Du återvände, för detta sörjer jag. Tiden har passerat, vila jag har fått. Din ankomst fick mig att sucka tungt, avskyr smaken av misslyckande. Tusen stenar fyller mina lungor, min andning tung, långsam. Jag vandrar, tankar flödar.
Jag finner mig själv gående på en skogsväg, en stig. Ensam. Mina fötter värker, skorna slitna av den långa färden. Tankarna består. Jag flyr. Ditt svek och återseende tynger mig till djupet av mina skosulor. Tankarna cirkulerar likt månen kring en enda kärna, du. Du är den patetiska känslan som får min värld att tappa sitt fäste. Blinda löften talades högt och dyrkades. Förbannade mig till att erkänna din existens. Jag vandrar och mitt ben värker. Vid ett träd jag ser min käpp, stöd. Tankarna hinner ikapp mig, även du. Jag vill springa, ta till flykt. Mina fötter vrålar av smärta, förmår sig ej att leverera sin förmåga, likt du.
Jag har vandrat i timmar, dagar. Natten avslöjar stjärnorna över mig, belyser min väg. Drömmar, allt är drömmar. Mina tankar misshandlar mig. Din konstanta närvaro plågar mig till tårar, än osynliga. Jag andas in djupt ifrån det som anses olagligt, en bok skapad av människor utanför min värld. Rökens ridå ger mig en chans att samla mina tankar och få ett fokus. Vila.
Alla misstag förgylls till erfarenheter, än består du likt en gåta. Trots alla förbrukade chanser får du alltid en ny, ett misstag ifrån min sida. Jag kasta mig till dig, lät dig svepa in mig, ge mig det jag alltid önskat o begärt. Av det som är ditt ansikte förrådde mig, lät mig tro på en falsk sanning. Samtidigt den enda sanningen, äkta.
Kraften fanns inte inom mig att klara av vårt möte en gång till, jag valde att vända ryggen mot dig. Denna flykt fick mig att lära känna ensamhetens väg, mig själv. Under min färd har jag saknat din beröring, det som gjorde mig hel. Ändå vände jag mig aldrig om. Inte en tår jag fällde, varken för dig eller mig.
Jag sätter mig ner på en sten, beundrar världen runt om kring mig, så flödande av kärlek, hopp och drömmar. Jag ler åt alla personer som passerar min väg, önskar dem lycka. Jag lånar ut mina tårar till behövande folk. Jag besitter i överflöd och ingen användning för dem, tusentals små droppar. Jag skrattar ofta, giver mig ett falskt utseende, min mask. Du är den enda som ser igenom min mask, min personlighet och den jag är. För detta hatar jag dig, du påminner mig om goda tider, falska minnen. Allt som var består inget, bara sorg.
Jag har alltid namngett dig som mitt hjärta, mina känslor. Det är även vad du är, den existens du har är inom mig. Jag vill så gärna fly undan dig, men du håller dig kvar, giver mig liv. Du vaknar och ropar på mitt sinne att du har funnit någon att hålla kär. Mitt sinne talar om alltid att det är lönlöst och att känslan kommer förbli obesvarad. Än strider du, kämpar tappert för att nå fram. Jag lämnar dig till ditt öde, jag orkar inte längre ljuga. Jag vandrar hellre ensam för att slippa besvikelser och sorg. Skogens träd gömmer mig undan ifrån världen och fängslar mitt hjärta i det vilda.
Du vrålar ut att du älskar personen och jag blickar på dig i tomhet, din röst nås ej fram. Mitt sinne gör allt för att överleva och hjälpa dig, genom att ljuga och vakta tungan ifrån att säga dina ord. En brusten glädje kvarstår.
Jag tvingas välja mellan er båda, jag kan inte leva utan er heller. Beroende av er måste jag försöka binda ihop er. Jag sträcker mig fram och formar personligheten, ändå förblir jag den osynliga anden, din själ.
Av den kamp som pågår inom mig, blir jag förloraren. Kärlek kräver ett svar, annars förblir den en sorg och tyngd, något jag gärna kastar av mig. Denna gång håller jag känslan kvar, förvånad över att älska någon så djupt att jag inte längre kan fatta beslut. Visdomen brister och misstagen kommer. Kära hjärta, du har svikit mig igen.
Oh how I love you
I want to be close
Hold you in my arms
I want to believe
I want to be
....
Forget about me
You said you didn't love me
Forgive me
The love I hold
Will forever more
Be mine alone
Never to share
Forgive me
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar