min penna, framför mig ligger ett papper, tomt på ord. Försiktigt lägger jag spetsen av pennan mot det mjuka papperet. Jag sitter still. Tankarna är många, orden blir få, i sanning blir de inga. Pappret är tomt. Min hand sviker mig, den förblir förstelnad. Sorgens vingar skuggar min värld, tyngden axlas allt mer, pressar mitt ansikte ner i leran. Ömt lägger jag mina läppar mot vattnet som innehåller mer jord än vatten. Jag dricker, missnöjd med situationen. Tysta tårar faller. Mina händer är bundna bakom min rygg.
Jag tittar som ut i det öde, på pappret framför mig. Varför förblir det tomt? Jag ställer mig upp och kastar iväg pennan i sann vrede. Jag lyssnar efter pennans kollision med väggen. Jag ser svart och min ilska finner sin plats i mina händer. Allt som är runt om kring mig, mitt hem, det som "är" jag, flyger åt olika håll och förstörs. Jag sparkar sönder tvn och datorn får grov massage av stekpannan. Tårarna flödar och jag skriker med full kraft, så mina lungor bränner. Jag faller ihop ner på knä, sittandes med sorg manifesterad i mitt ansikte tittar jag på mina händer. Besvikenhet är allt som kvarstår. I röran av alla förstörda ting, ser jag det vita pappret, befläckat med blod som visar sig vara mitt eget. Jag kramar ihop pappret i ren sorg. Jag river loss små bitar av det ihopknycklade pappret, lägger en bit i munnen och börjar tugga. Bit för bit äter jag upp tomheten som är. Mitt fängelse är dock det samma. En tändsticksask finner jag under det som en gång var min bokhylla. Med munnen full av papper, går jag in i köket och hämtar T-Röden. Jag vandrar bestämt tillbaka mot mitt vardagsrum, öppnar flaskan och häller med glädje ut innehållet över de saker som jag samlat genom åren. Flaskan tom, tar jag fram en tändsticka. Älskar ljudet av när den fläcks till liv. Sorgens leende sprider sig över mina läppar. Jag släpper den lilla lågan mot dess föda. Genast svarar den med bestämd hunger och äter sig stor. Röken fyller mina lungor, men jag hostar ej. Allt runt om mig tar eld, jag känner lite rädsla. Jag sätter mig ner och låter min värld försvinna så ja kan bli fri. Min lägenhet står i brand. Nöjd går jag mot ytterdörren och kliver ut och stänger dörren bakom mig. Belåten går jag vidare, med endast kläderna på min kropp. Mätt på min tomhet vet jag att jag gjorde en förändring.

The Hymn of Passion

I want to frown, visualising my dispair, the sadness graze.

Still I can not, for my heart sings the hymn of joyfulness with eyes ablaze.

Flowing endlessly like the ocean, I bathe in the glory of this feeling.

My voice captured and falls apart, unable to speak of a moment of perfection.

I take a step closer to you, sneaking upon you with a hug, warm with love.

You laughed and smile towards me, showing me affection, greeted with a kiss.

Yet there remains the endless void, unloved by your heart, I am left to struggle.

I stumble with words, creating a fool out of myself, tenderness is all I can show you.

Our breath become one as we are close, touching lips, an emotion granted by angels.

I fondle your hair back so I can gaze deep into those eyes which hold eternal beauty.

We embrace and kiss, feeling the wind dance around us, prolonging our moment.

My fingers caressing your naked body, sculpted as an reflection of true divinity.

I rest my head upon your chest, listening to a tune, your heartbeat are so comforting.

Here I sit within a corner and trying to sing an anthem for the passion I hold for you.

I fear my song goes unheard, by the person which matters the most to me.

Schhh...

For my insidious thoughts, I'm at fault
I vowed to be silent about a connection
Wondering which word could reach through
Maybe a silent whisper, or a shout
Perhaps a simple smile might be enough
You have become the definition of happiness
A shared laughter, holding hands
We tumble and fool around
The memory of you always make me smile
I taste your lips, enjoying every moment
My hand caresses your hair
I pull you closer, gazing deep into your eyes
I see you as you, the true reflection of beauty

Bitterljuv Kärlek

Ditt namn yttrades som en viskning
Bortsköljdes av havets vilda vågor
Blickar förblev bortglömda
Förevigade i en varm solnedgång
Likt smedens slag våra hjärtan slå
Tystnade av en varsam vind
Avståndet blev avgrundens vrål
Den sista kyssen älskad ljuv
Dödens ros välkomnar lovord
Kärlekens famn kramar öde

Sommarnatt

Sommarnatten giver oss ro och värme
Din läppar är vid mitt öra och giver ljuva ord
Mina fingrar dansar glatt över din hud
Vinden smeker våra kroppar stilla som vatten
Sommarnatten skänker oss ro och glädje
Gräset bäddar mjukt och håller oss nära
Livets sanna skatt är du som jag håller ömt
Våran kärlek blommar och giver lyster
Ditt skratt förblir den enda symfoni jag vill höra
Sommarnatten är vi och kärleken värmer