Själens resa

Jag seglar i ett stillsamt, spegelblankt hav. Himlen ovanför belyser min färd med miljontals stjärnor. Varma, blygsamma vindar för mig framåt. Synen är gudomlig, det omfattande mörkret tillsammans med tystnaden. Illusionen via det spegelblanka havet, lurar mina sinnen till att tro att jag seglar i himlen. Tålmodigt och överraskande nog, förväntar jag mig att se nordens gamla gudar segla bredvid, artigt vinkande som om jag vore en like. Den eviga tystnaden stillar min själ, mina tankar och mina hjärtslag. Min eka, snidad av finaste trä, känns len vid min beröring. Jag uppfattar inga ojämnheter, en yta nästan likt silke. Horisonten kläs ej av höga bergstoppar, inga sluttande dalar. Bara ett okänt öppet hav utan ände. Jag lägger mig ner, avgudar himlen. Mina öron hör vattnets mjuka beröring med ekan. Vart min färd bär av, är bortom min kunskap. Jag accepterar de vänliga vindarnas påskjutning. En stämma bryter ut inuti mitt bröst, sångens magi når mina läppar. En ballad från själens stilla ro, ljuvlig att lyssna på medan jag seglar allt vidare i det okända.