I den blindes palats förblir att möjligt, ingen kan ifrågasätta det som existerar.
En enhörning flyger förbi, skrattandes till en gammal seriestripp.
För den ovetande förblir allt en ändlös plats av kreationer som lever och frodas. Drömmar kan formas och finnas sittandes bredvid dig på en parkbänk.
I ett hörn sitter ett snabel-a och sjunger opera, en fröjd för örat när melodierna är klarare än fjäder moln. Din hjärna kan knappt registrera alla färger som flyter ur högtalaren när musiken spelas.
Ner för trappan rullar smiley huvuden och frågar om våffeljärnet är nyduschat.
En unnad verklighet för den vakne, för den som kan se med stängda ögon. För den döve som sjunger bättre toner än den som har ideal hörsel.
En befängd värld som är normal, inget är fel med att frågetecknet ser på världens vackraste regnbåge med alla dess icke kopieringsbara färger, på en svartvit tv. När jag sover, påminn mig inte att jag springer ett maraton. Låt mina drömmar passera igenom ett eluttag och lysa upp min städskrubb.
Tangenterna på datorn sträcker på sig och går iväg, dess korta ben för dem vidare till en icke förtryckt plats. Där ingen petar dem i naveln när de ska skriva bokstäver i ett annat universum.
När jag blickar ut genom koppen, ser jag att glödlampan i himlen fortfarande skiner, timmar kvar tills det blir skymning. Brevet skriver sig själv, baklänges och helt ologiskt i sina förklaringar till sin vän som är den förfallne riddaren i Sagan om Ringen.
Den blinde sitter på kaffebordet och lär sig nya ord från Svenska Akademins Ordbok, där orden är i bilder. Den andre blinde målar av en tavla, med enbart gatukritor samt en klyvd blyertspenna. Den okända människan i soffan tatuerar in en karta på foten, för att kunna finna sockret i linneskåpet.
Jag sitter på golvet och ritar upp en ny våning, fylld med barkmjöl, ämnad till att känna mig rikare än Joakim von Anka. Jag komponerar en ny deckare under spisen, där spänningen och värmen ger mig en nystartad massage.
På kvällen rakar jag klockorna så alla kan gå i takt till morgonen, då daggmasken ylar. Den blinde sov, när ätstörningsterapin träffade mig, kärleken var ämnad åt färgen på mitt hus. Förtvivlad piskade jag grässtrået som växte på toppen av skorstenen. Sorgen föll likt en vält ko, en vacker sommarkväll i december. Regnet skriker när det faller.
När jag hostar, faller vattnet ur munnen på mig likt ett vattenfall. Turen är med mig då mina fötter absorberar bättre än skrivaren. Jag använder mitt hår till att kittla bergstopparna så träden nyser jordgubbar i form av hockeypuckar.
Hos den blinde, finns matbordet serverat med svarta hål, där alla kan plocka fram sina egna vinterkläder. Sommaren kommer när zebran kan identifiera den turkosa randen som är under tungan hos sig själv.
Under mattorna sitter en tomte, en nazgûl och en spansk terrakotta terrier och spelar plockepinn. De skrattar åt mig när jag erbjuder dom tidsförflutna pannkakor med fyrkantiga mjukglassfyllningar. För i sockret har den tatuerade personen tagit för att bygga en tsunamisäker bro.
I öknen följde jag en linje, helt gjord i betong. Dess syfte är lika underlig som en tepåse efter användning i saltskålen. Berörd av dess helande kraft upprymdes jag av färgen orange-violett. Ett moln kom och smekte mitt hår. Hattmakaren sitter och spelar in hjärnljud på en kastrull.
Mina växter har börjat samtala snabbare ända sen jag byte ut deras apelsinjuice mot kaffe. Mina böcker är ordfattiga, då jag pillar bort de ord jag inte gillar eller förstår. Inte heller har jag sett någon pojke med underliga ärr eller extremt långa tandpetare. Dom bara missbrukar min städskrubb. Vattnar jag inte parkettgolvet, blir de irriterat och blixtrar i världens alla färger.
Jag ser med stängda ögon, jag kan bevittna mer när jag sover än när jag är vaken. För den blinde är världen svart, men fantasin är gränslös. Tänk, tänk bara om den blinde plötsligt kunde se, vilken fröjd för kreativiteten.
