I said I'd live out both our lives, easy to make that promise....
I'm not fit to help anyone. Not my family. Not my friends. Nobody.
I think... I want to be forgiven... More than anything.
Hur kom det till detta? Vad gick galet egentligen och vart är jag på väg?
Livet. Förbrukat. Tomt. Färglöst. Känslolöst.
Jag vänder blicken mot natthimlen i hopp om vägledning, men finner mig ensam i tystnaden. Vägen har inget ljus och det som var är långt bakom mig, man vill så gärna blicka tillbaka, där alla vänner, familj och alla andra står och ler samt vinkar till en.
Jag vänder blicken åter mot den osäkra framtid som är. Jag snubblar och faller ner på knä. Regn faller och blöter ner mitt hår som lägger sig tätt emot min hud.
En vattenpöl har samlats framför mig, i den jag kan spegla mig själv, ett yttre som inte stämmer med det inre. Jag ser tvekan och en ändlös dimma i ögonen som ett täcken på förvirring och vilsenhet. Jag tar sätter ner min hand i vattenpölen i ett falskt förtroende att den skall ändra bilden av mig själv. Inget ändras. Hopplösheten stiger mot nya höjder och mitt mod faller som en sten ner i det djupa havet varav stenen blir för evigt sluten av mörker.
Jag anar ett ljus i fjärran, det var bara en kort sekund av glimmande hopp vilket verkar livstider bortom mig. Jag sträcker på mig, fortfarande stående på knä, och blickar upp mot den svarta himlen. Regnet träffar mitt ansikte och i ett starkt försökt kan jag nästan övertala mig själv att det sköljer bort alla problem, falskhet bland mina tankar.
Bredvid känner jag närvaron av någon betydelsefull, den spökliga bilden av en person som ler mot mig, värmer min kropp. Frågan jag ställer mig är; "Vem är du?"
Hennes leende är så gudomligt vackert att jag inte kan släppa min blick ifrån det, jag förtrollad över hur hennes närvaro och påverkan stärker mitt hjärta och mitt mod.
Hennes skuggliknande hand sträcker sig emot mig med hopp om att jag ska greppa och ta mig upp från att vara stående på knä. Jag vill och försöker fatta hennes hand men jag passerar endast igenom den. Sorg fyller mitt hjärta då jag vet att jag ej har funnit henne än.
En vind. En sval vind gör att hennes spökliknande avbild försvinner och jag är på nytt ensam i vägens mitt. Min kropp säckar ihop då den finner sig kraftlös att fortsätta. Inom mig växer ilskan att kroppen sviker mig redan nu. "Stå upp!!" "Res dig!!" "Förbannelse tar dig om du inte fortsätter!" Glöden inom mig växer och kroppen som är frusen börjar sakta lyda min befallning. Dyngsur av regnet vandrar jag vidare med besatthet i blicken som är fäst emot horisonten i fjärran. "Jag skall nå dig, som jag så skall vandra över min egen grav!"
Hoppet får inte försvinna, jag kommer att bära det inom mig och hålla dess lilla flamma vid liv med mitt eget blod.
Jag vill nå dig... Var du än är...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar