I am walking
Alone in the dark
No shadow follow me
I am lost
Where I have been is no more
I have crossed deserts
I have climbed mountains
But I can't find my path
I am lost
My only guide is the stars
Lighting the midnight sky
A sword penetrate my abdomen
Spilling blood on the ground
Creating a mirror for myself
I am lost
For where I have been
Remain only darkness
Hope dims
I wander on to the nothingness
Beyond the the unknown
For I am lost
Drown in a memory
I have become
For I am what I am
Clouded by the sorrow
Somehow I am lost
måndag 7 mars 2011
söndag 6 mars 2011
Fragile Within and Outside of Myself
I said I'd live out both our lives, easy to make that promise....
I'm not fit to help anyone. Not my family. Not my friends. Nobody.
I think... I want to be forgiven... More than anything.
Hur kom det till detta? Vad gick galet egentligen och vart är jag på väg?
Livet. Förbrukat. Tomt. Färglöst. Känslolöst.
Jag vänder blicken mot natthimlen i hopp om vägledning, men finner mig ensam i tystnaden. Vägen har inget ljus och det som var är långt bakom mig, man vill så gärna blicka tillbaka, där alla vänner, familj och alla andra står och ler samt vinkar till en.
Jag vänder blicken åter mot den osäkra framtid som är. Jag snubblar och faller ner på knä. Regn faller och blöter ner mitt hår som lägger sig tätt emot min hud.
En vattenpöl har samlats framför mig, i den jag kan spegla mig själv, ett yttre som inte stämmer med det inre. Jag ser tvekan och en ändlös dimma i ögonen som ett täcken på förvirring och vilsenhet. Jag tar sätter ner min hand i vattenpölen i ett falskt förtroende att den skall ändra bilden av mig själv. Inget ändras. Hopplösheten stiger mot nya höjder och mitt mod faller som en sten ner i det djupa havet varav stenen blir för evigt sluten av mörker.
Jag anar ett ljus i fjärran, det var bara en kort sekund av glimmande hopp vilket verkar livstider bortom mig. Jag sträcker på mig, fortfarande stående på knä, och blickar upp mot den svarta himlen. Regnet träffar mitt ansikte och i ett starkt försökt kan jag nästan övertala mig själv att det sköljer bort alla problem, falskhet bland mina tankar.
Bredvid känner jag närvaron av någon betydelsefull, den spökliga bilden av en person som ler mot mig, värmer min kropp. Frågan jag ställer mig är; "Vem är du?"
Hennes leende är så gudomligt vackert att jag inte kan släppa min blick ifrån det, jag förtrollad över hur hennes närvaro och påverkan stärker mitt hjärta och mitt mod.
Hennes skuggliknande hand sträcker sig emot mig med hopp om att jag ska greppa och ta mig upp från att vara stående på knä. Jag vill och försöker fatta hennes hand men jag passerar endast igenom den. Sorg fyller mitt hjärta då jag vet att jag ej har funnit henne än.
En vind. En sval vind gör att hennes spökliknande avbild försvinner och jag är på nytt ensam i vägens mitt. Min kropp säckar ihop då den finner sig kraftlös att fortsätta. Inom mig växer ilskan att kroppen sviker mig redan nu. "Stå upp!!" "Res dig!!" "Förbannelse tar dig om du inte fortsätter!" Glöden inom mig växer och kroppen som är frusen börjar sakta lyda min befallning. Dyngsur av regnet vandrar jag vidare med besatthet i blicken som är fäst emot horisonten i fjärran. "Jag skall nå dig, som jag så skall vandra över min egen grav!"
Hoppet får inte försvinna, jag kommer att bära det inom mig och hålla dess lilla flamma vid liv med mitt eget blod.
Jag vill nå dig... Var du än är...
I'm not fit to help anyone. Not my family. Not my friends. Nobody.
I think... I want to be forgiven... More than anything.
Hur kom det till detta? Vad gick galet egentligen och vart är jag på väg?
Livet. Förbrukat. Tomt. Färglöst. Känslolöst.
Jag vänder blicken mot natthimlen i hopp om vägledning, men finner mig ensam i tystnaden. Vägen har inget ljus och det som var är långt bakom mig, man vill så gärna blicka tillbaka, där alla vänner, familj och alla andra står och ler samt vinkar till en.
Jag vänder blicken åter mot den osäkra framtid som är. Jag snubblar och faller ner på knä. Regn faller och blöter ner mitt hår som lägger sig tätt emot min hud.
En vattenpöl har samlats framför mig, i den jag kan spegla mig själv, ett yttre som inte stämmer med det inre. Jag ser tvekan och en ändlös dimma i ögonen som ett täcken på förvirring och vilsenhet. Jag tar sätter ner min hand i vattenpölen i ett falskt förtroende att den skall ändra bilden av mig själv. Inget ändras. Hopplösheten stiger mot nya höjder och mitt mod faller som en sten ner i det djupa havet varav stenen blir för evigt sluten av mörker.
Jag anar ett ljus i fjärran, det var bara en kort sekund av glimmande hopp vilket verkar livstider bortom mig. Jag sträcker på mig, fortfarande stående på knä, och blickar upp mot den svarta himlen. Regnet träffar mitt ansikte och i ett starkt försökt kan jag nästan övertala mig själv att det sköljer bort alla problem, falskhet bland mina tankar.
Bredvid känner jag närvaron av någon betydelsefull, den spökliga bilden av en person som ler mot mig, värmer min kropp. Frågan jag ställer mig är; "Vem är du?"
Hennes leende är så gudomligt vackert att jag inte kan släppa min blick ifrån det, jag förtrollad över hur hennes närvaro och påverkan stärker mitt hjärta och mitt mod.
Hennes skuggliknande hand sträcker sig emot mig med hopp om att jag ska greppa och ta mig upp från att vara stående på knä. Jag vill och försöker fatta hennes hand men jag passerar endast igenom den. Sorg fyller mitt hjärta då jag vet att jag ej har funnit henne än.
En vind. En sval vind gör att hennes spökliknande avbild försvinner och jag är på nytt ensam i vägens mitt. Min kropp säckar ihop då den finner sig kraftlös att fortsätta. Inom mig växer ilskan att kroppen sviker mig redan nu. "Stå upp!!" "Res dig!!" "Förbannelse tar dig om du inte fortsätter!" Glöden inom mig växer och kroppen som är frusen börjar sakta lyda min befallning. Dyngsur av regnet vandrar jag vidare med besatthet i blicken som är fäst emot horisonten i fjärran. "Jag skall nå dig, som jag så skall vandra över min egen grav!"
Hoppet får inte försvinna, jag kommer att bära det inom mig och hålla dess lilla flamma vid liv med mitt eget blod.
Jag vill nå dig... Var du än är...
torsdag 3 mars 2011
Hope - Think - Memory
In a memory
I find it all
The passion
The joy
Even love
But the rose
Keeps me awake
A memory
Supressing me
Blessed by a thought
The memory
I am lost in a translation that no longer exist, horrified by the moment of lonliness I pray for forgivness but recieve none. Looking for a bright star in the night sky. Blank by the darkness that is absolute. Somehow I cannot stop thinking about a memory that is a plague for my mind, where did it all go? Reason is lost within me and I want to reach out to you from a distant star, hoping you will hear my voice which is drowned with endless dreams of love. A memory is all that remains now. Nothing I can erase from my mind any longer. I cling to my grapevine, for it is all I have left.
I find it all
The passion
The joy
Even love
But the rose
Keeps me awake
A memory
Supressing me
Blessed by a thought
The memory
I am lost in a translation that no longer exist, horrified by the moment of lonliness I pray for forgivness but recieve none. Looking for a bright star in the night sky. Blank by the darkness that is absolute. Somehow I cannot stop thinking about a memory that is a plague for my mind, where did it all go? Reason is lost within me and I want to reach out to you from a distant star, hoping you will hear my voice which is drowned with endless dreams of love. A memory is all that remains now. Nothing I can erase from my mind any longer. I cling to my grapevine, for it is all I have left.
måndag 21 februari 2011
Orchard of Grapevines
Jag klättrar uppför en vinranka, dess grenar är döda. Min vikt och sorg knäcker grenarna när jag försöker använda dem som stöd för att kunna ta mig uppåt i livet. Modet och den envisa stoltheten förblir orubbad och jag river upp flera sår på min kropp. Tiden verkar ha stannat upp totalt under min klättring då jag inte längre känner av pressen från att hinna i tid med att nå toppen. Inte heller räds jag av att falla ner i avgrunden och bli hälsad av självaste döden.
