Blott ett minne

Vinden är frisk vid klipporna. Ensam jag står och blickar ut över det oändliga havet. Vid denna plats passionens möte ägde rum. Två hjärtan som slog som ett. Förenades med en kyss. Hur din varma blick möte min, lågan som fanns. Hur ditt hår dansade i vinden och omfamnade oss när våra läppar mötes. Dina läppar så mjuka. Hur en behaglig värme spred sig i min kropp. Hand i hand bevittnade vi hur solnedgången satte eld på havets blanka yta.
Allt är passerat och de vi hade dog lik löven vid höstens kalla natt. Du försvann ur min värld men mitt hjärta suckar än efter din närvaro. Mina ord faller tondöva i vinden som smeker min hud. Varsamt jag torkar bort de tårar som flödar då din frånvaro river ett djupt sår i min själ. Tankarna är förseglade i en tid då det var vi.
Avskedet var av en plåga då kärlekens låga brann ut. Vi var ett älskande par, nu endast ett minne frusen i en förgången tid. I min hand hålls de poesi som skrevs enbart för dig att höra. Nu sprider jag dem med vinden som omfamnar mig likt en varm filt. Jag bevittnar hur vinden lyfter iväg de ord som var utav kärlek, bort ifrån klipporna och ut över havet. De dansar med vindens varsamma beröring. Din bortgång giver mig dagligen tårar då mitt hjärta älskar dig än. Hur mitt sinne saknar din lena hud om nätterna och din mjuka hand emot min kind.
Vid nätterna kan jag se din skugga, leda mig till vår plats av kärlek. Jag blundar och minns dagen då jag hörde för sista gången kärlekens röst. Sorgens tyngd väger tungt på mitt sinne. Mitt hjärta redo att brista.
I mina drömmar dansar vi än, jag hör ditt skratt och jag njuter hjärtligt av att känna din doft. Hur våra kyssar är varma och hur du finns i min famn. Dina ögon glänser och jag fastnar i deras djup. Du berör min själ till djupet. Natten tar aldrig slut och det är för evigt vi två, omfamnar varandra. Då jag vaknar väger sorgen tungt över att inte längre ha dig sovandes vid min sida. Sängen känns evigt kall utan dig. Med tunga fötter ställer jag mig i duschen och hoppas innerligt att sorgen kan sköljas bort med vattnet som täcker min kropp. Värmen ifrån duschen skapar imma på spegeln där ditt meddelande än är kvar. Jag vill vid-röra spegeln men är rädd för att förstöra det sista jag har ifrån dig. Mitt sinne är förlorat. Dagarna har blivit evigt grå sen du försvann ur min värld. Verkligheten tom på glädje.
Jag står här vid klipporna och bekänner mig sorg för vinden och nattens sväljande mörker. Jag sätter mig ned. Klippan är kall. Jag blickar ner i vattnet. Jag tar sats och hoppar i. Vattnets köld förlamar min kropp. Jag strider inte heller för att hålla huvudet över ytan. Istället sjunker jag. Med blunda ögon ser jag för sista gången ditt ansikte framför mig. Du är så vacker. Jag greppar din utsträckta hand, sorgen begravd...

Osynlig skönhet

Det är i tystnad lövet faller vaggande till marken. Ett i mängden likt så många andra, ändå osynlig för att vara unik. Ljudlös visar den upp sin sista färd, ner till marken som glittrar likt tusentals diamanter. Färden är kortvarig och förblir osedd. Med rak-vassa klor greppar kylan tag i det förfallna lövet. Dagens sista solstrålar färgar himlen medan ett himmel-täckande moln sveper in ifrån horisonten. Snöns dagar är komna. I fina små flingor faller snön ner mot marken och sprider sin vita renhet i världen. Alla beundrar den fallande snön. Det förlorade lövet begravs i snö och is. Bortglömd av världen som den under en period berikade med skönhet. Begravd i renhetens vita täcke. I tystnad blir det förgångna passerat in i glömska. Dagarna blir till åter då den unika skönheten blir dold av massan. Existerande och samtidigt helt osynlig.

The Deepest Cut

What you were to me

as a perfect meadow

You became nothing more

than lies and fake alibis

Left me by the roadside

with bleeding wrists

The deepest cut you gave

one that never will mend

The beauty stained in blood

and the beast fall to the ground

All remains as a puzzle

unless it does not fit

Like sand through my fingers

my life slips away

A silent smile I hold

for the past we shared

The deepest cut

the one which will never mend

The deepest cut

you became to me

In the hall of Shadows

Välkommen, ta ett djupt andetag. Så ja, slappna av. Lugna andetag, känn hur dina muskler släpper spänningarna. Du känner dig avkopplad, lite trött. Luta huvudet tillbaka. Fokusera på andningen. 3 du känner en skön spridande värme genom kroppen. 2. Dina ögon blir tunga, så blunda gärna. 1. Du känner dig helt avkopplad, flytande mellan dröm och verklighet...

Framför dig ser du en korridor, färgerna är av svart, grått och vitt. Det är små avlånga fönster nära taket som släpper in lite solljus, vilket inte sträcker sig ner till golvet. Korridoren är av skuggor. Mörk och kramande. Vid andra sidan ser du en yngre version av dig själv. Stående med blicken på dig. Utsträckt hand. Du vill närma dig själv. Korridoren är av skuggor, detaljer av det förgångna och slitna.

Allt verkar bli större ju längre fram du kommer. Världen återfår sin storhet, perspektivet av ett barn. Väl framme ser en spegel, det är en reflektion av dig själv. Du är ett barn igen. Kläderna på din kropp är förstora. Du vänder dig om, ser korridoren som är täckt av skuggor. Vid änden du anlände ifrån står en person, en individ. Det är du som vuxen, håller ut en hjälpande hand. Du springer för att möta dig själv. Ljudet av dina fotsteg ekar i korridoren av skuggor. Du känner solens värmande strålar träffar ditt ansikte vid varje fönster. Du springer snabbare, så snabbt du förmår men avståndet blir inte mindre. Du stannar upp och avståndet är likvärdigt som innan. Du tar ett försiktigt steg fram. Avståndet minskade. Sakta går du emot dig själv.

I korridoren av skuggor pendlar du mellan nu och då. Vuxen som barn. Reflekterar ditt liv.

I korridoren av skuggor får kan du förstå dig själv.

Despair

Att vakna, liggandes i sängen. Ögonen öppnas till tystheten som är. Liggandes stilla på rygg med armarna vilande bredvid bröstet som höjer och sänker sig i takt med andningen. Så tyst och ens blick är fäst i taket, sakta söker den sig till mer intressanta objekt men finner dock inga. Är jag vaken? Fötterna svingar sig över kanten på sängen, vid-rör golvet. Här blir jag stående, tankarna är oändliga, högljuda och pressande. Allt annat är så tyst. Så stilla. Min blick finner fäste på ett objekt utanför fönstret, ett fordon och en person. Okända men existerande i tiden. Allt är så tyst. Tid är inte i mitt rum. Jag går in i badrummet, studerar spegeln och individen som reflekterar sig i dess ljus. I personens ögon kan jag se hur likt en bro av erfarenhet och personliga skildringar är under konstruktion. Totalt kaos. Oerfarna byggare.
Jag kliver in i duschen och låter vattnet fall mot min kropp. Ljud är det första jag uppfattar. Tystnaden är bruten. Vattnet är ödmjukt och täcker min kropp. Jag sätter mig ner i duschen, njuter av att känna varje vattendroppe falla på min hud. Mitt ansikte vänder jag uppåt medan jag blundar. Jag kan känna hur vattnet sköljer bort mina tankar, en efter en. Tystnad inom mig själv. Plötsligt sänker jag huvudet och blicken stirrar ut i det tomma. Fasa över de kvarstående tankarna i mitt huvud. Den nagelrivande tanken i mitt huvud. Min kropp svettas. Fasa och renhet blandas. Tid är inte existerande länge. Blicken är i det oändliga, ifrågasätter tillvaron.
Mina händer fattar tag om huvudet och trycker som om det skulle hjälpa att dämpa tankarna som får min kropp att skaka. Vattnet byter temperatur oftare än mina hjärtslag. Av trötthet lämnar jag duschen. Återvänder till tystnaden som äger rummet. Jag står bredvid min säng och funderar över varför jag lämna den ifrån första början. En anledning jag inte finner. Den övervakande tystnaden härskar än. Ägande tillsammans med ensamheten gör dom mig till dess slav. Slickar fötterna som tillhör verkligheten. Utan rädsla vågar jag. Personligheten är suddig och bit för bit raderas det bort, lämnar ett skelett av hat men ärlig. Orden är utan glädje i ens röst. Allt uppfångat av tystnaden. För varje pusselbit jag finner förstör jag en annan. Livets ironi på full skala. Ratad av ens egna hjärta och ett sinne förstört av alla tankar som river sönder en till galenskap. Jag har mitt pussel på golvet. Bitarna är oändliga, drygt 3 miljarder styck. Jag letar efter EN enda liten bit, vars betydelse är så otroligt viktig. Dess färger är likt så många andra, men den måste även ha det speciella mönstret för att kunna passa in. Jag fann en liknande bit av den jag letade efter, jubel var konstant. Tills i en besvikelse som träffat mig många gånger om, var det fel bit. Lurad. All glädje faller ifrån mig snabbare än vattnet i duschen. Kunde jag köpa den rätta för biten med pengar skulle jag spara varenda öre, sälja allt onödigt och icke relevant. Besvikelsens är åter, då detta pussel är inte till salu för pengar, dess värde är inte materialistiskt. Vore jag evig skulle pusslet inte längre hålla sin betydelse längre, dock har jag inte heller oändligt med tid.
I ögonvrån ser jag sängen, lockande att lägga sig igen, lämna allt. Fastna i tankarnas värld, då det är den enda jag kan styra över. I drömmar får jag belöning, hopp och lycka. Ändlös kärlek riktat mot mig.
Snabbt registrerar jag flykt, ett försvinnande. Lögner och svek. Jag sitter hellre på knä, tårar i ögonen och letar efter pusselbiten. Min anledning för att lämna sängen finns trotts allt. Kan anses hopplös för många men det är det enda jag har kvar. I regn, snö, orkan, stekande hetta och döende kommer jag hålla vid min pusselbit, om jag bara så finner den.

Walk with me
And change the world we see
We'll cease to be
Just people passing by
Home is where we all get by

Vid Rosornas Grav

När jag dansar vid rosornas grav, säger sinnet att mitt liv på jorden är förbi. Barfota jag dansar över ängar av törne. I hemlighet jag döljer sorgens glöd som brinner i mitt hjärta. Då jag dansar vid rosornas grav. Ömhetens hand rör min kind och hoppet tänds lik en stjärna på skuggornas himmel. Tigande om kärleken som fanns och värmde min själ. Tårar som faller till ödets grav giver liv till de rosor som behöver stöd av gravstenen och försöker nå den förfallna himlen. Växa sig till något större, något vackrare. Här vid rosornas grav.

Viljestyrkan att lämna hennes grav är inte med mig. Då sorgen förankrar mig till hennes sida. Tystnaden äger närvaron hos mina tankar. Stillhetens vind bär icke iväg min sorg för henne och regnet sköljer icke bort mina tårar, då de faller tätare än regnet. Förtvivlan får mig att greppa den färska jorden som täcker hennes viloplats. För rosornas grav bevarar minnet av henne, för kärleken jag stannar. För det vi var. Jag sover vid rosornas grav.

To wake up

It could fall again

Leaving remorse by my side

The cracked hourglass

Time slipping through

Sand passing my hands

Could I fight for more

I would smile for you

Fury in my veins

Paint the walls with emotions

Air from my lungs creates a scream

I don't who I shall trust

To far away to grasp

A broken window and mirror

Another scream from my soul

Everything ignores me

Time flows away on the rug

I can't prevent what's happening

A heart full of pain

A head full of stress

Hands holds only anger

Time turns to ashes

If I only could fight another day

Now it all is gone

To be alone

For the sorrow I hold

What time told

Believed a lie

Covered up with a smile

Paint the walls

Emotions blends as paint

I laugh as tears fall

Time is no more

The hourglass is empty

So are my words

The complete silence

Perfected emotion

I open my eyes

Lying in my bed

The hourglass is on the nightstand

Waiting to be turned

If I only could change a day I would

Nightmares rips apart my mind

Time to wake up

Time to deal with another day