Jag försöker blicka uppåt och mellan grenarna för att se toppen och målet. Till min besvikelse är passagen dold och jag har ingen aning vad som väntar mig redan bakom nästa gren, kommer den stödja mig i min väg uppåt? Svaret är nej, jag kan inte förlita mig på det okända och blinda, det enda jag kan förlita mig på är snaran runt min hals, den kommer att hålla min vikt och ett fall skulle leda till sträckta rep och ett evigt mörker. Lockande att ignorera kraven att klättra högre, att istället ta ett kliv åt sidan, blicka ner för att därefter falla till tystnaden och den ro som väntar.
Jag blickar ut emot det öppna, vad jag ser är tusen och åter tusentals vinrankor, en del mer levande och en del nästan bestående av stoft enbart. Valde jag rätt vinraka att bestiga, vad har denna vinranka som belöning vid toppen som de andra valen inte har? Valde jag rätt? Skulle jag kunna få börja om på en ny ranka? Nej, säger logiken, du har kommit så här långt och att börja om kräver ett helt nytt liv från att vara nyfödd. I horisonten ser jag hur en del vinrankor börjar brinna, jag kan inte hjälpa än att undra vad de höll för hemligheter och vilken lycka de kunde gett mig. Elden sprider sig, jag grips av panik, kommer jag hinna till toppen och kommer jag hinna njuta av varje syn som skänks till mig ju högre upp jag kommer? Är jag villig och nå målet utan lycka och hur skulle det påverka mitt framtida liv?
Valde jag rätt?
Vad gjorde jag fel?
Jag blickar neråt och beskådar de grenar som har klarat av belastningen av min vikt och sorg, varför de höll är inget annat än ett mirakel. Jag ser även där grenar saknas och tomrum är allt som finns kvar. Jag litade på dom grenarna, de svek mig och gjorde att jag föll tillbaka en bit, fick i fallet flera ärr på min kropp. Lärdomen de gav och hur de etsa sig fast i huden i form av ärr kommer att vara en tankeställare inför framtida val av grenar. Fler grenar kommer att misstolkas, missbedömas och knäckas på grund av mina usla val och den lömska ivrighet som befläckar mitt sinne. Rädslan att göra fel är inte stor, snarare att vara nöjd med valen som gjorts och lett en till en ny plats är större och besitter mer rädsla. Jag är även rädd för mig själv och vad jag är kapabel att klara av.
Regnet faller på mitt ansikte och jag stirrar emot himlen, i hopp om att blixten skall träffa mig och min döda vinraka, så jag slipper alla bekymmer och ändlösa krav som axlar en. Hopp om att slippa en mödosam klättring växer sig starkare inom mig. Den förtär mig även, den förgiftar mitt sinne och jag fördunklar min omvärlden genom is och avhållsamhet. Men jag njuter av regnet, de sköljer mina besvärande tankar och känslor. Jag måste förbli känslokall om jag skall lyckas nå toppen. Visa inget behov till grenarna och absolut inte ge dem känslan att jag är ingenting om det inte vore för dem. Jag slåss för att finna min plats, jag vet att den inte är i toppen, inte heller i botten. Lösningen visar sig nog snart precis som att det kommer finns en kraftig gren som jag verkligen kan lita på och återvända till då jag finner klättringen för mödosam.
Min döda vinranka är allt jag har och äger.
Jag försöker blicka uppåt och mellan grenarna för att se toppen och målet. Till min besvikelse är passagen dold och jag har ingen aning vad som väntar mig redan bakom nästa gren, kommer den stödja mig i min väg uppåt? Svaret är nej, jag kan inte förlita mig på det okända och blinda, det enda jag kan förlita mig på är snaran runt min hals, den kommer att hålla min vikt och ett fall skulle leda till sträckta rep och ett evigt mörker. Lockande att ignorera kraven att klättra högre, att istället ta ett kliv åt sidan, blicka ner för att därefter falla till tystnaden och den ro som väntar.
Jag blickar ut emot det öppna, vad jag ser är tusen och åter tusentals vinrankor, en del mer levande och en del nästan bestående av stoft enbart. Valde jag rätt vinraka att bestiga, vad har denna vinranka som belöning vid toppen som de andra valen inte har? Valde jag rätt? Skulle jag kunna få börja om på en ny ranka? Nej, säger logiken, du har kommit så här långt och att börja om kräver ett helt nytt liv från att vara nyfödd. I horisonten ser jag hur en del vinrankor börjar brinna, jag kan inte hjälpa än att undra vad de höll för hemligheter och vilken lycka de kunde gett mig. Elden sprider sig, jag grips av panik, kommer jag hinna till toppen och kommer jag hinna njuta av varje syn som skänks till mig ju högre upp jag kommer? Är jag villig och nå målet utan lycka och hur skulle det påverka mitt framtida liv?
Valde jag rätt?
Vad gjorde jag fel?
Jag blickar neråt och beskådar de grenar som har klarat av belastningen av min vikt och sorg, varför de höll är inget annat än ett mirakel. Jag ser även där grenar saknas och tomrum är allt som finns kvar. Jag litade på dom grenarna, de svek mig och gjorde att jag föll tillbaka en bit, fick i fallet flera ärr på min kropp. Lärdomen de gav och hur de etsa sig fast i huden i form av ärr kommer att vara en tankeställare inför framtida val av grenar. Fler grenar kommer att misstolkas, missbedömas och knäckas på grund av mina usla val och den lömska ivrighet som befläckar mitt sinne. Rädslan att göra fel är inte stor, snarare att vara nöjd med valen som gjorts och lett en till en ny plats är större och besitter mer rädsla. Jag är även rädd för mig själv och vad jag är kapabel att klara av.
Regnet faller på mitt ansikte och jag stirrar emot himlen, i hopp om att blixten skall träffa mig och min döda vinraka, så jag slipper alla bekymmer och ändlösa krav som axlar en. Hopp om att slippa en mödosam klättring växer sig starkare inom mig. Den förtär mig även, den förgiftar mitt sinne och jag fördunklar min omvärlden genom is och avhållsamhet. Men jag njuter av regnet, de sköljer mina besvärande tankar och känslor. Jag måste förbli känslokall om jag skall lyckas nå toppen. Visa inget behov till grenarna och absolut inte ge dem känslan att jag är ingenting om det inte vore för dem. Jag slåss för att finna min plats, jag vet att den inte är i toppen, inte heller i botten. Lösningen visar sig nog snart precis som att det kommer finns en kraftig gren som jag verkligen kan lita på och återvända till då jag finner klättringen för mödosam.
Min döda vinranka är allt jag har och äger.
torsdag 28 oktober 2010
Beeing in love
Calm
So calm
I listen
To her
To her
Soft
So soft
I touch
Her skin
Her skin
Sweet
So sweet
I kiss
Her lips
Her lips
Girl you make me breathe
Girl you make me happy
I believe I am falling for you
I only thinking of you
My heart is stolen
Pledge to love
You
Only you
Calm
So calm
I listen
To her
To her
Soft
So soft
I touch
Her skin
Her skin
Sweet
So sweet
I kiss
Her lips
Her lips
Girl you make me breathe
Girl you make me happy
I believe I am falling for you
I only thinking of you
My heart is stolen
Pledge to love
You
Only you
So calm
I listen
To her
To her
Soft
So soft
I touch
Her skin
Her skin
Sweet
So sweet
I kiss
Her lips
Her lips
Girl you make me breathe
Girl you make me happy
I believe I am falling for you
I only thinking of you
My heart is stolen
Pledge to love
You
Only you
Calm
So calm
I listen
To her
To her
Soft
So soft
I touch
Her skin
Her skin
Sweet
So sweet
I kiss
Her lips
Her lips
Girl you make me breathe
Girl you make me happy
I believe I am falling for you
I only thinking of you
My heart is stolen
Pledge to love
You
Only you
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)